Magnus Aurivillius

3. Magnus Aurivillius, son till A. 1, f. 12 febr. 1673 i Uppsala, d 3 juni 1740 i Karlstad. Inskriven som student i Uppsala 11 dec. 1680; disp. mars 1693 (Cogitationes de lingvse Svionicse, qualis hodie maxime in usu est, recta scriptura & pronunciatione, pres. E. Aurivillius) och: 10 juni 1699; fil. magister, ultimus, 11 dec. 1700; prästvigd 16 aug. 1701. Kollega vid storskolan i Stockholm samt pastorsadjunkt i S:t Klara församling och huspredikant hos assessorn i bergskollegiet Klas Depken 1701; reste såsom vikarie för drabantpredikanten Sandmark till armén i Polen 11 sept. 1703 och anlände till högkvarteret i Marienburg i dec. s. å.; v. regementspastor vid livregementet i Heilsberg 1703 eller 1704; legationspredikant vid Arvid Horns ambassad till Warschau 1704; jämte den övriga ambassaden tillfångatagen i Warschau i aug. s. å. samt förd till Sachsen; frigiven efter några månaders fångenskap; notarie i hov- och fältkonsistoriet 8 maj 1705; predikant vid K. M:ts livdrabanter (hovpredikant) 26 juni 1707; Karl XII:s biktfader, preses i fältkonsistoriet och överhovpredikant 1709; erhöll vid kyrkoherdeval i Maria församling i Stockholm 4 maj 1712 de flesta rösterna och utnämndes till ämbetet 9 sept. s. å. (tillträdde 1715); deltog i riksdagarna 1719, 1720, 1726, 1731, 1734 och 1738 och utsågs därvid bl. a. till fullmäktig i banken samt till ledamot av kommissionerna över Goertz och Vellingk och över reduktions- och defensionsverket samt av ecklesiastikdeputationen; superintendent i Karlstad 30 juni 1730 (tillträdde 1 maj 1731). Teol. doktor, primus, i Uppsala 23 febr. 1732.

Gift 17 nov. 1715 med Margareta Kristina von Numers, f. 13 aug. 1694, d 15 febr. 1781, dotter till överstelöjtnanten vid livgardet Karl von Numers.

Ehuru redan vid fyra års ålder faderlös, erhöll A. tack vare sin moder och sin farbroder professor E. Aurivillius en utmärkt uppfostran. Längre fram, under sin fångenskap i Sachsen 1704, fick han genom Arvid Horns bemedling besöka universiteten i Leipzig, Wittenberg och Halle och trädde då i förbindelse med därvarande lärde, bl. a. A. H. Francke; denne skall hava rått honom att extemporera sina predikningar, ett råd, som A. dock ej följde. — Redan under sin första prästerliga tjänstgöring i Stockholm gjorde sig A. känd såsom en god predikant och rikt utrustad man. Han ansåg sig dock icke då hava någon framtid i huvudstaden. Därför begav han sig ut till svenska lägret i Polen. Konung Karl XII:s bevågenhet synes A. hava åtnjutit alltifrån första söndagen i advent i dec. 1703, då han första gången fick predika för honom i högkvarteret i Marienburg efter att kvällen förut ha fått order härom. Han följde sin konung genom Sachsen och Polen in i Ukrajna och efter slaget vid Poltava till Bender. Vid konflikten med storvisiren sökte A. jämte sina ämbetsbröder Joh. Schult och Karl Sternell avråda Karl XII från ett, som de ansågo, lönlöst motstånd och onyttigt förspillande av människoliv. Konungen upptog deras tal nådigt men ansåg ingen annan utväg finnas. »Vi äre förrådde. Det är bäst, att vi försvare oss som brav folk. Tro mig, det har ingen nöd» osv. Efter att hava genomlevat den s. k. kalabaliken i Bender blev A. jämte några andra, däribland hovpredikanten Schult, tillfångatagen av turkarna i febr. 1713. Han slapp dock snart oskadd ifrån dem och kom 13 mars s. å. till staden Babadagi, varest han träffade den räddade återstoden av svenskarna. A. var sedan ständigt hos konungen, som trots kyrkoherdeutnämningen till Maria församling i Stockholm icke ville låta honom fara hem på flera år. Säkerligen fick A. genom sin flärdlösa, varma och uppbyggliga predikan till sin konung och hans tappra karoliner förmedla tröst, hjälp och ny frimodighet i månget prövande läge. Den julpredikan, han höll i det kungliga fältlägret vid Bender efter det sorgliga tåget från Poltava 1709, finnes ännu i behåll. A. utgår från Nehemia 8: 10: »Thenne dagen är helig Herranom, therföre bekymren eder icke, ty frögd i Herranom är eder starkhet». Han tillämpar detta på sina åhörares läge och »närvarande timeliga obestånd», som. han är angelägen icke skall nedtrycka dem eller borttaga julbudskapets glädje och den inre, andliga fröjd, som skall vara deras starkhet. — Under sin tjänstgöring i fält upplevde A. många faror. Så berättas han en gång hava blivit räddad av sin bibel, som han bar under armen och' som mottog men ej genomsläppte en fientlig muskötkula.

Äntligen återkommen till fosterjorden, förvaltade A. sitt ämbete med mycket allvar och stor nitälskan. Före beträdandet av predikstolen i Maria kyrka kände han tidvis en sådan ängslan, att han själv säger sig »fast hellre gått till något dödsstraff». Under sin tjänstgöring såsom kyrkoherde i Stockholm och som superintendent i Karlstad säges A. i rikt mått hava vunnit kärlek, vördnad och anseende. Hans superintendentur ansågs av Rhyzelius »vara något liten och icke till fyllest svarande emot hans mångåriga meriter både i fält och hemma». Han behövde emellertid såsom superintendent icke längre gå i sin ungdoms ängslan, då han »befarade, det måtte hans faders goda och vackra namn, det han hörde av alla särdeles berömmas, av honom och av hans nedriga tillstånd komma att lida något men». Till sitt kynne berättas A. hava varit blygsam och försynt, något häftig men lätt blidkad. Hans ungdomsängslan förbyttes senare efter vunnen framgång i förnöjsamhet och glättighet. A:s' efterlämnade tryckta likpredikningar utmärka sig för lärdom, skriftenlighet, grundlig exeges, reda, klarhet och uppbygglighet. Han ingår gärna på grundtexten och utvecklar de olika hebreiska eller grekiska ordens betydelse på ett sätt, som framhäver de satser, han vill betona, synnerligen åskådligt och fattbart. Ehuru icke fria från tidens omständliga ord- och frasrikedom, kunna många av hans andliga tal läsas med verklig behållning. — A. ligger begraven i Uppsala domkyrkas kor.