B David M Sprengel (Åkerblom)

Sprengel (tidigare Åkerblom), Bror David Martin, f 25 juni 1880 i Sthlm, Hedv El, d 21 febr 1941 där, ibid. Föräldrar: möbelfabrikören Olof August Åkerblom o Emma Mathilda Carlberg. Mogenhetsex vid H latinlärov å Norrmalm, Sthlm, 16 maj 00, inskr vid UU ht 00–vt 01, teater- o litt:kritiker i bl a SvD 01–05 o NDA 12–21, vistades utomlands 03–12. Litteratör, översättare.

G 12 sept 1921 i Sthlm, Hedv El, m författaren Agnes Julie Fredrika v Krusenstjerna (bd 21), f 9 okt 1894 i Växjö, d 10 mars 1940 i Sthlm, Hedv El, dtr till översten Wilhelm Ernst v K o grev Eva Sofia Hamilton.

David S:s liv och författarskap fram till 1921 är inte systematiskt utforskade, men huvuddragen är kända. Släkten härstammade från sörmländska bönder och statare; fadern var innehavare av en snickerifabrik i Sundbyberg och ivrig frikyrkoman. Han synes ha varit en sträng moralist och sonen kom tidigt på kant med honom. För att distansera sig började S redan under skoltiden att använda sitt nya efternamn och antydde gärna att han var en förstucken ädling. I ett opublicerat romanutkast av självbiografisk karaktär från 1910 sägs huvudpersonen (med det adliga namnet Crusenstolpe) vara av "en finare ras", en person med "adligt sinne, adliga sympatier". I samma text antyds en kränkande deklassering och ett "evigt aggande missnöje".

I skolan var S klasskamrat med Sven Lidman (bd 22) och i andra klasser gick John Landquist (bd 22) och Sigfrid Siwertz (bd 32). Som särskilt Lidman har skildrat odlade S en dekadent och cynisk livsstil. Han knöt redan som gymnasist kontakt med Oscar Levertin (bd 22) på SvD och debuterade där under dennes egid med en novell under signaturen Bengt Ekehjelm. På hösten 1900 publicerade S sin första litteraturkritiska artikel (om Sigbjørn Obstfelder) som följdes av en rad andra, och hans kritik kom snart att väcka uppmärksamhet. Efter korta och förströdda studier i Uppsala etablerade han sig i Sthlm som fri skribent och debuterade snart med boken De nya poeterna (1902). Titeln är polemisk och boken har karaktär av radikal stridsskrift mot nittitalet – den innehåller en serie positivt värderande essäistiska porträtt av åttitalsgenerationen med Strindberg som den självklara huvudfiguren.

I sin litteraturkritik tog S alltså redan från början ställning för realistisk och radikal verklighetsskildring, men det hindrade inte att han dyrkade Levertin och ägnade honom en svärmisk beundran. Efter dennes död utgav S i Bonniers serie Svenskar en "skiss" av honom (1907), där stilen ibland kantrar betänkligt åt det överhettat sötaktiga – det var den ena polen i hans författarkynne, den andra var den elaka, hänsynslöst stingande satiren, som förskaffade honom rader av fiender.

S böljade tidigt att översätta. 1901 utgav han två översättningar i bokform: den norske journalisten och vildmarksskildraren Jacob Hilditchs Vildmarkshistorier och hvardagsöden och bröderna Gon-courts roman Renée Mauperin. 1902 översatte han Kierkegaards Förförarens dagbok och Herman Bangs Sommarnöjen. S å utkom ytterligare en volym av Bang i S:s översättning, Två hem, som innehåller de båda självbiografiska romanerna Det hvide Hus och Det gråa Hus. Denna översättning kom att få ödesdigra konsekvenser för S:s anseende.

Översättningen var ett fuskverk och innehåller en rad fel och vårdslösheter, vilka påtalades i en grundlig genomgång av Hilda Sachs (bd 31) i Stockholms-Bladet (27 nov 1902) och en annan, osignerad i DN (20 nov 1902). Kåsören Beyron Carlsson publicerade kort därefter i samma tidning en mördande parodi på felöversättningar från danska under rubriken Den skinnsjuke grefven (öfversättning från danskan efter i dagarne gifvet exempel), som väckte stor och skadeglad uppmärksamhet och föranledde kommentarer och skämtteckningar om S i pressen. S hade redan vid denna tid goda kontakter i Danmark och vände sig till Georg Brandes för att få offentligt stöd, vilket denne fann omöjligt att ge. Kåseriet trycktes om många gånger och "den skinnsjuke greven" blev något av ett bevingat ord, men det bör påpekas att även om S gjort sig skyldig till grava fel hade han översatt det danska skindsyg (svartsjuk) helt korrekt.

