Johan Gabriel Sparwenfeld

Sparwenfeld, Johan Gabriel, f 17 juli 1655 (v Schantz geneaker, RHA) i Åmål (Åker-steins geneaker, RHA), d 2 juni 1727 (v Schantz) i Romfartuna, Vm (Åkerstein; ej i db). Föräldrar: översten Johan Gabrielsson S o Christina Uggla. Inskr vid UU 20 juni 63, vistades utomlands våren 77-april 82, deltog i en sv beskickn till Moskva febr-juni 84, studerade i Moskva juni 84-juni 87, företog forskn:resa i Europa o Nordafrika april 89 (K M:ts instruktion 3 aug 88 o pass 3 april 89)-maj 94, underceremonimästare vid k hovet 4 april 95, överceremonimästare där 18 nov 01-12.

G 26 mars 1695 i Sthlm, Ty, m Antoinetta Sophia Hildebrand, f 10, dp 14 febr 1675 där, ibid, d 29 april 1704 (Jacobowsky 1932, s 276; bet för klockringn 30 april i Sthlm, Ty), dtr till köpmannen Henrik Jacob H (bd 19, s 35) o Maria Sofia Amija.

S kom till Uppsala för att studera innan han fyllt åtta år. De första åren fungerade troligen någon student som hans informator. På grundval av marginalanteckningar i böcker han ägde vid denna tid kan man sluta sig till att han intresserade sig särskilt för äldre nordiska lagtexter, historia och främmande språk.

S kom att tillbringa 13 år av sitt liv på resor. En första utlandsresa gjorde han till Holstein tillsammans med sin morbror, amiral Claes Uggla, sommaren 1674. Några år senare väntade den s k peregrinatio-nen, den bildningsresa på kontinenten som förväntades följa på avslutade universitetsstudier. När det var dags för S:s resa, befann sig Sverige i krig med flera länder på kontinenten, vilket gjorde att mycket få studenter reste under dessa år. S ämnade sig istället till England, ett eldorado för filologiskt intresserade studenter, särskilt vad gällde klassiska och orientaliska studier. På väg dit våren 1677 blev fartyget redan i Marstrand kapat av danskarna och S fördes som fånge till Skien i Norge. Här tycks han ha kunnat röra sig fritt och utnyttjade tiden väl, bl a med att bedriva dialektstudier i staden med omnejd och studera fornnordiska lagar. Han lyckades också skaffa värdefulla böcker, bl a äldre nordiska laghandskrifter.

I slutet av aug 1678 steg S återigen på en båt till England, men fartyget strandade i hårt väder på Hollands nordkust. Han gav nu tillfälligt upp planerna på England och begav sig till Amsterdam. Därifrån reste han via Haag och Utrecht till Nijmegen, där den stora fredskongressen pågick. Här blev S bekant med det sv sändebudet, Bengt Oxenstierna (bd 28), en person som skulle få stor betydelse i hans fortsatta liv. Från Holland begav sig S till Paris, där han kom att stanna ett år. Vistelsen där är dokumenterad via bokförvärv och brev. Efter Paris fortsatte han till Italien. På vägen dit, i Lyon, blev han bekant med bokhandlaren Barbier, en person som kom att vara S till stor hjälp under årens lopp vid anskaffandet av böcker.

Det andra långa uppehållet på sin resa gjorde S i Rom, där han vistades i åtta månader. Han vvmgicks med lärde vid drottning Kristinas hov liksom med män knutna till bibliotek och arkiv. Han blev bl a god vän med drottning Kristinas sekreterare Anders Galdenblad. (bd 16, s 740). S tillbringade mycket tid i Vatikan-biblioteket och i olika klosterarkiv liksom i drottning Kristinas bibliotek och i heliga Birgittas hus. Efter ytterligare en ettårig vistelse i Paris tog han sig så i slutet av 1681 till England. Mycket litet är känt om vistelsen där, men det framkommer senare att han bl a blivit bekant med professor Edward Bernhard i Oxford, matematiker, astronom och språkforskare.

