Anders Sparrman

Sparrman, Anders, f 16 febr (g st) 1748 i Lena, Upps, d 9 aug 1820 i Sthlm, Nik. Föräldrar: prosten Eric S o Brita Högbom. Inskr vid UU 1 okt 57, medföjde ostindie-fararen Stockholms Slott till Kina dec 65-aug 67, medicinsk ex vid UU 70, företog forskn:resa till Kapkolonin i södra Af-rikajan-nov 72 o mars 75-april 76, deltog i James Cooks andra världsomsegling med HMS Resolution 22 nov 72-21 mars 75, MD vid UU 14 dec 75 (ej närvarande), tillsynsman över VA:s naturaliekabinett 26 febr 77-98, intendent där 9 febr 80, prof:s fullm 29 okt 81, deltog i sv expedition till Senegal okt 87-^ an 88, fältläk i Karlskrona 89, prof i medicin o farmaci i Sthlm med säte o stämma som assessor i Collegium medicum (från 13 Sundhetskoll) 18 nov 90-19 juli 03, assessor på ord stat där från 19 juli 03, tillika fattigläk i Klara förs, Sthlm, från 14. - LFS 76, LWS 76, LVA 77 (preses 78 o 85), led av ett flertal sv o uti lärda sällsk. - Ogift.

Föga är känt om S:s barn- och ungdomsår, men han växte upp i ett uppländskt prästhem och flyttade vid nio års ålder till Uppsala för studier tillsammans med en informator. Uppenbarligen utvecklade S redan tidigt ett naturintresse, och han har i sin avhandling Iter in Chinam skrivit om hur han i unga år "brann av en oerhörd iver att undersöka de skatter som naturen har åstadkommit i växternas och djurens rike". Någon gång i början av 1760-talet fick denna iver för utforskning och upptäckter ytterligare näring genom bekantskapen med Carl Gustav Ekeberg (bd 12), kapten vid Ostindiska kompaniet, vars egendom Altomta låg nära den sparrmanska prästgården. I det åminnelsetal över Ekeberg som S höll i VA 1790 berättar han att dennes historier om alla sina resor uppväckt en önskan hos honom själv att få ge sig ut och upptäcka världen. På gott och ont skulle förverkligandet av de drömmarna prägla hela hans fortsatta liv, där resandet kom att få en central betydelse.

S inskrevs som student vid medicinska fakulteten i Uppsala 1762 och fick senare Carl v Linné som lärare. Denne eldade säkerligen på den reslust som S kände genom att berätta om det dussintal av hans tidigare studenter som gjort långväga forskningsresor till olika delar av världen. Snart fick S sin chans att följa i deras spår; Ekeberg erbjöd honom 1765 att följa med ett av Sv ostindiska kompaniets fartyg, Stockholms Slott, till Kanton i Kina. De närmare omständigheterna kring denna resa är inte kända, och det är oklart vilken roll S, då 17 år gammal, hade ombord. Det har ofta sagts att han trots sin ungdom var skeppsläkare, en uppgift som förekommer redan i den biografi över S som publicerades i VAH 1820. Själv skrev han i sitt åminnelsetal över Ekeberg att han medföljde som dennes "cadet". I den samtida besättningsrullan finns dock S varken med som fältskär eller kadett utan står upptagen som matros. Det är alltså tydligt att hans roll har vuxit med åren, och även om han troligen inte arbetade som vanlig matros utan snarare medföljde som assistent och lärling till den vetenskapligt aktive Ekeberg, har S åtminstone inte i formell mening varit skeppsläkare ombord.

Inte desto mindre var resan med Stockholms Slott en lärorik erfarenhet för S. Under färden gjorde han en del observationer och samlade såväl växter som andra naturalier, framför allt fjärilar. Han redovisade resultaten av detta arbete vid en disputation pro exercitio 1768 på den redan nämnda avhandlingen Iter in Chinam under Linnés presidium. Denna är framför allt en uppräkning med korta beskrivningar av det insamlade materialet, i synnerhet fjärilarna, och trots rubriken har texten mycket lite att berätta om själva färden. Det framgår dock att skeppet gjort uppehåll vid Java på utresan och vid S:t Helena och Ascension på hemvägen.