Uppståndelsen bidrog till att S på våren 1903 flyttade till Danmark, där han stannade en längre period och fördjupade sig i dansk kultur och politik. Resultatet blev en tjock reportagebok som först utgavs häftesvis, Från det moderna Danmark (1904), en livfull rundmålning där sarkasmerna om efterblivenheten och instängdheten i Sverige – ett tema som skulle återkomma och bli alltmer markerat i S:s artiklar – är många och där hans radikala sympatier är starkt understrukna. S hade kommit i kontakt med bröderna Brandes, och ett centralt parti i boken upptas av en hyllande framställning av Georg Brandes' kulturradikala insats.

Fram till 1912 vistades S i huvudsak utomlands och levde ett kringflackande liv, främst i Sydeuropa och Nordafrika. 1904 utgav han en översättning av Henri Murgers Från bohêmens värld och 1907 en volym med texter av Voltaire, Candide: Filosofiska romaner och dialoger, som bl a innehåller hans mest lästa och många gånger omtryckta översättning, Candide. Han var periodvis sjuk. Tidigt fick han syfilis med ödesdigra verkningar, därefter tuberkulos vilket föranledde en vistelse i kurorten Davos 1905 med ekonomiskt stöd från Bonniers förlag. Sommaren 1906 träffade han Karl Otto Bonnier (bd 5, s 426) i Florens och ingick med honom ett avtal om att översätta Rousseaus Bekännelser.

Detta kom att bli S:s förnämligaste insats som översättare, även om han aldrig fick se verket fullbordat. Under arbetets gång kom S fram till att utgåvan skulle omfatta inte bara de egentliga bekännelserna utan också Rousseaus två senare självbiografiska verk, En enslig vandrares drömmerier och Rousseau domare över Jean-Jacques (även kallat Dialoger), och han översatte också dessa. Alltsammans skulle därtill förses med ett slösande rikt illustrationsmaterial jämte utförliga kommentarer och belysande appendices av S.

Bonnier hade lovat S två års ekonomiskt stöd för arbetet. När tiden gick ut begärde S upprepade förlängningar. Kontakterna kan följas i en omfattande brevväxling: S har ständiga penningbekymmer, kommer ofta med nya idéer och nya vädjanden om pengar medan Rousseau-översättningen alltmer drar ut på tiden. Bonnier å sin sida klagar alltmer otåligt över att S inte får något ur händerna. Slutligen utkom första volymen till Rousseaujubileet 1912, senare följd av ytterligare tre delar. Volymerna omfattar hela Bekännelser och första delen av Dialoger men noter fattas. Resten av texten ligger ännu (2007) färdigöversatt i korrektur; därtill finns en mängd kommentarmaterial. En enslig vandrares drömmerier utgavs 2000 men utan noter. Bekännelser är ett storverk i sv översättningslitteratur. S hade övervunnit sin ungdoms nonchalanta attityd till översättandet och tagit uppgiften på största allvar. Texten är precis och livfull och samtidigt präglad av hans egen personliga och uttrycksfulla prosastil. Noterna hotade att svälla ut och bli lika stora som huvudtexten, men här, i marginalanteckningens och sidokommentarens genre, fann S sin kanske mest adekvata uttrycksform. I nya utgåvor har dessvärre hans personliga språk förvanskats.

1908 mötte S författaren Marika Stiernstedt i Italien och de reste tillsammans till Neapel och Capri. S:s brev finns inte bevarade, men Stiernstedt har givit sin version av resan i sina memoarer. Enligt henne ville S bli hennes litterära impressario och mentor och vägleda henne så att hon kunde utvecklas till en verkligt betydande författare. S:s enda bevarade kommentar (utom några cynismer i brev till vännen Henning Berger, bd 3) finns i ett avsnitt av Agnes v Krusenstjernas Fattigadel, uppenbart skrivet av S och publicerat i DN men aldrig medtaget i bokversionen: "Han blev trött på henne och slängde av henne i Marseille" (DN 24 febr 1935). Året innan hade S mött Hjalmar och Anna Branting (bd 6) och fungerat som deras vägvisare under en lång Italienresa. Han var älskvärd och kvick, och Anna Branting blev påtagligt intagen av den originelle guiden - hennes bok Romresan (1907) innehåller ett förtjust porträtt av "S". Mötet gav upphov till en intensiv brevväxling som varade ända till S:s återkomst till Sverige några år senare, och det är uppenbart att den nära 25 år yngre S betydde mycket för Anna Branting under denna period. Han har också lånat många drag till gestalten Ove Flood i hennes roman Valérie (1912). Anna Branting hjälpte också S med att placera artiklar och skaffa pengar; han hade ständigt ont om kontanter och lyckades alltmera sällan bli publicerad.