S lämnade England i febr 1682 och for via Holland och Hamburg till Khvn, där han vistades en dryg månad. Där gjorde han åtskilliga bokförvärv, bl a av fyra isländska handskrifter. Den mest berömda av de handskrifter han skaffade vid besöket var dock en dansk pergamentshandskrift från 1231, den s k Konung Valdemars jordebok, nu på K biblioteket i Khvn. Efter hemkomsten till Sverige i april 1682 är inte mycket känt om S förrän han 1684 anträdde en resa till Ryssland. Troligen vistades han på fädernegården Åbylund i Romfartuna.

Om S:s ryska resa finns mycket information eftersom hans dagbok har bevarats. S skrev dagböcker från alla sina resor - i regel på det lands språk i vilket han befann sig - men alla de övriga har förkommit. Tack vare dagboken kan den ryska resan följas i detalj. På föråret 1684 sändes en stor sv ambassad till Ryssland för att bekräfta två fredsfördrag som undertecknats under Karl XI:s minderårighet. Ledare för ambassaden var Konrad Gyllenstierna (bd 17). S deltog som uppvaktande hovjunker, knuten i första hand till Gyllenstierna.

Ambassaden avreste 5 febr 1684 men gränsen till Ryssland passerades först 18 mars. Palmsöndagen tillbringades i Nov-gorod och de kyrkliga processioner som genomfördes denna dag gav S tillfälle att i dagboken redogöra för den djupa schism mellan nikonianer och gammaltroende som vid denna tid splittrade den ryska kyrkan. Ett mycket intressant avsnitt handlar om S:s besök i det Iberiska klostret, ett stort och rikt kloster halvvägs mellan Nov-gorod och Moskva. S ger en detaljerad beskrivning av klostret och av gudstjänsten i samband med påskfirandet. Färden fortsatte sedan via Torzjok och Tver och S redogör i sin dagbok hela tiden för sina iakttagelser. Han beskriver ryska bondstugor och hus i städerna, hur ryssarna döper sina barn och vilka mästare de är på att bygga i trä. S var uppenbarligen en mycket vetgirig resenär med skarp iakttagelseförmåga. Genomgående saknar hans beskrivningar de nedlåtande omdömen som är så vanliga i resedagböcker vid denna tid.

28 april skedde ambassadens högtidliga intåg i Moskva varpå olika ceremonier vidtog. Delegationen fick två audienser hos tsarerna, Ivan och hans halvbror Peter, med mellanliggande förhandlingar. S deltog, mestadels som iakttagare och protokollförare, vid alla dessa tillfällen. Efter det att fredsförhandlingarna förts till ett lyckligt slut anträdde ambassaden återresan 2 juni, men S stannade kvar i Moskva. Under vistelsen där hade han lyckats utverka ett stipendium från K M:t vilket gjorde det möjligt för honom att stanna i den ryska huvudstaden för att studera språket och förhållandena. Så småningom fick han tag på en "mästare", en språklärare, som undervisade honom i både ryska och polska - läraren var själv polack. S:s dagbok är under detta skede fragmentarisk och kortfattad; det mera sammanhängande skrivandet återtog han först i samband med hemresan i febr 1687.

Vistelsen i Ryssland kom att bli avgörande för den fortsatta inriktningen av S:s intressen och studier. Han tycks inte ha haft några egentliga kunskaper i ryska innan resan anträddes. Dagboken från ryska resan skrevs inte på ryska utan huvudsakligen på svenska och franska. Men under resans gång blev han uppenbarligen alltmer intresserad av språket och kom att lära sig ryska mycket bra. Han skrev bl a dikter på ryska, något som troligen ingick i studierna, och sammanställde en ordlista över ord han hörde på Moskvas gator.

S tycks ganska tidigt ha kommit på tanken att skriva en rysk-latinsk ordbok, avsedd för Europa. En sådan skulle vara mycket användbar inte minst i Sverige, där man ju hade rysktalande undersåtar efter freden i Stolbova och dessutom täta kontakter med det ryska riket. Det fanns tre ordböcker i Ryssland vid denna tid som var lämpliga som källor: två i handskrift och en tryckt. Dessa tre införskaffade S och en del förarbeten gjordes. Med dessa och andra ordböcker liksom grammatikor, förutom en stor mängd värdefulla handskrifter och böcker i andra ämnen, återvände S till Sthlm. Han skrev kort därefter en inlaga till K M:t och anhöll om fortsatt underhåll för att kunna ägna sig åt det rika material han hemfört från Ryssland. Han skulle livet ut komma att hysa en stark kärlek till det ryska språket och den ryska kulturen, och han betraktades också av Europas lärde som en stor kännare av de slaviska språken, i synnerhet det ryska.

