Henning F Melsted, von

von Melsted, Henning Finne, f 1 juni 1875 i Sthlm, Klara, d 7 febr 1953 där, Osc. Föräldrar: grosshandlaren Theodor Finne v M o Mathilda Thérése Lundstedt. Elev vid Norra latinlärov i Sthlm, vid Jönköpings h a l 87, mogenhetsex där 12 dec 92, inskr vid UU 16 febr 93, jur-fil ex 30 maj 93, jur utr kand där 14 dec 97, eo notarie vid Svea hovrätt 19 jan 98, tjänstg vid Älvdals o Nyeds domsaga o vid Sthlms rådhusrätt 98–00, prakt advokat i landsorten o Sthlm, innehade egen advokatbyrå i Sthlm från 10, red o ansv utg för Dagen 1 nov 14–31 dec 15, for månadstidn Sverige 16-19. Förf.

G 1) 13 maj 1905 (–25) i Florens (enl vb för Grödinge, Sth) m Thyra Giöbel, f 18 dec 1873 i Hammar, Ör, d 23 nov 1959 i Sthlm, Hedv El, dtr till ingenjören Axel Edvin G o Emma Apollonia Danielsson; 2) 20 juni 1927(–31) i Sthlm, Matt, m Clara Pingel, f 31 aug 1901 i Ilversgehofen, Erfurt, Tyskland, dtr till slaktaren Karl Andreas Joseph P o Minna Sachs samt senare omg Davidsson; 3) 9 sept 1938 i Sthlm, Klara, m Lilly Sofia Karlsson Kropp, f 22 dec 1911 i Rämmen, Värml, dtr till pappersbruksarbetaren Karl Petter K K o Elin Olivia Lindqvist.

I sin advokatpraktik sysslade Henning v M framför allt med familjerättsmål men uppträdde också som försvarare i flera riksbekanta brottmål, bl a för medlemmar i Hadjetlaché-ligan 1919–1920 och för en av gärningsmännen vid Flyborgska mordet 1926.

I unga år hyste M mycket radikala åsikter i såväl politiska som sociala frågor och deltog livligt i samhällsdebatten, närmast i ungsocialistisk anda. I den lilla skriften Fred (1904) motsatte han sig kravet på landets försvar till sista man, samtidigt som han pläderade för ett enat Europa och upprättandet av internationella domstolar.

Några år senare tog M i broschyren Rättvisa (1908) ställning for de dödsdömda Amalthea-männen, vilkas våldsdåd han visserligen ogillade men såg som en produkt av rådande missförhållanden. S å gav han ut skriften Fallet Tänk först – handla sedan!, där han försvarade innehållet i ett antimilitaristiskt flygblad. Då han senare lät trycka det beslagtagna uppropet som bilaga till sin pamflett, åtalades han vid Sthlms rådhusrätt och dömdes 15 febr 1909 till tre månaders fängelse. Straffet avtjänade han i kronohäktet på Långholmen med början 7 juni så. Efter frigivningen reste M omkring i landet och talade till de efter storstrejken missnöjda arbetarna över ämnen som Revolutionsrätt och Sista striden. – Sin radikalism visade M inte bara i politiska skrifter och föredrag utan också som debattör i allmänt kontroversiella frågor som diskussionen om hädelseparagrafen och förslaget om en lag mot preventivmedel, där han i bägge fallen intog en klar vänsterposition.

Några år senare hade M under intryck av den annalkande krigsfaran och den ryska spionverksamheten gjort en politisk helomvändning: hos den forne ungsocialisten hade en stark fosterlandskänsla och försvarsvilja växt fram, och han anslöt sig nu till föreningen Frisinnade försvarsvänner. I en rad föredrag, som delvis också publicerades som småskrifter, sökte M övertyga arbetarna om att Sverige var värt att försvara. Samtidigt slog han fast att man inte kunde begära ett nationellt sinnelag hos arbetarna, om inte samhället genomförde stora sociala reformer. Han ivrade särskilt för ökad bildning inom arbetarklassen och införande av ett vinstandelssystem.

Sitt brinnande intresse för ett starkt försvar fick M bl a utlopp för genom redaktörskapet för tidningen Dagen och månadstidningen Sverige. Under första världskriget var han utpräglad tyskvän och företog 1916 en reportageresa i Belgien, som resulterade i skriften Folket i fångenskap (1916), som är en ren partsinlaga, där han prisar de tyska ockupationstruppernas förment ädla behandling av det belgiska folket.

Som skönlitterär författare debuterade M 1898 med den anonymt utgivna romanen Georg Dahna, som året därpå följdes av Leo Dahna, likaledes utan författarnamn. I de båda berättelserna, som röjer debutantens osäkerhet i komposition och gestaltning, finns redan de viktigaste inslagen i hans kommande författarskap: uppror mot den konventionella moralen, särskilt i förhållandet mellan man och kvinna, våldsamma passioner och vackra naturskildringar, allt framställt i en bildrik, ibland något maniererad stil. – Under eget namn utgav M 1901 Noveller i dialog, där han visar större mognad och där samhällskritiken i Ibsens efterföljd är det dominerande temat. Novellen Ett besök kan i sin obarmhärtiga saklighet inför livets grymhet erinra om Maupassant.

