N S (Sam) Stadener (Svensson)

Stadener (före trol 1899 Svensson), Nils Samuel (Sam), f 30 mars 1872 i Asarum, Blek, d 6 aug 1937 i Malmö (enl db för Växjö landsförs). Föräldrar: folkskolläraren Nils Svensson o Anna Cajsa Lidh. Mogenhetsex vid H a l i Lund 8 juni 89, inskr vid LU 27 aug 89, teol fil ex 8 nov 90, teor teol ex 31 jan 93, prakt teol ex 14 dec 93, TK 3 sept 98, allt vid LU, v ordf i LU:s studentkår vt-ht 98, folkskollärareex vid Lunds folkskolläraresem 4 juni 94, folkskoleinspektör i Helsingborg 21 sept 98 (tilltr 1 jan 99)-01, i Torna, Bara o Harjagers kontrakt, Skåne, 05-10, prästv 11 jan 00, tf pastor vid sv förs i Paris o tf sjömanspräst i Calais, Dunkerque och Bou-logne 1 aug 01, ord pastor 16 dec 01-05, ord sjömanspräst 31 dec 01-05, kyrkoadjunkt i S:t Pauli förs, Malmö, 1 maj 05-09, reg:pastor vid Kronprinsens husarreg 12 april (tilltr 1 maj) 07-09, led avstadsfullm i Malmö 07-09, kh i Ystads stadsförs 3 nov (tilltr 1 dec) 09-24, tillika i Öja annexförs 09-1 maj 19, led av stadsfullm i Ystad 11-14, av FK 12-17 (v ordf i FK:s första tillf utsk 12-13, led av KU 14A-17), led av domkapitelskomm nov 14-dec 18, av evangeliebokskommitterade jan 19-okt 20, av evangeliebokskomm dec 20-dec 22, kh i S:t Peters klosters o Norra Nöbbelövs förs:ar, Skåne, 21 juli 23 (tilltr 1 maj 24) -30 okt 28, vald led av kyrkomötet 25-26, led av kyrkohandboksrevisionen nov 25-aug 26, av centralstyr för Allm sv prästfören (ASP) 25, v ordf 26-28, ordf där 28-30 o 33-37, led av stadsfullm i Lund 27, biskop i Strängnäs stift 7 okt 27 (tilltr 1 nov 28), i Växjö stift från 2 dec 32 (tilltr 1 mars 33), ordf i Sv landskomm av Lutherska världskonventet från 29, statsråd o chef för ED 7 juni 30-24 sept 32, v ordf i Protestantiska världsförb från 30, ensamutredare av Lilla bönboken från juni 37. - Teol hedersdr vid LU 18 sept 23.

G 26 juni 1900 i Växjö m Hedvig (Hedda) Maria af Klinteberg, f 17 maj 1869 i Ör, Kron, d 18 okt 1936 i Växjö landsförs, dtr till översten Knut Alfred af K (bd 21, s 360) o Fredrika Catharina Ottiliana Aschan.

Sam S växte upp i ett folkskollärarhem präglat av gammelluthersk fromhet. Efter mogenhetsexamen i Lund utbildade han sig till både folkskollärare och präst. Han gjorde sig tidigt känd som en praktiskt sinnad och handlingskraftig kyrkoman med dubbla verksamhetsfält, kyrkans och politikens. Vid sidan av sin gärning som församlingspräst i Malmö resp Ystad var han kommunalpolitiskt engagerad. I Malmö blev han invald i stadsfullmäktige på en borgerlig lista och i Ystad för det liberala partiet. 1911 valdes han in i FKför liberalerna.

I en tid då det nära förhållandet mellan kyrka och stat alltmer ifrågasattes från politiskt håll framträdde S med en stark vilja att försvara den religiösa enhetskultur som statskyrkosystemet innebar. Han var en flitig kyrkopolitisk debattör och producerade en lång rad skrifter och inlägg i dags- och fackpress. Den debatt- och verksamhetsiver som kännetecknade S tog sig bl a uttryck i hans medverkan vid tillkomsten av det kulturprotestantiskt orienterade Lunds teologiska sällskap 1907.

