Jacob Wilhelm Sprengtporten

3 Sprengtporten, Jacob Wilhelm, brorson till S 1 och S 2, f 9 okt 1794 i Hyltinge, Söd, d 29 sept 1875 där. Föräldrar: ambassadören o generalen, frih Johan Wilhelm S (s 62) o grev Sophia Lovisa Mörner. Inskr vid UU 29 sept 09, ex till rättegångsverken där 30 maj 11, auskultant i Svea hovrätt 21 juni 11, kornett vid Livg till häst 4 febr 12, ofh-cersex maj 12, deltog i fälttågen i Tyskland o Norge 13-14, löjtn vid Livg till häst 22 maj 14, adjutant o attaché hos greve C A Löwenhielm (bd 24) i S:t Petersburg sept 16-maj 17, stabsryttmästare vid Livg till häst 3 febr 18, ryttmästare 12 maj 22, major där 6 maj 23, deltog i riksdagarna 23-65/66 (led av allm besvärs- o ekonomi-utsk 28/30, av statsutsk 40/41), överste-löjtn i armén 1 dec 24, överstekammarjun-kare 26 juni 25, överhovjägmästare 4 juli 27-15 maj 38, ordf i komm ang skogs-hushållmen o jaktväsendet mars-nov 28, överste i armén 21 april 28, chef för Skogs-inst 15 okt 28-25 maj 38, led av komm ang tullen på spannmål okt 29-jan 30, avsked från reg o generaladjutant i generalstaben 22 april 30, överståth i Sthlm 7 okt 30-30 juni 38 o 28 dec 44-26 juni 48, ordf i Sv jägarförb 30-39 o 45-46, ordf i komm ang åtgärder mot kolerans inbrott juni-juli 31, ordf i Sv trädgårdsfören 22 okt 32, led av Nord fornskriftsällsk 7 nov 33, generalmajor i armén 28 jan 34, led av Sv fornskriftsällsk 31 mars 45, ordf i komm ang socken-stämmoförordn för Sthlms stad okt 45-okt 46, i dir för Sv slöjdfören 45-48, led av be-skickn till Khvn juni 48, generalmönster-herre 24 april 56, led av beskickn till Paris 31 jan 58, generallöjtn i armén 23 mars 58-17 nov 63, led av Södermanlands läns landsting 63-70 o 72-74, ordf i komm för uppresande av Carl XII:s staty i Sthlm 66-68, led av FK 67-74 (led av tillf utsk 68 o 73, ålderspresident 67-74). - LKrVA 27, HedLKrVA 34, HedLLA 37, HedLFrKA 45, LYA 48, serafimerriddare 28 april 49, led av ett flertal uti lärda sällsk.

G 26 juni 1825 i Tensta, Upps (Post o Inrikes Tidningar 1825, nr 151; ej i vb), m grev Ulrika Wilhelmina Brahe, f 1 juni 1808 i Sthlm, Klara, d 4jan 1836 där, Nik, dtr till greve Magnus Fredrik B (bd 5) o frih Aurora Wilhelmina Koskull.

Bakom S:s snabba karriär låg såväl personliga inflytanden som duglighet. Han hörde till högaristokratins innersta kretsar och var svåger till Karl XIV Johans gunstling Magnus Brahe (bd 5) och till Carl De Geer (bd 10). Detta betydde dock inte att de maktägande i honom fick ett fogligt redskap. S:s självständiga karaktär gjorde honom knappast böjd för blind lydnad gentemot höga vederbörande. Som överståthållare i Sthlm ådrog han sig kungens vrede för sin liberala inställning under gatuoroligheterna i samband med domen motMJ Crusenstolpe (bd9) 1838. Denne hade dömts till tre års fängelse på Vax- holms fästning för majestätsbrott, sedan han gjort sig lustig över regeringen och beskyllt den för sabbatsbrott efter att en omdiskuterad majorsbefordran skett på en söndag. Vid de demonstrationer som utbröt i anslutning till domen vägrade S mot kungens uttryckliga order att sätta in militär mot folkmassan, vilket renderade honom hård kritik i den konservativa pressen, särskilt i Svenska Minerva, men beröm från liberala tidningar som Aftonbladet och Dagligt Allehanda. Karl Johan, vars tankar gick till franska revolutionens skräckscener, beslöt omedelbart att sätta S ur spel. Officerare och trupp i högvakten ålades att hädanefter inte ta order från överståthållaren. Som en följd av detta begärde S avsked från sina ämbeten och drog sig tillbaka till sitt gods Sparreholm i Hyltinge sn i Södermanland. Genom sin ståndaktiga hållning blev han något av en folkhjälte och fick motta ovationsartade hyllningar från borgerskapets och den övriga befolkningens sida. Inför avresan lät stadens magistrat prägla en guldmedalj med S:s bild.