Efter återkomsten till Sverige fortsatte S sina studier i Uppsala, och det var troligen först under dessa år som han blev en del av den närmare kretsen av Linnélärjungar. Han blev elev i kirurgi och genomgick 1770 de teoretiska förhören i medicin, en första examination som tillsammans med en disputation pro gradu skulle ha lett honom fram till en medicine doktorsgrad. Så blev det dock inte, eftersom S snart erbjöds att göra en ny långresa, ännu mer löftesbringande än den förra. Det var återigen kapten Ekeberg som skapade möjligheter för S, och detta genom att lyckas där Linné trots decennier av försök hade misslyckats: att få tillstånd för en sv naturforskare att resa runt i den holländska Kap-kolonin i södra Afrika. Myndigheterna var mycket ovilliga till detta eftersom de var rädda för spionage som kunde skada det holländska ostindiska kompaniets affärsintressen i området, men Ekeberg lyckades vid ett besök i Kap 1770 övertala dem att göra ett undantag för en sv studerande. För att undvika onödig uppmärksamhet skulle denne student fungera som informator hos den holländske residenten i Bay Falso (nuvarande Simonstown några mil från Kapstaden) och på lediga stunder ägna sig åt sina vetenskapliga sysslor.

Enligt S var det just honom som Ekeberg hade i åtanke när avtalet med holländarna gjordes upp. Först tillfrågades dock Linné om vem han tyckte var lämpligast att skicka, och valet föll då på S som genast tackade ja till erbjudandet. Ekeberg och Linné fick sedan med gemensamma krafter Ostindiska kompaniets direktörer att bevilja S fri resa från Gbg till Kap. I övrigt tycks han inte ha fått något mera betydande understöd för sin resa, och exempelvis VA var inte direkt inblandad i projektet i detta skede.

I jan 1772 lämnade S Gbg med Stockholms Slott, samma fartyg som sju år tidigare fört honom till Kina. 12 april ankrade skeppet i Taffelviken och dagen därpå gick S iland i Kapstaden. Efter att ha försäkrat sig om guvernörens tillstånd att vistas i kolonin reste han till Bay Falso och träffade sin arbetsgivare. Några dagar senare var han tillbaka i Kapstaden för att hämta sina ägodelar, och det gjorde att han 17 april kunde möta den tidigare studiekamraten Carl Peter Thunberg, nu i holländsk tjänst, när denne anlände till Kap för att bl a bedriva botanisk forskning. Thunberg lär ha blivit förvånad, men att de två träffades just där och då var inte en ren tillfällighet. Kapkolonin var vid denna tid högintressant för naturforskarna, och även om få av dem dittills varit där personligen fanns det flera växtsamlare i området som arbetade för olika intressenter, såväl vetenskapsmän som mecenater, hemma i Europa. S och Thunberg gjorde några korta botaniska utflykter ihop runt Kapstaden, innan S var tvungen att bege sig till Bay Falso och påbörja sitt arbete som informator.

De följande månaderna tillbringade S med att undervisa residentens sex barn och utforska omgivningarna. I okt 1772 gjorde han en något längre utflykt som omfattade åtta dagar, då han studerade växt- och djurliv och på kvällarna sökte logi hos de holländska nybyggarna i området. Det var en tid fylld av nya intryck och upplevelser för S, men han kände sig begränsad av sina undervisningsplikter och lite ensam eftersom han inte hade någon att tala med, åtminstone inte om botanik, zoologi och annat som intresserade honom. I beskrivningarna av hans strövtåg under denna period i den senare utgivna reseskildringen märks redan de teman som skulle bli återkommande i hans skrifter: ett stort intresse för zoologi och etnografi samt kritik mot både slaveriet som institution och européernas behandling av utomeuropeiska folk.

