Staël von Holstein, släkt

Staél von Holstein, släkt, enligt traditionen i slutet av 1400-talet till Livland inflyttad gren av den från 1189 kända rhenfran-kiska adliga ätten Stahl eller Staél.

Som stamfar för den sv grenen räknas Hillebrandh Stahel (d 1587) som var major i polsk tjänst. En son till honom var borgmästaren i Pernau (Pärnu) i Estland Mattias Stahel (d 1650), vars söner jämte deras kusiner blev av drottning Kristina 1652 na-turaliserade sv adelsmän (introd 1675). Sonen Jacob Stael (1628-79) fick efter studier i matematik och mekanik 1649 ett resestipendium för tre års utrikes studier, och efter hemkomsten tog han tjänst i artilleriet men övergick sedan till infanteriet och blev överstelöjtnant vid Upplands regemente. Han deltog i krigen mot Polen och Danmark 1654-60, där han blev kommendant i Köge 1658; tillsammans med Erik Dahlbergh (bd 10) utarbetade han planer till stadens befästande och var verksam med detta till krigets slut. S utnämndes 1660 till överste för artilleriet i Livland, Estland och Ingermanland samt på Ösel, vilket även innebar att han skulle ha tillsyn över befästningarna - senare titulerades han även direktor över fortifikationsväsendet där och generalkvartermästare - och det var huvudsakligen i Östersjöprovinserna han under återstoden av sin levnad var verksam.

S, vars ställning i förhållande till generalkvartermästaren i Sverige var halvt självständig och som lydde under generalguvernören, var aktiv och drivande och strä- vade efter att genomföra reformer inom fortifikationens organisation. Hans ämbetsområde utsträcktes även till Finland, och han var ständigt verksam med att upprätta planer och ritningar till nya befästningar och med att förbättra och förstärka redan befintliga, t ex i Narva, Ivangorod, Neumunde, Riga, Nyen, Nöteborg, Viborg och Tavastehus. K M:t uppskattade hans verksamhet och visade detta genom ett flertal godsdonationer. Vid ett par tillfällen visades dock missnöje med S som anklagades för egenmäktighet och försummelse. Sommaren 1673 följde han Karl XI på en inspektionsresa i södra och västra Sverige och författade därpå ett betänkande om de fortifikatoriska förhållandena där (tr i översättn i Tidskrift för Sv ingen-ieurer, 1,1850). Efter resan utnämndes S i dec 1673 även till ståthållare på Revals (Tallinns) slott.

Sedan generalkvartermästaren för fortifikationsstaten i Sverige Johan Wärn-schiöld 1674 avlidit önskade riksmarsken Carl Gustaf Wrangel att S skulle utses till dennes efterträdare. Han utsågs i febr formellt till krigsråd och till generalkvartermästare men tillträdde ej den senare tjänsten, eftersom Wrangel ville ha S som chef för fältartilleriet under det krig mot Bran-denburg som senare s å blev verklighet. Han utnämndes i aug till generalmajor av artilleriet med rätt att även kommendera infanteri. Sin ställning som generalkvartermästare i Östersjöprovinserna behöll han dock under sin fälttjänstgöring men tjänsten sköttes av ställföreträdare.

Under det för Sverige olyckliga kriget mot Brandenburg skötte S sina uppdrag utan klander, och sedan även Danmark förklarat krig förflyttades han till Skåne för att sköta befästningsarbeten vid Kristianstad, varefter han biträdde Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) vid försvaret av gränsen mot Norge. I början av 1678 återupptog S sina uppgifter i Östersjöprovinserna, dock efter visst motstånd från Krigskollegiet som hade önskat att Erik Dahlbergh skulle ha huvudansvaret även där .

P g a familjetvister utmanade S 1679 sin svägerskas styvson generalmajoren Gustaf v Mengden (bd 25) på duell, vilket resul- terade i att S blev ihjälskjuten av ett väpnat band lett av v Mengden och hans son. -1667-69 och 1670-73 hade S varit lantmarskalk i Livland och från 1673 var han lantråd där. Han har betecknats som en duglig fortifikationsofficer; S räknades inte till dem som var negativt inställda till det sv styret.