Efter ett par mellanböcker med skildringar av invecklade erotiska förhållanden fick M 1904 sitt verkliga genombrott med kortromanen Nöd, en stramt komponerad berättelse om en butiksflickas eländiga tillvaro i sekelskiftets Sthlm. Med verklig inlevelse tecknar författaren den fattiga flickans förtryckta ställning bland oförstående, lyckligare lottade människor. Den samtida kritiken var också full av lovord. – Även i den följande romanen, Kvinnoöden (1905), för M med oavlåtlig harm de förtryckta kvinnornas talan, bl a i den gripande berättelsen om en överklasskvinnas lidande under makens cyniska dubbelmoral och missbruk av sina s k äktenskapliga rättigheter. Budskapet är att kvinnan skall fa råda över sin egen kropp, och i ett annat av bokens avsnitt försvaras hennes rätt att helt ägna sig åt ett yrke. Här visar sig M som föregångsman i debatten om kvinnans frigörelse.

Efter några mindre betydande verk, bl a följetongen Tankred (SvD 1906) med motiv från korstågstiden, kom M 1908 ut med berättelsen Fariséens hustru, skriven i form av en gift kvinnas dagbok. Handlingen är ett vanligt triangeldrama, där hustrun är olycklig i äktenskapet med en präst och dras till vännen i familjen, en skulptör. Maken skildras som en inbilsk posör, som misshandlar och våldtar hustrun, medan älskaren är själfull och tillbakadragen. Trots den svartvita personteckningen har boken förtjänster genom några fint skildrade kärleksscener och genom författarens angrepp på olika former av hyckleri. Det positiva skymdes i kritikens ögon av berättelsens karaktär av nyckelroman med udden riktad mot M:s författarkollega Hugo Öberg, som i sin roman Makter (1906) under lätt förklädnad hade givit ett sådant nidporträtt av M att denne gick till handgripligheter mot honom på öppen gata i Sthlm, en cause celebre, som våren 1906 livligt sysselsatte pressen. – I ännu några arbeten skildrade M de erotiska känslornas spel och avgav i romanen Damen utan nåd (1909) sitt credo om kärleken: vilken kvinna mannen än älskar, står hans längtan alltid efter en främmande, drömd kvinnogestalt, den ideala kvinnan, "damen utan nåd".

Under senare delen av sin författarverksamhet kom M huvudsakligen att ägna sig åt samhällskritik, som i mycket byggde på hans erfarenheter från domstolsväsendet. Så var fallet med romanen Juristerna (1910), som till stor del är självbiografisk och bl a skildrar en ung jurists upplevelser som tingsnotarie. M ger här en mörk bild av domarkåren, som beskylls för både partiskhet och dubbelmoral.

Salomos dom (1911) består av skådespelet med samma namn och tre små berättelser i form av rättegångsreferat. Boken är en våldsam vidräkning med etablissemangets hårda behandling av samhällets olycksbarn. M dedicerade den till en stor kriminalkongress som skulle hållas i Sthlm, och han förde fram vissa konkreta reformförslag, bl a att vårdnaden av barnen inte automatiskt skulle tillerkännas modern vid skilsmässa. I en av berättelserna beskrivs hur lätt en orättfärdig dom kan avkunnas, om domstolen tar en förvirrad parts bekännelse som klar bevisning. I en annan får en fattig arbetare kämpa förgäves för att få rätt mot en försumlig läkare. Även i Konungens fogdar (1912) anklagas domstolarna för bristande oväld, när det gäller s k enkelt folk.

Mordbrännerskan (1918) är en gottköpsroman, som skildrar en av sina fosterföräldrar plågad flickas hämnd mot omgivningen och hennes slutliga sociala upprättelse. Den ger samtidigt en psykologiskt fin analys av bakgrunden till ett mordbrandsfall. – Helt utan diktens förklädnad berättar M i Brott och skuld (1936) om uppmärksammade fall ur den egna praktiken, och han visar här prov på djup inlevelse i brottslingars motiv och känsloliv.

M var rikt begåvad, livsbejakande och fylld av ett starkt socialt patos. Politiskt stred han först på den socialistiska sidan, därefter på den borgerliga, och i bägge fallen med stort engagemang. Som advokat var han sina klienters vän och följde deras öden långt efter domen, på allt sätt stödjande och uppmuntrande.

I sin skönlitterära verksamhet var M mycket ojämn, och endast ett fåtal av hans verk kan sägas ha bestående värde. En del av hans arbeten har räknats till den s k flanörlitteraturen, och de har ypperligt fångat det mondäna storstadslivets stämningar. M skildrade sin tids Sthlm i realistiska bilder, som kan erinra om de samtida mästarna i genren, Henning Berger och Hjalmar Söderberg. I Strindbergs efterföljd beskrev han även skärgårdsnaturen. Hans romaner och novellsamlingar har till större delen som genomgående tema den erotiska lidelsen. M förkunnar passionens primat över konvenansens fordringar men låter mera sällan ömhet och hänsyn lysa igenom. Av helt annat och större format är M när han som tendensdiktare gisslar orättvisorna i samhället och låter de förtrycktas röster komma till tals. Hans styrka som stilist ligger i rappt, åskådligt tecknade situationer och ett rikt bildspråk, som dock understundom får ett drag av effektsökeri.

Vid sidan av sin advokatverksamhet ägnade sig M inte bara åt skönlitterärt arbete och annat skriftställarskap utan också åt bildande konst (skulpturutställning i Sthlm 1935) och kunde någon gång även uppträda som skådespelare, såsom i den egna pjäsen Salomos dom. M var dessutom ivrig sportsman, skicklig ryttare och seglare samt en av de första i Sverige som lärde sig jiujitsu.