Våren 1689 gav sig S i kast med ett nytt uppdrag som för åtskilliga år avbröt hans slavistiska forskningar. Olof Rudbeck (bd 30) var i färd med att skriva del två av Atlantican och det blev aktuellt att söka efter ytterligare bevis för Sveriges uråldriga anor. Ett rykte sade att det på kontinenten fanns gamla dokument som förts ut ur Sverige och som rätteligen borde återföras. I detta sammanhang nämndes Johannes Magnus (bd 20) och Kristian II. Det talades också om gotiska dokument som hamnat på kontinenten med de från Skandinavien utvandrade germanfolken. Goternas sv ursprung hade i århundraden betraktats som ett historiskt faktum, inte bara av svenskar. Förmodligen kom idén att företa en forskningsresa för att en gång för alla leta upp och återbörda dessa skatter ursprungligen från Rudbeck, men den som tog sig an frågan var kanslipresidenten Bengt Oxenstierna.

Medan S fortfarande var kvar i Moskva hade Oxenstierna börjat dra upp planerna för en stor götisk forskningsresa, troligen med S som den tilltänkte resenären. Det var också han som tilldelades uppdraget. Av allt att döma var S inte vidare entusiastisk över den nya resan. Föräldrarna var gamla, och han ansåg sig efter flera år utomlands ha gjort sig förtjänt av en tjänst i den k förvaltningen. Han förutsåg att de pengar som anslagits till resan inte skulle räcka och trodde dessutom inte riktigt på uppdraget. Uppenbarligen förhöll sig S något skeptisk till Rudbeck och hans teorier om Sverige som sagans Atlantis och folkens urhem. Samtidigt visar han t ex i sina etymologiska studier samma tendenser som Rudbeck. Trots sin bristande entusiasm åtog sig S uppdraget; resan kom att vara i fem år.

Den första viktiga anhalten på S:s resa var Antwerpen där Kristian II:s arkiv skulle ha setts. Av detta fann han dock inga spår, vare sig där eller i omkringliggande städer i Brabant. Tämligen frustrerad över det magra resultatet kom han till Paris för att sin vana trogen oförtrutet arbeta i arkiv och bibliotek, samtidigt som han umgicks med gamla och nya bekanta. Där träffade han bl a orientalisten Nicholas Melchise-deck Thevenot. Parisvistelsen gav troligen mer i fråga om S:s orientaliska språkforskningar än hans götiska.

S begav sig därpå till Spanien, vid denna tid ett ganska okänt land med få nordeuropeiska besökare. Trots att böcker var dyrare i Madrid än i Frankrike och att han knappt hade pengar till sitt uppehälle köpte han några volymer, t ex den värdefullaste bok han någonsin ägt, Codex aureus, en pergamenthandskrift innehållande de fyra evangelierna i latinsk översättning med ett företal av kyrkofadern Hieronymus. Handskriften (nu i KB) är av brittisk härkomst och daterar sig troligen till 700-talet. Efter lång väntan fick S slutligen de tillstånd som krävdes för att komma in i arkiven. Han arbetade framför allt i Escorial och i Toledo. Spanienresan gav dock inte någon stor utdelning vad gällde hans uppdrag. Däremot gjorde han rika förvärv av böcker och handskrifter i andra ämnen, bl a en atlas över städer i det spanska väldet (nu i KrA).

Återkommen till Paris måste S under lång tid invänta påfyllning i reskassan. Först i april 1691 begav han sig vidare mot Italien. På väg dit fick han ett erbjudande om att följa med till Nordafrika, en frestelse han inte kunde motstå. I Alger härjade pesten, varför S:s rörelsefrihet var begränsad men han lyckades ta sig vidare mot Tunis. Där fick han dock inte gå iland, eftersom pesten året innan sades ha skördat 40 000 offer i staden med omnejd. Istället placerades S i karantän i Bizerte, där han levde i tält på stranden med franska korallfiskare. Sin vana trogen tillbringade han tiden med att läsa, bl a om landets historia. Han uttrycker också förvåning över alla rika bibliotek som fanns och över alla lärda han kom i kontakt med. Hans rörelsefrihet var begränsad, dock inte värre än att han i Tunis lyckades skaffa ett betydande antal arabiska handskrifter.