1909 uppehöll sig S i Spanien och skrev om landet i DN och Idun, 1911 var han i Portugal och skrev därifrån i Social-Demokraten. Däremellan vistades han i Melilla i spanska Marocko, där han dels gjorde utkast till en självbiografisk roman, dels skrev några av sina bästa litteraturartiklar: fyra inlägg i Strindbergsfejden under rubriken Ord från Islam i Afton-Tidningen.

Efter upprepade påstötningar från Henning Berger och med ekonomisk hjälp från denne återvände S till Sverige 1912 och försökte på nytt etablera sig som kritiker. Han skrev i NDA och i Dagen, där han kritiserade tiotalisterna och pläderade för en frän verklighetsskildring. Han kom alltmer på kant med de författare och kritiker som nu dominerade scenen. Utgivningen av Rousseau kom till slut igång, men sitt eget författarskap utövade S alltmer sporadiskt. 1916 sökte han kontakt med den finlandssvenska författarinnan Olly Donner, en förmögen överklassdam med starkt intresse för antroposofi som svärmiskt dyrkade Hölderlin och Rilke: "I över två års tid har jag varit så till den grad intresserad av allt ert, att ni personligen och litterärt kommit att för mig betyda mer än de allra flesta." S var knappast ärlig. Donner var en helt obetydlig författare men stödde S ekonomiskt under en period.

I den memoarlitteratur som berör det tidiga 1900-talets kulturliv framträder en alltmer samstämmig bild av S som en misslyckad outsider med obehagligt giftig tunga. Ett belysande exempel är Gustaf Näsströms (bd 27) skildring av ett sammanträffande 1921 med S och Gustaf-Otto Adelborg på tidningen Figaro, som S skrev för: "Det var ett kusligt fascinerande möte. S var redan då känd för sin perfiditet och fullständiga hänsynslöshet, och den spelade han ut mot tidningens redaktör [...] Jag hade känslan av att se ett par underligt ensamma skuggfigurer ur seklets barndom, sturiga trotsare mot den borgerliga meningen" (Näsström).

Skandaltidningen Fäderneslandet publicerade i sept 1920 en anonym artikel som var en attack på målaren Nils v Dardel (bd 10) och dansaren Jean Beurlin samt Rolf de Maré och dennes danstrupp Svenska baletten. Artikeln innehöll grova antydningar om homosexualitet och andra vid den tiden brottsliga och skandalösa förhållanden. Det är inte bevisat att S var författaren, men han hade tidigare tagit upp ämnet i andra tidningar och det är sannolikt att han antingen skrivit eller åtminstone inspirerat till artikeln. S hade tidigare varit knuten till de Marés epokgörande balettföretag som ett slags impressario – möjligen en självpåtagen uppgift som han dock fått betalt för – men sedan blivit bortkopplad, vilket hade väckt hans ilska. Artikeln ledde till en mängd skandalskriverier i pressen, och Dardel replikerade med en akvarell där Beurlin agerar bödel som hugger huvudet av ormen S och sparkar det åt svinen. S levererade sedermera ett fasansfullt nidporträtt av de Maré och hans kamrater i Krusenstjernas roman Av samma blod (1935) med skildringen av "Värnamobaletten eller kabaré Svenska Lösen", vilken beskrivs som en dekadent homosexuell bordellverksamhet.

1921 inträffade den stora vändpunkten i S:s liv, mötet med Agnes v Krusenstjerna. Efter detta ställde S praktiskt taget hela sitt liv i hängiven tjänst hos hennes författarskap. Det var – skriver han i ett brev till sina svärföräldrar 1927 – "ett giftermål mellan en hysterisk flicka på 26 år och en hypernervös man på 42, båda utan pengar och med samma oroliga, uppslitande och föga inbringande yrke" (brev i KB). Under de 19 år som återstod av Krusenstjernas liv utvecklade hon en fantastisk produktivitet: de tre Tony-böckerna, de sju i Pahlen-sviten, fyra mäktiga volymer av Fattigadel m m. Spekulationer om vem som egentligen höll i pennan har förekommit, men böckerna var Krusenstjernas eget verk, och det var heller inte uteslutande S:s förtjänst att de blev skrivna. Att han spelat en viktig, eller till och med avgörande, roll för hennes författarskap är däremot oomtvistligt.