Vistelsen i Kap kom dock att avbrytas långt tidigare än S hade tänkt sig, när han efter drygt sju månader oväntat fick erbjudande om att följa med på kapten Cooks andra världsomsegling som assistent till naturforskarna Johann Reinhold Forster och dennes son Georg(e). Efter en sömnlös natt där S vägt för- och nackdelarna med resan beslöt han sig för att tacka ja, och 22 nov 1772 lämnade han Kaplandet ombord på det brittiska fartyget Resolution. Syftet med expeditionen var att söka efter den omtalade Sydkontinenten, vilken allmänt troddes ligga någonstans i det södra halvklotets oceaner som en nödvändig motvikt till alla norra halvklotets stora landmassor. Under de följande 28 månaderna gjorde Cooks båda fartyg, Resolu- tion och Adventure, framstötar i Södra ishavet på somrarna - ungefär nov till mars - medan den övriga tiden ägnades åt långa seglatser bland de många ögrupperna i södra Stilla havet, varav bara en del ännu var kända av européerna. Bland de öar som besöktes fanns Tahiti, Tonga, Niue (då kallat Savage Island), Marquesas-öarna, det dittills okända Nya Kaledonien och Påskön. En månad eller två varje år ankrade fartygen för vila och underhåll i en skyddad fjord på Nya Zeeland som Cook också använt under sin första världs-omsegling.

Trots flera riskfyllda "kampanjer", som S kallade dem, långt in i de antarktiska vattnen med alla dess isberg fann man aldrig någon stor Sydkontinent, även om vi nu vet att Cook en gång var mycket nära att träffa på Antarktis (som är betydligt mindre än det "Terra australis" man föreställde sig). Detta var i och för sig ett resultat, eftersom expeditionen nu kunde återvända till Europa och meddela att Sydkontinenten helt enkelt inte fanns. Vad gäller botaniken blev dock skördarna inte alls så rika som under Cooks förra expedition, då en annan Linnélärjunge, Daniel Solan-der (bd 32), varit med om att göra sensationellt rika insamlingar i framför allt Australien. De oftast korta strandhugg på små utspridda öar som nu gjordes gav ett betydligt magrare resultat ifråga om helt nya arter, men åtskilliga växter samlades ändå in jämte en del etnografiska föremål. Detta arbete var inte helt riskfritt, då kontakterna med lokalbefolkningen på vissa öar präglades av missförstånd och fientlighet från ömse sidor; vid ett par tillfällen råkade också S illa ut och blev misshandlad eller utsatt för stenkastning. Cooks hållning i sådana situationer var att våld bara skulle tillgripas i rent nödvärn, men alla expeditionsdeltagare delade inte den inställningen och flera gånger ledde okänslighet och arrogans hos vissa av européerna till sammanstötningar och blodsutgjutelse.

Att bedöma och värdera den vetenskapliga insats S gjorde under världsomseg-lingen med Cook och de båda Forsters är idag nästintill omöjligt. Det är känt, bl a genom uttalanden avj R Forster, att de tre naturforskarna arbetade tätt tillsammans och att S i många fall hade huvudansvaret för att göra de första, preliminära växtbe-skrivningarna. Dessa diskuterades med de båda övriga innan beskrivningarna ren-skrevs och ordnades enligt det linneanska systemet, och hela materialet publicerades sedan under far och son Forsters namn. Vi vet alltså att S haft en betydande andel i det växtsystematiska arbete som låg bakom de vetenskapliga publikationerna från resan, men inte mer exakt hur stor denna andel var eller hur många av beskrivningarna han kan sägas vara upphovsman till. Dock förde S också med sig ett antal etnografiska föremål från södra delen av Stilla havet, vilka idag finns på Etnografiska museet i Sthlm och är av stort värde. Vad gäller S personligen är det alltså främst på detta område som den dokumenterade betydelsen av världsomsegling-en med Cook ligger.

Mer som en kuriositet kan i sammanhanget även nämnas de anspråk S gjorde på att under denna resa ha kommit längre söderut än någon människa dittills gjort. Detta skall ha skett genom att han befann sig längst akterut på Resolution när fartyget 28 jan 1774 nådde sin sydligaste punkt på 71° 10' sydlig bredd och vände norrut, varvid skeppet först backade något innan det vann fart på sin nya kurs. Om anekdoten är sann, vilket idag inte går att avgöra, behöll S detta rekord livet ut; först 1823 nådde den brittiske officeren James Weddell längre söderut än Resolution hade gjort nästan 50 år tidigare.