Från Barbareskstaterna begav sig S till Schweiz, där han finkammade alla bibliotek på sin väg, bl a i Geneve, Bern, Basel, Zurich och S:t Gallen. De "götiska monu-menterna" var även här föremål för hans intresse, eftersom det utifrån vissa anspelningar i schweiziska folkvisor ansågs att vissa av invånarna utvandrat från Sverige. Under resan blev han alltmer intresserad av dialekterna i de olika kantonerna och av rätoromanskan, liksom av landets historia. Resan fortsatte sedan via Milano och Florens till Rom, dit han anlände i maj 1692. Mycket litet är känt om hans vistelse där. De personer som utgjort stommen i hans umgänge under tidigare besök fanns inte längre, eftersom kretsen kring drottning Kristina skingrats i och med hennes död 1689. S hoppades finna götiska dokument i Rom men kom i stället att ägna större delen av tiden åt slavistiken och den katolska missionscentralen Collegium de propaganda fide. Propagandan hade för missionsarbetet en omfattande tryckeriverksamhet på olika språk och med främmande alfabet. S utnyttjade till fullo möjligheten att från propagandans tryckeri komma åt böcker på olika exotiska språk.

Den mest omtalade händelsen under S:s vistelse i Rom var hans audiens hos påven Innocentius XII. Vid det tillfället förärade han påven ett stort latinsk-ryskt lexikon i silverbeslagna pärmar, förmodligen ett av dem han haft med sig från Moskva. Det står utan omsvep i det av S skrivna donationsbrevet, som är avfattat på latin och ryska, att det latinsk-ryska lexikonet kunde komma väl till pass i den katolska missionsverksamheten i slaviska länder, något som väckte stor upprördhet i Sverige.

Utan att ha hittat något av intresse i fråga om götiska minnesmärken begav sig S till Florens och Venedig, där han tillbringade mycket tid med pfalzgreven Adolf Johan d y (bd 1). I maj 1693 erhöll han ett uppdrag att i Spanien hjälpa understallmästare Gustaf Hård (bd 19, s 582), som inte kunde spanska, att köpa in ett antal hästar till kungen. De sammanstrålade i Madrid i början av aug s å, men troligen hade Hård redan påbörjat förhandlingarna med spanjorerna, eftersom affären avslutades mindre än 14 dagar efter S:s ankomst. På väg norrut fick S veta att hans mor hade avlidit, och hans åldrige far påpekade att han själv stod på gravens brädd. S bad därför om tillstånd att få resa hem av familjeskäl. På hemvägen besökte han Venedig, Wien och Prag och anlände till Sthlm i maj 1694.

Resultatet av S:s götiska resa var mycket magert vad gäller dess direkta syfte. Däremot kunde det konstateras att de bibliotek och arkiv som S kontrollerat - och de var många - inte innehöll några "Sveo-Gothiske antiquiteter". S hade också införskaffat ovärderliga samlingar av böcker och handskrifter, det mesta inköpt för egna pengar, som med tiden skulle komma sv bibliotek till del. S var genomgående mycket generös mot andra forskare vad gällde böcker och handskrifter. Han var mån om att dessa inte skulle ligga gömda till ingen nytta i privata bibliotek, utan skulle finnas tillgängliga för dem som hade glädje av dem. I hans korrespondens kan man ofta utläsa en stark irritation över forskare som inte vill släppa ifrån sig material till andra.