Med stor hängivenhet blev S hustruns stöd i alla avseenden, som rådgivare, impressario, reklammakare, försvarsadvokat och propagandist, outtröttligt verksam i värnandet av hennes arbetsro liksom i arbetet för uppmärksamhet, honorering och spridning av de färdiga böckerna. Om detta vittnar inte minst hans enorma, persevererande ordrika korrespondens med hennes förläggare, som samtidigt utgav hans egna översättningar. Forskningen har också visat att S var synnerligen aktiv i själva skrivprocessen. Han ändrade och gjorde tillägg i hustruns manuskript: i de fyra sista Pahlen-böckerna utgör hans tillägg uppåt en tiondel av hela textmassan, och det är han som svarar för de satiriska och konkretiserande detaljerna (Lagercrantz 1951).

S försökte också få till stånd översättningar av Krusenstjernas böcker till andra språk och var minst sagt aktivt medverkande när Stig Ahlgren skrev boken Krusenstjerna-studier (1940). Då den stora sedlighets- och kulturdebatten kring Pahlen-sviten – " Krusenstjernafejden" – bröt ut vid mitten av 1930-talet var han intensivt verksam. Till slut samlade S ihop alla inläggen i en tjock volym, Förläggarna, författarna, kritikerna: om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten (1935), där han skrev en väldig inledning på över 100 sidor som blev något av hans egen slutlikvid med det sv kulturetablissemanget. Denna inledning blev både ryktbar och beryktad för sin hänsynslösa och giftiga polemiska stil. Här släppte S alla hämningar och skydde inga skändligheter för att komma åt hustruns och sina egna motståndare. Samtidigt bör påpekas att S tidigare än de flesta såg den framväxande fascismen och framsynt brännmärkte de bruna tendenser som kom fram i det stora bråket.

Paret levde långa perioder i Schweiz, Frankrike och Italien, och hustrun var av och till intagen på mentalsjukhus och behandlingshem. Parallellt med sina omsorger om henne och hennes diktning fortsatte S sitt översättningsarbete. 1922 utgav han en volym med Voltaires filosofiska romaner, året därpå kom Serge de Chessins Ryska vrakspillror i Stockholm, och 1925 inledde han utgivningen av en egen bokserie på Bonniers förlag, Ryktbara sedeskildringar, som innehöll översättningar av bl a Diderot och bröderna Goncourt. S:s förhoppning var att genom rikt och mångsidigt illustrerade volymer skapa en sammanhängande följd av ett slags kulturhistoriska bilderböcker, vilket var något nytt på den sv bokmarknaden. Resultatet blev också förnämligt och av bestående värde. S svarade själv för översättningarna i de sex volymer som han utgav under loppet av tre år. För samma serie gjorde han nästan färdig sin översättning av Rousseaus Julie eller Den nya Héloise (utgiven först 1999) och bevarade dokument visar att ytterligare en Diderotvolym – innehållande bl a Rameaus brorson – låg färdigöversatt, men trycksatsen kastades uppenbarligen efter S:s död. Bonniers vägrade att ge ut Den nya Héloise och andra verk innan S hade avslutat det väldiga Bekännelse-projektet, och omsorgerna om hustruns författarskap hindrade honom ständigt från att samla sig för den uppgiften.

S var en mästerlig översättare när han väl hade passerat nybörjarstadiet. Hans språk är plastiskt och kan bli snärtigt kort och koncist som t ex i Voltaires satirer; det kan också bli flödande utförligt och högstämt som i de evighetslånga perioderna i Rousseaus Héloise. Särskilt de fyra Bekännelse-volymerna är ett storverk, med alla utförliga kommentarer och kringupplysningar i noter och bihang. Som kritiker var S däremot ojämn - i sina bästa stunder skarpsynt, med säker känsla för kvalitet och olika författares särart och med en effektiv polemisk stil, i sina sämsta stunder mest bara elak. När affekterna tog överhand kunde han göra sig skyldig till både homofoba och antisemitiska smädelser.

S dog året efter sin hustru, isolerad i sv kulturliv. In i det sista hade han vädjat till Bonniers förlag om att fullfölja utgivningen av den författare som låg honom närmast, Rousseau, och att fullborda utgivningen av Bekännelse-verket samt trycka Den nya Héloise. Detta fick han aldrig uppleva, och den förra uppgiften väntar ännu på sitt slutförande.

S hade själv bestämt att ingen fick närvara vid hans jordfästning. Tillsammans med hustrun ligger han begravd på Sthlms norra begravningsplats.