S:s son Otto Wilhelm S (1668-1730) trädde 1684 i krigstjänst och blev 1690 löjtnant vid Västerbottens regemente innan han följande år gick i fransk tjänst och deltog i kriget i Brabant, varvid han 1692 blev kapten reformé vid ett värvat regemente. 1694 bytte han sida och var kapten i sv värvade regementen i holländsk tjänst till 1696, då han återgick till Västerbottens regemente. 1700 utnämndes han till generaladjutant i armén under Dahlbergh men följande år till överstelöjtnant vid hertigens av Holstein-Gottorp garde.

S deltog periodvis i Stora nordiska kriget; han var med vid övergången av Duna 1701, slaget vid Klissow och belägringen av Thorn (Torun) 1703 och följde med sv armén in i Sachsen. Dessemellan hade S uppdrag för Karl XILs syster änkehertiginnan Hedvig Sofia (bd 18). 1708 blev han överste för general Berners infanteriregemente i Holstein, och med detta deltog han 1709-11 på de allierades sida mot Frankrike i Spanska tronföljdskriget, då han bl a var med om belägringen av Tour-nai 1709. Tre år senare återgick S i sv tjänst och blev överste för Sv adelsfanan, med vilken han deltog i försvaret av Sverige. 1717 blev han generalmajor av infanteriet och överste för det 1711 uppsatta värvade Hallands infanteriregemente, indraget 1721. Med detta regemente deltog han i kriget i Norge 1718, var närvarande vid Fredriksten 30 nov och deltog i krigsbefälets sammanträde följande dag då man beslutade att häva belägringen; han tillhörde dem som fick del av krigskassan.

S deltog i riksdagen 1719 och ansågs vara anhängare till arvprins Fredrik (I). S stod bakom förslag att stärka de högre befälens inflytande i förhållande till högste befälhavaren då armén var i fält. Han var också bland dem som ivrigast talade för klassindelningens avskaffande på riddarhuset och ingick i den deputation som utarbetade förslag om detta, något som genomfördes under riksdagens inledningsskede. Han deltog även i 1720 och 1726/27 års riksdagar. I samband med det ymniga utdelandet av adelstitlar 1719 hade S blivit friherre. Från 1728 var han chef för Upplands regemente. - S var i sitt andra äktenskap gift med Elisabet Stuart, dotter till generallöjtnanten friherre Carl Magnus Stuart.

Bror till Otto Wilhelm S var Jacob Axel S (1680-1730), som deltog i Stora nordiska kriget liksom Spanska tronföljdskriget och bl a utmärkte sig i slaget vid Höchstedt 1704, där han sårades svårt. Senare tjänstgjorde han som kapten i det regemente, general Berners infanteriregemente, där hans äldre bror var chef. I tjänst hos kung Stanislaw Leszczynski erhöll S överstes titel. - Under ett besök i Hannover 1720 blev S i samband med hasardspel beskylld för oärligt beteende av den danske vicea-miralen Peter Tordenskiold, som också tillfälligt vistades där; slag utväxlades, varpå S utmanade Tordenskiold på duell. Under denna, som ägde rum i Gleidingen utanför Hannover, sekunderades S av överstelöjtnant André Sicre - känd som en av de personer som befunnit sig i Karl XII:s närhet vid Fredriksten i samband med hans död - medan Tordenskiolds se-kundant var överstelöjtnanten baron Georg v Miinchhausen, far den välbekante historieberättaren. Genom sin större vana att strida med värja lyckades S snabbt sticka ned Tordenskiold som dog inom några minuter.

Sonson till Otto Wilhelm S var Corfitz Ludvig S (1753-1819), som också valde den militära banan. Han deltog i kriget mot Ryssland 1788-90 och slutade som kapten och kompanichef vid Kalmar regemente 1788-93. S deltog i riksdagarna 1778, 1789, 1800-17/18 och var ledamot av förstärkta statsutskottet 1815-17/18 samt av förstärkta KU 1815; han utsågs till riksdagsrevisor 1817/18. Det var i riksdagsarbetet som S gjorde sina mer uppmärksammade insatser; redan vid riksdagen i Norrköping 1800, då han var ledamot av ekonomiutskottet, tillhörde han en radikal falang som förespråkade en begränsning av de adliga privilegierna. Han anslöt sig således till Nils Silfverschiölds (bd 32) förslag att även andra än adelsmän skulle få äga frälsesäterier.