När S i mars 1775 återkom till Kap från resan med Cook och de båda Forsters fullföljde han det beslut han redan tidigare fattat att stanna kvar där och göra en längre forskningsresa inåt land innan han fortsatte hem till Sverige. Först tillbringade han vintern i Kapstaden, där han under fyra månader försörjde sig genom att praktisera medicin och ägna sig åt "handels-speculation" av ospecificerad art. I slutet av juli kunde S ge sig iväg på den länge efterlängtade expedition som väl varit hans huvudsakliga mål ända sedan han först kom till Kap tre år tidigare. Efter att ha tillbringat en månad vid en varm källa i Caledon för att stärka sin vacklande hälsa fick S sällskap av den unge D F Immelman från Kapstaden, som tidigare åtföljt Thunberg på dennes forskningsresor in i landet. S:s lilla expedition omfattade i olika skeden också en eller flera "hot-ten-totter", alltså medlemmar av khoi-khoi-folket, som vägvisare och bärare.

Färden gick österut i Kapkolonin, och S har skildrat den mycket utförligt i första delen av sin stora resebeskrivning Resa till Goda hopps-udden, södra polkretsen och omkring jordklotet, samt till hottentott- och caffer-landen, åren 1772-76 (1783-1818). Det som framför alltupp-tar utrymmet i den detaljrika skildringen är zoologiska beskrivningar och diskussioner om de människor och den kultur som mötte resenärerna; mindre intresse ägnas åt exempelvis botaniken, som alltmer hamnade i bakgrunden även om S fortsatte att samla växter. Boken demonstrerar emellertid hans mångsidighet, eftersom texten inte bara behandlar växter, djur och människor utan också frågor om klimat, jordmån, kartografi, vattnets sammansättning och mycket annat. Ett åter- kommande och alltmer framträdande inslag är kritiken mot slaveriet både som princip och praktik. Konsekvent argumenterade S för alla människors oförytterliga rätt till frihet, oavsett deras kulturella eller civilisatoriska "nivå", och han ifrågasatte också mer allmänt européernas sätt att behandla områdets lokalbefolkning.

Som längst nådde S och Immelman på sin resa något bortom Cookhouse norr om Port Elizabeth, vilket vid denna tid låg nära den yttersta gränsen för europeisk kolonisation i Kaplandet. Det var något längre än Thunberg någonsin hade kommit på sina, i och för sig mer långvariga och grundliga, forskningsfärder i samma område 1772-75. Återresan påbörjades kort efter det att S uppnått ett av de mål han satt upp för expeditionen: att infånga och dissekera en flodhäst. De båda resenärerna återvände till Kapstaden i mitten av april 1776, och bara ett par veckor senare reste S hem till Sverige ombord på Stockholms Slott, som han nu färdades med för tredje och sista gången.

Vid sin hemkomst var S en berömd och efterfrågad man; Cook och de båda Forsters hade ju rest hem före honom och berättelserna om världsomseglingen hade spritts vida omkring. Under sin tid i Kap hade S skickat både brev och insamlade naturalier till Linné och andra hemma i Sverige, och nu återvände han själv med ytterligare samlingar av både naturföremål och etnografika från andra sidan jorden. Innan han slog sig till ro gjorde han hösten 1776 en kort resa till London för att jämföra sitt material med Forsters och andra där befintliga samlingar, men i början av 1777 var han tillbaka i Sthlm. Där möttes S med lovord och intresse för allt han varit med om. Redan ett par år tidigare, när han befann sig mitt ute på Södra ishav-et, hade Linné föreslagit honom till inval i VA, något som realiserades först nu efter hemkomsten. I dec 1775 hade han i sin frånvaro promoverats till medicine doktor i Uppsala sedan ett undantag gjorts från de sedvanliga fordringarna för att uppnå graden, vilket skedde med hänvisning till hans stora insatser för naturalhistorien.