S var mån om det lutherska arvets bevarande, men hans tankegångar i övrigt på det teologiska området var skiftande och svårtolkade och hans position därför svår att bestämma. Han var djupt rotad i luthersk bekännelsetrohet men samtidigt öppen för den liberalteologiska strömningen. Det disparata åsiktsmönster som S uppvisade torde kunna förklaras av att hans frisinnade politiska åskådning avspeglade sig på det religiösa området.

S räknade med folkets välvilja gentemot statskyrkan. Ett stärkande av samhörighetskänslan mellan präst och folk var ett ledmotiv i hans kyrkopolitiska gärning. I en motion till 1912 års riksdag sökte S reglera villkoren för de växande frikyrkoförsamlingarna, som formellt tillhörde statskyrkan. För att motverka en utveckling mot desorganisation inom sv kyrkoliv önskade han ge friförsamlingarna en erkänd och legaliserad ställning inom statskyrkan. Genom legaliseringen skulle församlingsföreståndarna ges rätt att förrätta dop och jordfästningar. Folkkyrkan borde enligt S ge utrymme åt olika tros-riktningar, och han såg samarbetet som ett led i dess demokratiska utveckling. Tanken på ett organisatoriskt samarbete rönte dock motstånd hos det frikyrkliga ledarskiktet och i riksdagen, varför motionen föll.

S:s demokratiska förhållningssätt framgick även av hans program för kyrkopolitik, som han presenterade i skriften Kyrkopolitiska riktlinjer (1913). Hans grundläggande tes var att kyrkopolitiken måste stå under ett lekmannainflytande och att religiösa angelägenheter vilade säkrast i folkrepresentationens händer. Riksdagen och staten var följaktligen kyrkopolitikens handhavare och inte kyrkomötet, där lek-mannainflytandet enligt Ses synsätt var alltför begränsat.

S anslöt sig reservationslöst till statskyrkosystemet men reviderade sin uppfattning något efter 1920 under intryck av den debatt om skilsmässa I mellan stat och kyrka som den politiska vänstern initierade. Han tonade med tiden ned sin tro på nationens religiösa enhet och förutsåg att sekulariseringen och den moderna statens expansion kunde leda till kyrkans skiljande från staten. I frågan |Om folkskolans kristendomsundervisning accepterade S ett avskaffande av den konfessionellt bestämda skolundervisningen och förespråkade införandet av en modern lärobok i religionsämnet.

Parallellt med sina praktiskt teologiska insatser, bl a inom ASP, utgav S tre betydande och gammellutherskt präglade predikosamlingar, som speglade hans kyrkliga konservatism. I dem fanns ingen plats för samhällsfrågor. Hans ideal var att predikan skulle avsätta human bildning hos församlingen och prästen sålunda vara en folkbildare. Predikan skulle ge åhörarna en förnimmelse av Guds storhet och närhet. Med sin omvittnat mäktiga stämma och resliga yttre var han själv en myndighetsgestalt i predikstolen.

S nådde en inflytelserik position i sv kyrkoliv under 1920-talet. Hans namn figurerade i biskopsvalen i både Lund och Linköping innan han 1927 utsågs till biskop i Strängnäs. Med sin kunnighet och organisatoriska skicklighet föresatte han sig att upprätthålla biskopsämbetets auktoritet efter sin ålderstigne företrädare, något som medförde slitningar med domkapitel och präster. I minnesorden om S möter bilden av en sammansatt person. Han kunde vara folklig, naturlig, flärdfri och omtänksam men beskrivs också som en bred och bitter personlighet med tendenser till maktfullkomlighet. S hade en stor arbetsförmåga och kunde vara pådrivande gentemot sin omgivning. Han satte sig noga in i enskilda ärenden och visade ett särskilt intresse för kyrkliga byggnadsrestaureringar. S reste mycket ute i församlingarna och besökte ofta skolor och ålderdomshem.


