Robert Barany

Bárány, Robert, f. 22 apr. 1876 i Wien. Föräldrar: disponent Ignaz Bárány och Marie Hock. Genomgick volks- und mittel-schule i Wien; avlade studentexamen 4 juli 1894; studerade vid universitetet i Wien; avlade erstes, zweites och drittes medicinisches rigorosum 22 jan. 1897, 13 dec. 1899 och 30 mars 1900; med. doktor 2 apr. 1900. Volontärsassistent hos professor C. von Noorden i Frankfurt a. M. 20 juli—31 dec. 1900; bedrev vetenskapliga studier vid professor E. Kræpelins psykiatriska laboratorium och psykiatriska klinik i Heidelberg mars–juli 1901; assistent vid professor H. Pfisters psykiatriska klinik i Freiburg in Br. 1 aug. 1901–17 apr. 1902; aspirant på öronkliniken vid universitetet i Wien maj 1902; »operationszögling» vid andra kirurgiska universitetskliniken hos professor K. Gussenbauer 1 okt. 1902; demonstrator på universitetsöronkliniken i Wien hos professor Adam Politzer 1 okt. 1903; assistent därstädes 1 okt. 1905–30 sept. 1906; arbetade där utan anställning 1906–07; ånyo assistent därstädes under professor V. Urbantschitsch 1 nov. 1907–31 okt. 1911; privatdocent i öronläkekonst vid universitetet i Wien 12 maj 1909; höll ett flertal kurser i otologi, företrädesvis för utländska läkare, bl. a. en kurs i Stockholm 1911; chefläkare över en kirurgisk sjukhusavdelning i Przemysl 12 aug. 1914, där han verkade under fästningens båda belägringar; kom vid Przemysls fall i rysk krigsfångenskap och tillbragte maj–dec. 1915 i Merw i Turkestan, varifrån han genom prins Karls av Sverige inflytande förflyttades till Kasan, där han erhöll tillstånd att arbeta vid universitetet; frigavs som invalid ur krigsfångenskapen på grund av en gammal knäskada; kallad till docent vid Uppsala universitet och föreståndare för därvarande klinik och poliklinik för öron-, näs- och halssjukdomar 17 apr. 1917; erhöll professors namn, heder och värdighet 4 maj s. å.; medredaktör i tidskriften Acta otolaryngologica 1919; svensk medborgare 10 juli s. å. Har erhållit Politzerpriset 1912, penningpris av vetenskapsakademin i Bryssel 1913, Erb-medaljen s. å. samt Nobelpris 1915; RNO 1914; ledamot av ett flertal vetenskapliga föreningar och sällskap.

Gift 9 mars 1909 med Ida Felicitas Berger, f. 12 dec. 1881, dotter till husägaren David Berger i Wien.

Sin förnämsta vetenskapliga gärning har B. nedlagt i studiet av innerörat, särskilt den del därav, som innerveras av nervus vestibularis och därför går under namn av vestibularapparaten. Redan tidigt under 1800-talet hade P. M. J. Flourens experimentellt visat, att vissa rytmiska ögonrörelser, s. k. nystagmus, kunna utlösas genom retning av innerörats båggångar. J. E. Purkinje hade framkallat svindel genom att rotera människor, medan P. Ménière (1861) var den förste, som visade, att sjukdomar i innerörat kunna framkalla svindel. Senare hava en mängd forskare, främst Mach, Breuer och J. R. Ewald, studerat innerörats fysiologi och i hög grad utvecklat vårt vetande därom. Även öronläkarna gjorde dagligen iakttagelser inom detta område, dock utan att kunna giva dem en riktig tolkning och utan att kunna utnyttja dem till otologins befruktande. Sedan B. i maj 1915 inför österrikiska otologiska sällskapet framlagt upptäckten av den kaloriska nystagmus, följde under ett decennium en storartad, nästan revolutionerande utveckling av otologin, i vilken B: s verk är grunden och det centrala och till vilken för övrigt många forskare bidragit, främst den yngre otologiska generationen i Wien (G. Alexander, H. Neumann, E. Ruttin m. fl.). Uppslaget var enkelt nog. Av gammalt visste öronläkarna, att deras patienter ofta fingo svindel, när de spolades i öronen, vissa forskare hade t. o. m. iakttagit nystagmus. Men vad som härvid var det verksamma agens, kände man ej, ej heller visste man, från vilket organ fenomenet utlöstes. B. studerade frågan systematiskt och fann, att utspolning av ett öra regelbundet gav nystagmus av en viss typ och att denna nystagmus var förbunden med svindelkänsla. En tillfällighet gav honom förklaringen. En patient, som han utspolat, sade honom en dag, att om han tog spolvätskan för kall, uppkom stark svindel. Han spolade då med mycket varm vätska, och — åter klagade patienten över stark svindel. B. konstaterade även nu närvaro av nystagmus men slående i motsatt riktning mot den han tidigare iakttagit. Härmed var förklaringen given. Det avgörande var spolvätskans temperatur, och det blev då också snart klart, att reaktionen, den s. k. kaloriska reaktionen, utlöstes från båggångarna, vilkas endolymfa vid avkylning blir specifikt tyngre och tenderar att sänka sig, vid uppvärmning blir lättare och tenderar att höja sig. Den därvid uppkommande strömningen eller tendensen till strömning i båggångarnas endolymfa utlöser reaktionen. Som en konsekvens av denna enkla förklaring följde, att en mängd tidigare diskuterade hypoteser eliminerades. Det väsentliga är, om labyrinten avkyles eller uppvärmes och vid vilken huvudställning detta sker.