Snart efter det att S återkommit till Sverige beviljade VA honom ett årligt arvode om 2 400 dir kmt i tre år för att han skulle kunna ordna sina samlingar, arbeta på reseskildringen och ha viss uppsikt över akademins eget naturaliekabinett. Detta hade han då redan berikat med en stor donation, och genom åren skulle han i olika omgångar skänka både naturalier och etnografika till naturaliekabinettet, ur vilket senare uppstod både Naturhistoriska riksmuseet och Etnografiska museet i Sthlm. Till rariteterna hörde bl a ett uppstoppat föl av kvaggan, ett sebraliknande djur som utrotades under 1800-talet.

S blev på detta sätt den förste egentlige föreståndaren för akademins naturaliekabinett, en post som han emellertid tycks ha varit mindre lämpad för. Han hade inte det intresse för föremålens praktiska omvårdnad som krävdes för att hålla dem i gott skick, och ordningen i samlingarna var det inte heller så mycket bevänt med. Sedan akademins mångårige sekreterare Pehr Wargentin avlidit, gjordes i början av 1784 ett försök att rycka upp kabinettets tillstånd och få S att skärpa sig. Tjänsten som intendent för samlingarna gjordes alltså permanent, men samtidigt sänktes lönen och en detaljerad instruktion över hans arbetsuppgifter utfärdades. Allt var en tydlig markering av akademins missnöje, men man ville inte gå så långt som att avskeda S. Även i fortsättningen misskötte han dock enligt samstämmiga uppgifter sitt ämbete, som han förmodligen helt enkelt fann alltför tråkigt. Därtill kom att han av ekonomiska skäl ansåg sig tvungen att samtidigt praktisera som läkare, och 1790 utsågs han dessutom till professor i medicin och farmaci med säte som assessor i Collegium medicum. Så småningom tog dock akademins tålamod slut och 1798, efter 20 år, fick S lämna sin post under omständigheter som tyder på att det inte skedde frivilligt. Det positiva som kan sägas om naturaliekabinettet under denna tid var att dess samlingar kraftigt utökades, inte minst genom S:s egna donationer.

Under 1780-talet var S annars ull stor del sysselsatt med att på olika sätt bearbeta materialet från sin stora resa. Framför allt handlade det då om reseskildringen, men han publicerade också en eller flera upp- satser per år i VAH, oftast zoologiska beskrivningar från tiden i Kap. När den första delen av den länge emotsedda reseskildringen till slut publicerades 1783, sju år efter hemkomsten, fick den dock ett ganska kyligt mottagande och sålde, enligt S:s egna uppgifter i de senare delarna av verket, ganska dåligt. De verksamma forskarna ansåg allmänt att boken var alltför "pratig" och blandade ihop vetenskapliga beskrivningar med ovidkommande personliga reflektioner av filosofisk, politisk och annan karaktär. Detta rimmade illa med de litterära ideal som ärvts från Linné och som förespråkade kortfattad, koncis prosa som gick rakt på sak. Vad den läsande allmänheten tyckte är svårare att säga, men där kan snarare de många och långa vetenskapliga beskrivningarna ha verkat tröttande och avskräckande; detta var en period då en tidigare generation av linneanska reseskildringar började parodieras just för sin torra detaljrikedoms skull och då vitterhet snarare än vetenskap var det som premierades i tongivande kretsar.

Intresset för S hade alltså svalnat, resan med Cook och Forster började bli historia och han fick kämpa hårt för att försörja sig. I ett brev till Thunberg 1785 klagade han över den knappa ekonomin och undrade om inte 7-8 års arbete i Ostindien skulle kunna göra honom oberoende så att han slapp att slita med sin läkarpraktik. Ett par år senare drogs S in i den märkliga expedition till Senegal i Västafrika som organiserats av swedenborgaren Carl Bernhard Wadström och finansierats i hemlighet av Gustav III och den franske kungen Ludvig XVI. Det märkliga med projektet var främst den osannolika blandning av aktörer och intressen som här strålade samman.