Efter tre år som stiftschef i Strängnäs åtog sig S ecklesiastikministerportföljen i C G Ekmans (bd 13) andra ministär. Under hans statsrådstid infördes en historiskt betydelsefull prästerlig boställsordning, som innebar att förvaltningen av den kyrkliga jorden lades på pastoraten och inte övergick till staten. Prästboställen bestod dels av prästgårdar, dels av de till dessa hörande jordbruken (löneboställen). Genom utarrendering av de senare skapades medel till prästlöner enligt 1910 års lönelag. 1930 års socialiseringsutredning föreslog att förvaltningen av kyrkojorden skulle övergå till Domänverket. I denna föreslagna centralisering såg S en risk för ett statligt övertagande av den kyrkliga jorden. Övertygad om att församlingarnas självstyrelse och rörelsefrihet var av godo för kyrkolivet i stort genomförde han reformen som lade kyrkojordsförvaltningen i kyrkokommunernas händer. 1932 års boställsordning innebar en decentralisering av den kyrkliga fastighetsförvaltningen, och att den kyrkliga äganderätten till jorden fastställdes.

I ärkebiskopsvalet 1931, efter Nathan Söderbloms frånfälle, fördes S fram som ASP:s kandidat, men han blev sedan inte någon av de tre slutliga kandidaterna. Däremot efterträdde han Söderblom som ordförande i Sv landskommittén av Lutherska världkonventet. S hade en exklusiv syn på lutherdomen i förhållande till andra konfessioner, och efter Söderbloms död övergick hans tidigare öppna inställning till den ekumeniska rörelsen i ett alltmer kritiskt synsätt. I sitt herdabrev som nytillträdd biskop i Växjö 1933 svängde han om helt och uttryckte misstro mot ekumeniken och dess utjämnande av kyrkornas karaktärer.

S:s biskopstid i Växjö kom att färgas av den politiska utvecklingen i Tyskland. Han var tysklandsvän och involverades i debatten om den sv kyrkans förhållande till den tyska kyrkan och den nazistiska regimen. En svårighet för kyrkans folk i Sverige var att avgöra vad som var Guds vilja och kyrkans bästa i det samtidshistoriska händelseförloppet. Efter det nazistiska maktövertagandet gjorde S en för den lutherska kyrkans vidkommande positiv tolkning av det politiska skeendet. Han kom härmed på kant med den antinazistiska opinionen när han uttalade sig till förmån för den hitlertrogne riksbiskopen Ludwig Muller och den naziinfluerade rörelsen Deutsche Christen. I nov 1933 beslöt samtliga biskopar i Norden, med undantag för S, att bojkotta Mullers installation som riksbiskop. Det var först efter påtryckningar från den sv regeringen som han förmåddes att stanna hemma. Två år senare hindrade S lundateologen Anders Nygren (bd 27) från att hålla ett föredrag i Växjö om den religiösa situationen i Tyskland. Nygren var väl insatt i den tyska kyrkosituationen och försökte varna kyrkan för nazismen.

En son till S var läroverkslektorn Nils S (1902-79), från 1938 gift med Gurli Ingegerd (Borre-) S (1903-68), f Pettersson. Efter debut som barn- och ungdomsförfattare utgav Ingegerd S en rad uppmärksammade samtidsromaner i romantisk utformning och med kvinnors problem och möjligheter som tema. I den prisbelönta Kvarnlyckan (1944) skildrade hon danska flyktingars liv, medan hon i Triangeldrama (1945) framträdde som försvarsadvokat för förskolebarnen i triangeln mor, barn och yrkesarbete. Liknande motiv behandlas i diktsamlingen Den stora moderns grotta (1948), en hymn till moderskapets mysterium. Under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell gav hon sig också i kast med kriminalgenren, där Mord i barm (1956) och Många tungor små ... (1960) ansetts vara de mest lyckade bidragen. Några av S:s tidigare skildringar, som ofta var fartfyllda och färgstarka och med skarpt iakttagna detaljer, vann en stor läsekrets. Liksom sin make konverterade S till katolicismen och hon medverkade i samlingsvolymen Varför jag blev katolik (1955).