Fr o m riksdagen 1809/10 var S en av de mer uppmärksammade profilerna i adelsståndet, framför allt genom sin envetna opposition mot regeringsmakten, något han till en början var relativt ensam om. Han ställde sig 1809/10 och 1812 i huvudsak helt avvisande till alla former av värnpliktssystem, även om hans yttranden i denna fråga var motsägelsefulla. Som orsak angav han jämlikhetsskäl. Vid 1812 års riksdag var han nästan ensam om att kritiskt granska regeringens propositioner och hade en restriktiv hållning till sedelutgivning och kreditgivning.

Under 1815 års riksdag framträdde inom adeln för första gången en opposition, i vilken S liksom även F v Schwerin (bd 31) och E Munck af Rosenschöld (bd 26) ingick. Bl a yttrade sig missnöjet i den första verkliga dechargedebatten, där S var den som först framförde anmärkningar mot två av statssekreterarna. Dessa försvarades av L v Engeström (bd 13) som ansåg S angripen av förföljelselusta. Denna riksdag var följaktligen även den första där statsråd uppträdde till försvar för dem mot vilka anmärkningar riktats. Även frihandelspolitiken angreps. I en debatt framförde S den synnerligen radikala åsikten att statsråd vars åsikter inte stämde överens med folkviljan frivilligt skulle avgå. Vid 1817/18 års riksdag var S åter en av dem som framförde stark kritik mot regeringen och talade om allmän nöd, förkrossande skattebördor och förestående ruin. Vid sistnämnda riksdag var han aktivt kritisk i debatten om riksdagens revisorers befogenheter, och ifråga om dispositionen av riksstatens medel hävdade han ständernas rättigheter gentemot K M:ts. - S, som med viss överdrift har kallats oppositionens fader, var talträngd och polemisk, drev opposition för dess egen skull och gjorde sitt bästa för att oroa statsråden (Andersson, s 28); han har även betecknats som "alla lantmarskalkars gissel" (H E Charlotta, Dagbok, 8, s 477).

Corfitz Ludvig S:s brorson Otto Wilhelm S (1802-84) studerade vid LU och UU och blev auskultant vid Svea hovrätt 1820, assessor där 1826 och hovrättsråd två år senare. 1832 fick han såsom tf justitiekansler i uppdrag att på regeringens vägnar undersöka förhållandena i det enligt uppgifter i pressen utblottade tillståndet i Jämtlands län. S:s i politiska frågor moderata hållning ansågs ha lett till att han förbigicks vid utnämningen av revisionssekreterare 1836. Han utnämndes till justitieråd 1840 - han hade varit föredragande i Högsta domstolen sedan 1828 - och blev konsultativt statsråd följande år. Det hade troligen varit avsikten att S 1843 skulle ha blivit justitiestatsminister efter C P Törnebladh, men han förbigicks mot statsrådets önskan när kungen utsåg den konservative L H Gyllenhaal (bd 17). S:s relativa frispråkighet vid flera utnämningar medförde att hans förhållande till Karl XIV Johan inte var det bästa, vilket sannolikt var orsaken till den uteblivna utnämningen till justitiestatsminister. Inte heller under Oscar I synes S ha funnit sig helt till rätta i statsrådet - hans önskan att bli överståthållare i Sthlm eller landshövding i Sthlms län lämnades utan avseende - och 1848, i samband med nästan hela statsrå- dets avgång vid marsoroligheterna i Sthlm, återgick han till Högsta domstolen. S hade då under kortare perioder vikarierat som chef för flera departement.

Två år senare utnämndes S till generalpostdirektör, ett ämbete han innehade till 1867. Under S:s chefstid inleddes en modernisering av postverket, bl a genom utnyttjande av de möjligheterjärnvägsnätets utbyggnad gav, genom tillkomsten av frimärket 1855 och genom avvecklingen av postbondeinstitutionen på 1860-talet. Han hade därvid förmågan att dra nytta av kompetenta medarbetare i verksledningen, framför allt kanslichefen Wilhelm Roos (bd 30).