Från kungens sida, och i bakgrunden det nygrundade Västindiska kompaniet, var motivet att finna en lämplig plats för sv kolonisation i Senegal, varifrån man skulle kunna bedriva en triangelhandel av klassiskt slag med Sverige och dess nya koloni S:t Barthélemy i Västindien. Wadström såg expeditionen som en möjlighet att i Afrika grunda en "Guds republik" enligt Sweden-borgs idéer, en utopisk vision mycket fjärran från de andra intressenternas kom- mersiella syften. Hur S egentligen kom in i bilden är oklart, men han var ju naturforskare med gedigen erfarenhet av Afrika och betraktades väl därmed som kunnig ifråga om utomeuropeiska kolonier; 1784 hade han tackat nej till ett erbjudande om att bli guvernementssekreterare och läkare i S:t Barthélemy. S hade emellertid under sina resor också utvecklat en intensiv avsky mot slaveriet och stod därmed i direkt opposition till ett av Västindiska kompaniets syften med den planerade kolonin, att säkra försörjningen av slavar till S:t Barthélemys plantager. Om Wad-ström vid Senegalresans början delade detta starka engagemang i slaverifrågan är omdiskuterat, men de upplevelser han och S fick vara med om under expeditionens gång ledde under alla omständigheter till att båda kom hem som passionerade abolitionister.

I resan till Senegal deltog förutom S och Wadström även kemisten och officeren Carl Axel Arrhenius (bd 2), som uppenbarligen kände sig helt främmande inför de mer eller mindre "mystiska" tankegångar som var Wadströms drivkraft och det sociala engagemang denne delade med S. De tre svenskarna ankom till den av Frankrike kontrollerade ön Gorée utanför Senegals kust i mitten av okt 1787. På grund av klimatförhållanden, risken för sjukdomar och angrepp samt tillståndet i övrigt på fastlandet visade det sig vara omöjligt att bedriva någon rekognoscering där. Under sina knappa tre månader på Gorée kunde därför den lilla sv gruppen bara göra en ordentlig exkursion inåt land, en drygt veckolång resa till byn Joal där man samlade in en del etnografiska föremål. Resultaten var på det hela taget dock mycket nedslående, och resenärerna tvingades snart inse att det inte var möjligt att grunda någon sv koloni i Senegal. Runt årsskiftet 1787-88 begav de sig alltså hemåt igen via Frankrike och England.

Under sin vistelse på Gorée hade svenskarna kunnat betrakta slavhandelns konsekvenser på nära håll eftersom ön var ett centrum för denna handel. I England kallades därför Wadström och S att vittna inför ett parlamentsutskott som nyligen tillsatts för att undersöka frågan om slave- riets avskaffande. Här hamnade de båda svenskarna mitt i en pågående europeisk debatt, och även om parlamentet efter en lång utredning beslöt att inte förbjuda slaveriet har det sagts att deras vittnesmål spelade en betydande roll för att på längre sikt vända den allmänna opinionen i frågan i England. Ett par decennier senare avskaffades slaveriet inom det brittiska imperiet.

Expeditionen till Senegal blev den sista långväga resan för S, även om han fortfarande drömde om att åka till Ostindien; i brev till Georg Forster hade han tidigare också försökt locka denne till en ny stor forskningsresa till Amerika. Självfallet kan vi inte veta hur tillvaron egentligen tedde sig för S under de mer än 30 år han hade kvar att leva, men det är svårt att värja sig från intrycket att höjdpunkten i hans liv hade kommit redan när han var i 25-års-åldern och att det sedan gick utför. Den av senare forskare ofta påtalade kontrasten mot Thunbergs karriär, vilken snabbt ledde till en trygg och respekterad ställning i samhällets övre skikt, kan bitvis ha varit svår att smälta för S. Samtidigt kan man emellertid fråga sig hur angelägen han egentligen var om att få etablissemangets bekräftelse, och det har sagts att han kanske självmant valde att gå sin egen väg och inte ängsligt försöka leva upp till omgivningens krav. S var inte den som anpassade sig till det rådande modet.