Kort efter sitt giftermål fick S tjänsten som underceremonimästare vid hovet. Han var utan tvivel mycket lämpad för denna befattning med sina allsidiga intressen, sina sällskapliga talanger och sina språkkunskaper. Han skall ha talat 14 främmande språk. Uppdraget innebar dessutom halvtidstjänstgöring, något som han speciellt bett om för att ha möjlighet att vid sidan om ägna sig åt sina forskningar. Förutom med slavistik sysslade han med översättningar och bearbetningar från spanska, italienska och engelska. Han skrev också, som alltid, brev. Bl a brewäxlade S med filosofen Gottfried Wilhelm v Leib-niz. Oavsett det magra resultatet av S:s resa vad götiska minnesmärken anbelangar hade han dock samlat allt han kom över av böcker och excerpter inom detta område. Han satte stor tilltro till fyra arbeten som han införskaffat och som var viktiga i tidens debatt, nämligen Emanuel Tesau-ros Del Regno dTtalia sotto i Barbari (Turin 1664 och Venedig 1668), Thomas Mazzas I goti antichi illustrati (Verona 1678), Mauro Orbinis II regno degli Slavi (Pesaro 1601) och Diego Saavedra Faxar-dis Corona Gothica. S översatte Tesauros och Saavedras verk till svenska. I synnerhet det sista projektet innebar en stor satsning. Verket var av särskilt intresse eftersom Saavedra knöt an till föreställningar om en gotisk länk mellan Sverige och Spanien och underströk spansk släktskap med de nordiska kungarna. S:s ansträngningar att få översättningarna tryckta gick dock om intet. Han hade också en mycket omfattande excerptsamling rörande goternas/göternas historia (nu i UUB), som han fortsatte att komplettera ända in på 1720-talet. Excerpterna var hämtade enbart från utländska författare, eftersom S ansåg att svenskar inte var i stånd att betrakta denna fråga objektivt.

S var uppenbarligen också mycket intresserad av arabiska. Han skaffade bl a Barthélémy d'Herbelots Bibliothéque Ori-entale (Paris 1697) från Paris, där omfattande marginalanteckningar i hans exemplar vittnar om hans intresse och kunskaper. Han hade umgåtts med författaren, som var professor i syriska, i Paris. I övrigt var S fullt sysselsatt med sina slaviska samlingar, och i synnerhet ordboksarbetet. I framför allt hans brevväxling med Leibniz kan hans funderingar och ställningstaganden i samband med detta stora projekt följas. Han ber bl a Leibniz om råd hur han skall ställa upp sitt lexikon och vilka språk som skall ingå förutom ryska och latin. På en rekommendation från Leibniz anställer S en skrivare, slovaken Matthias Zabani, som arbetar som redaktör i det stora ordboksprojektet under några år.

Redan tidigt började S vidta åtgärder för att försäkra sig om att hans stora lexikon skulle bli tryckt. Han hade under årens lopp kontakter med tryckare i bl a Amsterdam, Oxford och Moskva. Det stora problemet var att hitta ett tryckeri som kunde trycka med kyrilliska typer. Många var de som försökte förmå S att trycka sitt lexikon med latinska typer, men han vägrade absolut, eftersom han ansåg att bara det kyrilliska alfabetet på ett korrekt sätt återspeglade ryska ljud. Slutligen bestämde sig dock de sv myndigheterna för att försöka se till att en tryckning kom till stånd. Man förhandlade via mellanhänder för att inköpa kyrilliska typer eller förmå en tryckare att komma till Sthlm och ta sig an arbetet. Karl XII gav order om att pengar skulle utbetalas för ändamålet, men statskassan var tom och ordern kunde inte verkställas.

Trogen sin övertygelse började S tidigt donera delar av sin enorma boksamling till olika sv bibliotek. Han valde då att dela upp donationerna tematiskt och efter språk. Under sina resor hade han hunnit samla väldiga bokskatter, dels genom inköp, dels fick han många böcker i gåva. Böcker var uppenbarligen en passion S omöjligt kunde styra. Redan 1702 skänkte han bl a två kinesiska världskartor till UU och 1705 donerade han dit ytterligare 109 nummer. S å gjordes donationer till Antikvitetsarkivet och KB. I ett senare skede donerade S större delen av sina lexikografis-ka handskrifter, inklusive Lexicon slavo-nicum, till UUB. Samtidigt skänkte han dit sin översättning av Saavedras Corona Gothica, vilken inte heller blev tryckt. Efter S:s död höll Georg Wallin, bibliotekarie vid UU, ett storslaget minnestal på latin över honom, bibliotekets store välgörare.