S deltog i riksdagarna 1828/30-53/54 och 1859/60 samt var 1828/30-40/41 ledamot av lagutskottet och 1834/35 av förstärkta KU. 1823 hade han utnämnts till kammarjunkare, fem år senare till kammarherre, och 1832-40 hade han varit kamrerare vid K M:ts Orden. - S hade även affärsintressen och lät tillsammans med Johan Nordenfalk (bd 27) 1837 upp- föra Brunkebergs hotell i Sthlm, samt ingick genom sin hustru Hilda, f Bergman, tillsammans med ytterligare två personer i ett konsortium som från 1850 drev bomullsspinneriet i Harg i Helgona sn, Söd, och som fem år senare förvärvade pappersbruket där. Driften vid det senare upphörde dock 1859 då även S och hans hustru överlät sina andelar i spinneriet till en släkting.

Otto Wilhelm S:s son Otto Wilhelm S (1834-1902) blev FK vid UU 1858 och avlade examen till rättegångsverken där två år senare, då han även blev auskultant i Svea hovrätt. Inom hovrätten blev S biträdande fiskal 1862 (ord 1868) och assessor 1873. Som duglig jurist fick S åtskilliga förordnanden och uppdrag vid sidan om sin tjänst: 1863-65 var han sekreterare i vattenrättskommittén och följande år blev han föredragande i Finansdepartementet i skogslagstiftningsärenden. Som tf revisionssekreterare föredrog han lagärenden 1867-70, och under åren 1867-83 var han juridiskt ombud hos Skandinaviska kredit- ab i Sthlm. 1877-78 var S ledamot av sjölagskommittén, som samarbetade med både en norsk och en dansk kommitté tillsatta för samma ändamål, vilket resulterade i att de tre länderna fick med varandra i huvudsak överensstämmande sjölagar. 1879 utnämndes S till tf revisionssekreterare samtidigt som han utsågs till byråchef för lagärenden i Justitiedepartementet.

S utnämndes 1883 till president i Göta hovrätt, en post han innehade till sin död. Han var 1884-86 ledamot av förstärkta lagberedningen, vilken skulle avge yttrande ang en ny rättegångsordning. 1886 var S ordförande i kommittén för jordbrukskreditlagstiftningen.

S, som tidigt framstod som intresserad av rättsvetenskap och reformvänlig i lagfrågor, var också verksam som juridisk författare. På uppdrag av Justitiedepartementet utgav han 1883 en skrift ang rättegångsväsendets ombildning, vari han bl a uttalade sig för att parterna inför domstol skulle styrka sina uppgifter med ed. Han ville införa en gemensam underrätt både för stad och landsbygd liksom anordna särskilda "hovrättsting" vid underdomstolarna. S medarbetade i Nordisk tidskrift, i NJA och den norska Tidskrift for retsvi-denskab, och i artiklar uttalade han sig mot dödsstraffet samt skrev i övrigt om straffrättsfrågor; han deltog även i nordiskajuristmöten och ingick vid dess stiftande 1889 i Internationale kriminalistische Vereinigung (Internationella kriminalist-föreningen), en organisation vars syfte var att reformera straffrätten och därvid främja studiet av de sociala orsakerna till brottslighet istället för att söka dem enbart hos individen.

S deltog i riksdagarna 1862/63-65/66 och blev juris hedersdoktor vid UU i samband med jubelfesten 1893.