Med den kaloriska reaktionen vann otologin för första gången en metod att undersöka en vestibularapparats retbarhet, användbar i nästan alla fall. Utfaller reaktionen positivt, äro båggångarna retbara, d. v. s. icke fullständigt förstörda, utfaller den negativt äro de, med få och lätt kontrollerbara undantag, förstörda. Denna lätt utförda reaktion har blivit grundläggande för vår uppfattning om och därmed för vårt terapeutiska handlande vid en mängd labyrintsjukdomar, främst de inflammatoriska. Mortaliteten inom en viss grupp av dessa, som tidigare beräknades till mellan 30 och 50 procent, har numera, väsentligen tack vare den kaloriska reaktionen och den därpå grundade labyrintkirurgin, nedpressats till ett minimum.

B. studerade systematiskt även övriga vestibulära reaktioner. Han klarlade de vestibulära fenomen, som uppträda efter rotation, med resultat, alldeles motsatta mot vad man tidigare trott sig veta, och fastslog den s. k. rotatoriska reaktionens kliniska och fysiologiska betydelse, han gjorde i och med det s.k. fistelprovet fysiologen Ewalds »pneumatiska hammare» kliniskt användbar, och han gav den galvaniska reaktionen den undanskjutna plats, den sedan dess intagit. B. undersökte vidare och satte i system de vestibulära symtomkomplexens övriga fenomen, subjektiva såväl som objektiva. Främst har han därvid utvecklat frågan om de s. k. vestibulära reaktionsrörelserna. Först fastslog han, att de vestibulära jämviktsrubbningar, man redan tidigare kände, lagbundet uppträda i bestämt förhållande till förefintlig nystagmus så, att lägeförändring eller tendens till lägeförändring alltid uppträder i samma plan men i motsatt riktning mot förefintlig nystagmus. Härav följer det intressanta och kliniskt utomordentligt viktiga faktum, att vid närvaro av vestibulära jämviktsrubbningar dessa ändra riktning vid förändring av huvudets ställning. Dessa jämviktsrubbningar, vilka torde utlösas av bålmuskulaturen, motsvaras av analoga fenomen inom all annan av viljan dirigerad muskulatur. Med lämplig försöksanordning kan man visa, hur varje extremitet eller del av extremitet avviker eller tenderar att avvika från ett visst läge i samma plan men motsatt riktning mot en framkallad eller redan förefintlig vestibulär nystagmus. Detta förr fullständigt okända fenomen har B. med sitt s. k. pekförsök gjort till en integrerande del i öron- och nervläkarens undersökningsmetoder.