S:s avskedstagande ledde till en brytning med Karl Johan, och i fortsättningen kom S att förknippas med oppositionen mot allenastyret. Inför riksdagen 1840-41 hoppades många på regeringens fall och på seger för ett representationsförslag som skulle ersätta ståndsriksdagen med en på samfällda val grundad nationalrepresentation. Oppositionen samlades kring den s k koalitionen, en lös sammanslutning av regimkritiker under ledning av f d statsrådet CJ af Nordin (bd 27) och den moderate riddarhusliberalen C H Anckarsvärd (bd 1). S ingick för en tid i gruppen. Planen var att genom anslagsvägran och riksrättsåtal försöka framtvinga en ny regering. När koalitionen avslöjades genom en artikel i tidningen Freja senhösten 1839, orsakade detta konvulsioner i landets konservativa kretsar. De hemliga sammankomsterna beskrevs som konspiratoriska, och deras egentliga avsikt sades ha varit att framtvinga kungens abdikation till förmån för den liberalt sinnade kronprins Oscar. Då hade emellertid S redan lämnat gruppen. Skiljaktigheterna hade snart visat sig för stora, särskilt i representationsfrågan, där hans oförblommerade godsägarsym-patier framstod i en alltför bjärt kontrast till den borgerliga liberalism som flertalet koalitionsmedlemmar bekände sig till.

Politiskt såg sig S som "liberal-konservativ". I representationsfrågan, tidens politiska stridsäpple framför andra, betydde det att den gamla fyrdelade riksdagen måste göras mer tidsenlig i fråga om sammansättning och arbetssätt, samtidigt som det gällde att bibehålla ett visst mått av konservatism. Det fanns olika sätt att åstadkomma ett sådant återhållande element. En möjlighet var skapandet av ett överhus efter engelskt mönster. Under denna förutsättning kunde S tänka sig att nedre kammaren byggdes på allmänna val. Ett annat sätt var ståndsprincipens bibehållande vid valen. Hösten 1839 höll S överläggningar i frågan med den sörmländska adeln på Sparreholm. Resultatet blev broschyren Tankar i representationsfrågan (1839), som kom att spela en viktig roll under den följande riksdagen.

I sin skrift pläderade S för ståndsval, men utsträckta så att de även omfattade den förmögna klassen av ofrälse ståndspersoner. Härigenom skulle Rikets ständer bli en hela folket omfattande riksdag, ansåg S som inte var anhängare av tidens demokratiska idéer utan bara ville bredda representationen till att omfatta även den förmögna medelklassen. Han ville även ha konservativa garantier i fråga om riksdagens arbetssätt, närmare bestämt i grundlagsfrågor och frågor om statsråds entledigande, där varje stånd skulle kunna fordra överläggning och beslut ståndsvis. I övriga mål skulle besluten fattas genom omröstning per capita i den samlade riksdagen. Adeln ställde sig bakom detta förslag i okt 1840. Riksdagen antog dock som vilande ett radikalt, endast av bondeståndet gillat, förslag med samfällda val och ett enkammarsystem av norsk modell.