Brorson till Jacob Stael var Georg Bogis-laus S (S 1). Dennes brors sonson GeorgBo-gislaus S (1740-1814) tjänstgjorde inom artilleriet och deltog i pommerska kriget samt blev major och överstallmästare vid artilleriet i Sthlm. Han bevistade riksdagarna 1765/66-92 och 1809/10 samt tillhörde de mot Gustav III oppositionella. Vid riksdagen i Gävle 1792 var S en av de mera framträdande inom adeln och hade ett nära samröre med C F Pechlin (bd 28) och ingick i dennes "motståndsrörelse". Han förefaller således ha varit helt införstådd med sammansvärjningen mot kungen. S arresterades också efter mordet och satt i fängsligt förvar i en vecka innan han släpptes. Han var ledamot av riksgäldsfullmäktige 1789-95 och 1797-1800 och karakteriseras även i denna befattning som "klar oppositionsman inte utan rakryggad beslutsamhet" (Dahlström, s 274). Han var energisk och uppslagsrik men suspenderades från befattningen 1800 sedan det visat sig att han och en kollega lånat betydande belopp ur riksgäldsmedlen. Christina Mathilda S (S 3) var kusins sonsons sondotter till honom.

Georg Bogislaus S:s bror var Erik Magnus S (S 2), vars hustru Anne Louise Ger-maineS (1766-1817), känd under namnet Madame de Staél, var ett brådmoget barn som tidigt deltog i moderns salonger i Paris under de sista decennierna av Tanden ré-gime. Föräldrarna dyrkade S och hon älskade dem tillbaka. Särskilt till fadern, den schweiziske bankiren Jacques Necker, var banden starka. Germaine S var eftertraktad på äktenskapsmarknaden och saknade inte andra friare än S 2. Valet av denne till hennes make var inte förenat med något starkare engagemang. "Han kan inte göra mig olycklig, helt enkelt för att han varken kan öka min lycka eller grumla den", anförtrodde hon sin dagbok.

Det är omvittnat att S:s make saknade stark vilja. S kom därför snart att dominera den sv ambassaden vid Rue du Bac, som blev en samlingspunkt för politiker från skilda läger. Särskilt attraherades hon av personligheter med sympati för politiska och sociala reformer. Faderns roll i fransk politik, som varit stor under de första revolutionsåren, upphörde hösten 1791, då han också lämnade Paris. S hade dock fortsatt ett visst inflytande på den franska politiken genom sin vänskap med den nye krigsministern Louis Narbonne. Något år senare tvingades emellertid även hon att lämna Paris, dit hon återvände 1795, för att bosätta sig på Coppet, familjens Neck-ers gods i Schweiz. I Bonaparte fann S en idol som hon önskade stå på vänskaplig fot med, men denne tröttnade snart på hen- nes försök att från sin salong lägga sig i politiken. Hon avhånades i den parisiska tidningspressen och 1803 förvisades hon från staden. Sitt därefter kringflackande liv har hon beskrivit i Dix années d'exil (1821). S vistades 1812-13 i Sthlm där hon ivrigt propagerade för koalitionen mot Napoleon.

S mottogs varhelst hon kom som en europeisk celebritet. Hon var redan då en berömd författarinna. I sitt första betydande verk, De la littérature considérée dans ses rapports avec les institutions sociales (1800), skisserade hon den mänskliga kulturens utveckling från Homeros till den franska revolutionen. Verket präglas av den framstegsoptimism som var encyklo-pedifilosofernas kännemärke, men även av att S framhäver kvinnornas betydelse för litteraturens utveckling. Med De 1'Alle-magne introducerade hon den samtida tyska litteraturen för fransk publik. Arbetet var resultatet av vistelser i Weimar, Berlin och Munchen, där hon träffade de ledande tyska författarna och filosoferna. Det förelåg i manuskript 1810 men utgivningen stoppades av den franska censuren och det utkom först 1813 i London. Un- der tiden mellan de kulturhistoriska verken författade S brevromanen Delphine (1802), där hjältinnan är ett föryngrat och förskönat idealporträtt av henne själv, och Corinne ou lTtalie (1807), en roman om kvinnors villkor i ett samhälle fyllt av fördomar, men också en resebok om Italien, dess konst, byggnader och folkliv.

S, som överlevde S 2 med 15 år, hade redan under sin livstid ett stort intellektuellt inflytande genom sin opposition mot konventioner i såväl liv som dikt. Särskilt hävdade hon kvinnans rätt till fri utveckling av anlag och personlighet. Genom sin begåvning och höga sociala position attraherade hon många av samtidens intellektuella.