Försök att förklara dessa fenomen förde B. in på nya, intressanta och synnerligen löftesrika vägar, som redan lett till betydelsefulla rön angående lilla hjärnans funktion. B. tänker sig, att från lilla hjärnans bark ständiga impulser utgå till hela den viljan underställda muskulaturen, som därigenom hålles i en ständig och under normala förhållanden likformig spänning, tonus. Denna tonus påverkas genom retning av vestibulärapparaten på redan antytt lagbundet sätt. Gör man det enkla försöket (B:s s.k. pekförsök) att föra sin utsträckta arm underifrån—uppåt mot ett lämpligt beläget fixerat föremål, t. ex. mot undersökarens finger, skall man finna, att varje normal individ lätt med fingret träffar nästan exakt undersökarens finger vid upprepade försök och detta både med öppna och slutna ögon. Upprepas åter försöket, sedan vestibularapparaten retats, t. ex. genom att ett öra utspolats med kallt eller varmt vatten, pekar försökspersonen fel med slutna ögon och fel på lagbundet sätt, d. v. s. i samma plan som den pågående nystagmus men i motsatt riktning. Förhållandet blir enahanda, mutatis mutandis, om armen föres i horisontalplanet eller om man utför försöket med benet, underarmen, underbenet, bålen, huvudet etc. B. har åskådliggjort saken med en utmärkt bild. Tänka vi oss en häst trava, styrd av två spända tyglar, så kan hästen föras ur sin riktning antingen genom att den ena tygeln ytterligare stramas åt eller genom att man släpper efter på den andra. I B:s pekförsök är stora hjärnans bark den verksamma kraften (hästen), medan lilla hjärnans bark ger tonus (tyglar) och därför måste antagas besitta ett centrum för tonus mot kroppens sagittala axel, d.v.s. »inåt», och ett från densamma, d. v. s. utåt. Då armen föres i horisontalplanet, måste den antagas toniserad av ett centrum för tonus uppåt och ett centrum för tonus nedåt. Konsekvensen kräver, att man för varje ledgång i hela kroppen antar närvaron i lilla hjärnans bark av fyra dylika tonuscentra, ett för var av de fyra rörelseriktningarna. Genom att studera fall av isolerad skada på lilla hjärnans bark och genom att för sitt ändamål utveckla och använda F. Trendelenburgs metod att genom avkylning temporärt förlama barkcentra har B. också lyckats fastställa förefintligheten och läget av några dylika centra och därigenom på ett synnerligen lovande sätt inaugurerat en topisk lillhjärnsdiagnostik. Ehuru det ligger i sakens natur, att svårigheterna i detta studium äro stora och tidskrävande, hava vissa av hans iakttagelser dock redan från åtskilliga håll bekräftats, medan andra ännu måste hållas öppna.

Även i fråga om hörselnervernas eochleära gren har B. skänkt oss framstående arbeten. Mest känt av dessa är hans metod att konstatera ensidig dövhet, ett problem, som man tidigare trots talrika mer eller mindre komplicerade försök ej lyckats tillfredsställande lösa. Svårigheten låg i att effektivt utestänga det friska örat från ljudtillträde. B. löste den genom att i det friska örat införa en lufttätt slutande apparat, med vilken starkt buller åstadkommes. Denna B:s s. k. larmtrumma utestänger effektivt ett öra från ljudperception, medan det andra örat undersökes, och har genom sin enkelhet och effektivitet i praxis vunnit allmän användning.

Sedan krigsutbrottet ha B:s arbeten länkats in på delvis andra banor. Som läkare i Przemysl gjorde han snart den erfarenheten, att gängse metoder för behandlingen av infekterade skallskador lämnade synnerligen otillfredsställande resultat. I nästan alla fall, där projektiler inträngt i hjärnan och dragit med sig infekterade partiklar från hud och kläder, inträdde infektion, som förr eller senare ledde till döden. B. antog, att den då allmänt gängse s. k. öppna sårbehandlingsmetoden direkt gynnade denna infektion, och gjorde försök med att efter noggrant rengörande av sårhålan i lämpliga fall genom primärsutur sluta såret och därigenom förhindra fortsatt infektion utifrån. Med denna behandlingsmetod, som oavhängigt av B:s arbeten börjat användas både i England och särskilt i Frankrike samt senare i Tyskland, vann B. omedelbart väsentlig och påtaglig förbättring i sina resultat, och då han mitt under brinnande krig återkom från krigsfångenskapen i Ryssland, ägnade han all sin kraft åt att införa den nya behandlingsmetoden bland sitt lands kirurger. Till en början mötte han härvid ett bestämt och segt motstånd, men sedan erfarenheterna från andra länder blivit kända och sedan de österrikiska kirurgerna själva prövat metoden och B. hunnit utgiva sitt stora arbete i ämnet, har opinionen slagit om och B. lagt en ny stor seger till sina många föregående.

Under den långa krigsfångenskapen kunde B. i avsaknad av litteratur, laboratorier och andra vetenskapliga resurser varken sysselsätta sig med detta stora arbete eller med forskningar över vestibularapparaten. Hans spekulativa ande fördjupade sig då i frågan om medvetandet och dess anatomiskt-fysiologiska förklaring, ett ämne, varpå han sedan dess nedlagt huvudparten av sitt arbete och varav de första resultaten publicerats.

Som chef för öronkliniken i Uppsala har B. redan »bildat skola», och de anspråkslösa provisoriska resurser, som där stå till buds, hava tagits i bruk av lärjungar från när och fjärran; många och betydande arbeten ha också redan där utförts.