En viss sanning ligger givetvis i detta, samtidigt som även S var ett barn av sin tid. Han skilde sig från många av de andra resande Linnélärjungarna och epokens naturforskare över huvud taget genom sitt stora engagemang i det vi idag skulle kalla sociala frågor, i synnerhet då hans konsekventa kritik av slaveriet och omänsklig behandling av utomeuropeiska folk i kolonierna. Även detta var emellertid en strömning som låg i tiden, om också inte så stark inom de akademiska kretsar där S oftast rörde sig. Under 1780- och 90-talen visade han sig mottaglig för den mysticism och spiritism som fick ett starkt uppsving mitt under pågående upplysningstid, och som bl a kom till uttryck i tron på "den animala magnetismen" som både kroppslig och själslig behandlingsmetod. S prak- tiserade sålunda som magnetisör under en tid, vilket inte bidrog till att höja hans anseende i det vetenskapliga etablissemanget. Snart upphörde han, liksom de flesta, med denna verksamhet men utgav långt senare, i mitten av 1810-talet, anonymt en skrift där han ivrigt propagerade för den animala magnetismens välgörande effekter och för att den därför borde läras ut till prästerna så att de kunde sörja för sina församlingsbors såväl kroppsliga som själsliga hälsa.

Intresset för magnetismen var ett av många exempel på den rastlösa verksamhet i olika riktningar som präglade senare delen av S:s liv. Han publicerade samlingar av skrifter i diverse ämnen, översatte några reseskildringar och en fransk kemibok - en översättning som kritiserades hårt av kemisten Pehr Afzelius - praktiserade som läkare och kirurg och började 1806 ge ut en Svensk ornithologie som fortsatte att utkomma till 1816 men aldrig fullbordades. Samtidigt stretade S vidare med sin reseskildring, vars två senare delar utkom 1802 och 1818, och under åren kring sekelskiftet var han också inblandad i flera infekterade strider kring tjänstetillsättningar och sakkunnigutlåtanden som avslöjade mindre tilltalande sidor av hans personlighet.

Långt in på 1810-talet deltog emellertid S regelbundet i VA:s sammankomster, och nästan lika länge anlitades han som sakkunnig i olika frågor - helt marginaliserad var han alltså inte. 1803 lämnade han sin professur i medicin och farmaci men behöll positionen som assessor i Collegium medicum och senare i dess efterföljare Sundhetskollegium. Från 1814 åtog sig S att vara fattigläkare i Klara församling, ett beslut som tolkats på skiftande sätt av senare forskare. En del har menat att han tog på sig denna lågstatustjänst av ekonomiskt nödtvång, andra att det låg helt i linje med hans konsekvent humanitära hållning och solidaritet med de svagare i samhället. Oavsett hans bevekelsegrunder tycks S ha fortsatt med detta arbete ända till sin död i "en tärande sjukdom" 1820. Vid det laget var han uppenbarligen utfattig.

Av sentida bedömare har S ofta skildrats med sympati, samtidigt som hans livsöde har uppfattats som i grunden tragiskt; visserligen fick han uppleva stora framgångar och blev berömd för sitt deltagande i några av historiens mest omskrivna upptäcktsresor, men han tycktes aldrig riktigt finna sin plats i tillvaron och lyckades inte fullt ut dra nytta av sin delaktighet i dessa resor. De senare åren verkar också ha präglats av en tilltagande bitterhet och ensamhet, ett intryck som förstärks av det faktum att han aldrig bildade egen familj.

Bortsett från den roll S spelade vid tillkomsten av växtbeskrivningarna från världsomseglingen med Cook och de båda Forsters, en roll som idag inte kan bedömas, är det bestående värdet av hans insats under denna resa blygsamt och består i första hand av de etnografiska föremål han hemförde. Det som främst ger S hans betydelse som en del av det europeiska 1700-talets kultur av upptäckts- och forskningsresor är istället något som kanske inte alltid uppskattades efter förtjänst i samtiden: att han var den förste som utförligt och vederhäftigt skildrade södra Afrika, särskilt dess djurliv, utifrån egna observationer och upplevelser. Under resan genom Kapkolonin samlade S också in ett antal naturalier och etnografiska föremål som i olika omgångar donerades till VA eller via mellanhänder skänktes dit. Tillsammans med reseskildringen utgör dessa samlingar ett varaktigt vittnesbörd om den vetenskapliga nyfikenhet, upptäckarglädje och öppenhet inför det främmande och okända som på ett så utpräglat sätt kännetecknade S:s personlighet.