S var under riksdagen 1840-41 en av den moderata adelsoppositionens ledare, särskilt vid diskussionerna om hur kabinettskassans skulder skulle betalas, och figurerade vid ett flertal tillfällen på ministerlistor för en ny regering. I representationsfrågan kom han att även vid de följande riksdagarna stå i spetsen för den reformkonservativa adelns strävanden. Han talade således för 1848 års k representationsförslag, som innehöll ett modifierat klassvalssystem. Vid riksdagen 1850-51 anslöt han sig till det s k junkerpartiet under ledning av Gustaf Lagerbjelke (bd 22), vars representationsförslag bifölls av adeln och prästerna, varefter det förklarades vilande till följande riksdag. I detta förslag bibehölls ståndsriksdagen i starkt reformerat skick. Förslaget föll dock vid riksdagen 1854, då det endast fick borgarståndets stöd. Vid mitten av 1860-talet hade flertalet konservativa reformförespråkare övergivit försvaret av stånds- och klassvalen till förmån för tvåkammarlinjen. De samlades kring Louis De Geers representationsförslag, där de viktigaste garantierna mot en alltför genomgripande samhällsomvandling utgjordes av FKs plutokratiska karaktär och dess vetorätt gentemot den bonde-dominerade AK. Till dessa reformkonservativa hörde S, som i dec 1865, under den avgörande riddarhusdebatten, uppträdde till stöd för De Geers förslag.

Oscar I hade under sitt första regeringsår (1844) återinsatt S som överståthållare i Sthlm. Denna post innehade han under de s k marsoroligheterna 1848, vilka följde på februarirevolutionen i Paris som ledde till att Frankrike under några år blev en demokratisk republik. Denna omvälvning hade aristokrater av S:s slag svårt att smälta. De republikanska och demokratiska idéer som nu spred sig över hela Europa förmådde S inte se som något annat än "en smitta" som måste bekämpas. Han vägrade dock än en gång att sätta in vapenmakt mot folkmassorna. Liksom 1838 föranledde gatuoroligheterna i mars 1848 S att lägga ned sitt ämbete. Denna gång utan någon meningsmotsättning med monarken, som 1849 utnämnde honom till serafimerriddare.

S fortsatte efter ämbetsmannabanans slut att vara verksam på riksdagarna. Som övertygad protektionist kom han att under 1850- och 60-talen bekämpa den liberale finansministern J A Gripenstedts (bd 17) frihandelssystem. Särskilt aktiv var han i skogsvårdsfrågor och ijärnvägsfrågan, där han förordade västra stambanans dragning genom hemlänet Södermanland. När huvudstaden mitt under kampen för ståndsriksdagens avveckling och för en nationalliberal skandinavism planerade för en staty över Karl XII till 150-årsdagen av dennes död, valdes S till ordförande i festkommittén. Enigheten kring jubileet var dock bräcklig. Medan de konservativa hyllade nationen under monarkens ledning, dominerade det medborgerliga perspektivet hos liberalerna. S höll huvudtalet vid statyns avtäckning i Kungsträdgården 30 nov 1868, en högtidlighet som överskuggades av de gatukravaller och kavallerichocker som ägt rum några dagar tidigare med flera skadade som följd.

S:s omvittnade duglighet och stora arbetskapacitet förvärvade honom leda-motskap i en rad akademier. Han hade även en litterär ådra. Diktsamlingen Vittra tidsfördrif (1855, ny uppl 1872) var ett tidstypiskt exempel på det slags stilövningar som omhuldades i det aristokratiska sällskapslivets familjekretsar. Det rörde sig om romantisk stämningslyrik, dels översatta dikter av bl a Schiller och Byron, dels egna alster där fornnordiska och medeltida motiv varvades med dryckesvisor och studentsånger. I Tankebilder, en lovsång till vardagsdygder som redlighet, idoghet och enkelhet i seder, kommer man politikern S närmare inpå livet än i de övriga dikterna. Här talas det om den "frid och samfundslycka" som var alla samhällslagars djupaste mening och som kunde sammanfattas i mottot "du skall älska! ej förtrycka!", en devis S försökt leva upp till som överståthållare.

S var en driftig och kunnig brukare av sitt fädernegods Sparreholm, som han övertog som myndig 1815, och efterlämnade vid sin död en stor förmögenhet. Med honom utgick den friherrliga ätten S på manssidan.