Karl Starbäck

2 Starbäck, Karl, son till S 1, f 26 dec 1863 i Norrköping, S:t Olai, d 30 sept 1931 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid H a l i Norrköping 26 maj 83, inskr vid UU 9 okt 83, FK 29 jan 87, FL 30 jan 92, disp 31 mars 94, prom 31 maj 94, doc i botanik 8 april 95-96, allt vid UU, ordf i fören Verdandi 91, adjunkt vid H a l i Hudiksvall 97, lektor i naturalhist o kemi vid H a l i Gävle 2 maj 02-27 dec 28 (tjänstg höstterminerna 02-05 o 10-11), led av AK 02-14A o 21-24 (led av statsutsk 07-14A, av liberala samlingspartiets förtroenderåd 08-14A, v ordf i andra särsk utsk 11, led av första särsk utsk 12, av KU 22-24), led av komm ang skogsundervisn april 06-mars 08, av komm ang telegrafstyns organisation juni 06-mars 07, av naturskyddssakk juni-dec 07, av kommissionen ang lönereglering för postverket juli 07-febr 08, fullm i Telegrafstyr 07-19, led av postsparbankskomm j an-mars 08, av komm ang läroverksläns änke- o pupillkassa 08-jan 09, av komm ang lantmäteriundervisn maj 08-nov 09, av styr för Sv naturskyddsfören 09, v ordf 21, ordf där 27, ordf i tredje försvarsberedn dec 11-mars 14, i 1914 års komm ang löneförhållandena vid SJ mars 14-sept 16, led av sakk ang härens musik sept 14-jan 16, ordf i 1915 års kommission ang kommunikationsverkens löneförhållanden 15-mars 18, i Sthlms sångarförb 16-27, i Samf för hembygdsvård 16-30, led av 1921 års pensionskomm juni 21-ju-ni 25, av Frisinnade landsfören:s förtroenderåd o VU till 14. - Hedersdr vid univ i Tübingen 23.

G 3 okt 1903 i Lommaryd, Jönk, m Kerstin Anna Gustafva Haglund, f 2 sept 1868 i Norrköping, S:t Olai, d 16 april 1943 i Sthlm, Maria, dtr till prakt läkaren ML Carl Johan Emil H o Hedvig Charlotta Margaretha Schröder.

S präglades under uppväxten av starka naturupplevelser och tog intryck av den i Norrköping under 1870- och 80-talen påtagliga spänningen mellan ursprunglig natur och människans påverkan genom kultur och industri. Hans engagemang för naturen tycks inte ha härrört från fadern, vars uppmärksamhet var riktad mot historieskrivning. Inte heller skolgången verkar ha främjat hans naturintresse. Vid läroverket fanns visserligen Naturhistoriska föreningen, men läraren i naturalhistoria, adjunkten Peter Olsson, har framställts som en föga inspirerande förebild, om än en skicklig florist. Sitt naturintresse odlade S istället i ett omfattande umgänge med den framstående botanisten C J L Lönnberg (bd 24, s 553), vars fornnordiskt präglade hem i Ringstad norr om Norrköping han gärna gästade för samvaro och studier av Lönnbergs omfattande herbarium. S företog under gymnasietiden regelbundna botaniska utflykter längs Motala ström, till Söderköping eller i Östergötlands skärgård, och med skolkamrater gjorde han båtturer till föräldrarnas sommarnöje i Kvarsebo, vars omgivningar till följd av den kalkhaltiga marken ansågs särdeles intressanta i botaniskt hänseende. Njut-ningsfullt har han från denna dd skildrat en tre veckors resa genom olika naturtyper, från lummiga lövängar till kala skärgårdsklippor. Ett starkt intryck gjorde också den närbelägna Kolmården, vilken av den unge S närmast uppfattades som en sagoskog. S:s medvetenhet om naturens sårbarhet tycks ha stärkts i samband med upptäckten 1879 av den sällsynta papi-lionaceen Astragalis penduliflorus i Medelpad, då en förslagen växtsamlare till S:s förskräckelse genom cirkulär bjöd ut pressade exemplar av nämnda växt till skolorna.

Ungdomsårens naturexkursioner fick en naturlig fortsättning i Uppsala, där S genom studentföreningen Verdandi deltog i botaniska utflykter, bl a under Rutger Sernanders (bd 32) ledning. Naturintresset kombinerades i Verdandi med en allmänt radikal samhällssyn, och via umgänget i föreningen lärde S känna en lång rad personer som med tiden intog framstående platser inom sv kulturliv och politik. Som skriftställare inom Verdandi, vars ordförande han också var, verkade S i huvudsak på botanikens område, med småskrifter som Om sjukdomar hos sädesslag och andra kulturväxter förorsakade af parasitsvampar (1897) och Ur de djurfångande växternas lif (1901). I debatterna var han däremot aktiv också i religionspolitiska frågor och deltog hösten 1891 i den offentliga diskussion över ämnet Statskyrkans och prästernas förhållande till vårt lands kultur, som blev startskottet för en serie religionsdebatter där universitetets radikala kretsar tog livlig del.

En viktig del av S:s studenttid upptogs av sången, där han var verksam i såväl Allmänna sången som OD. Som inträdesprov till OD 1886 sjöng han I dessa fridens bygder ur Trollflöjten. I kören verkade han som uppskattad andrabas och han deltog i konsertresor runt om i Sverige, i 1894 års sångarfärd till Finland och Ryssland liksom i den uppmärksammade resa Allmänna sången år 1900 gjorde till Paris. Musiken följde honom senare i livet, och han verkade för organiserandet av den manliga körsången, bl a som ordförande i Stockholms sångarförbund.

S:s akademiska insatser vid universitetet inriktades mot botaniken och särskilt den deskriptiva mykologin (svampforskningen). Han disputerade 1894 för doktorsgraden på avhandlingen Studier i Elias Fries' svampherbarium och utgav flera arbeten inom sv svampforskning och fick även svampsläktet Starbäckia uppkallat efter sig. 1895-96 verkade S vid universitetet som docent i botanik. Han var också verksam i Botaniska sektionen, där han var en flitig föredragshållare och tongivande personlighet. Genom sin kreativa stavning satte han en omisskännelig prägel på föreningens protokoll.

S antogs 1897 som adjunkt vid läroverket i Hudiksvall, där han stannade till 1902, då han blev lektor i naturalhistoria och kemi vid läroverket i Gävle. Denna tjänst innehade han formellt till 1928, men i praktiken var han större delen av tiden tjänsdedig för politiska uppdrag.

S:s politiska karriär hade två faser. Den första omfattade åren 1902-14, då han var aktiv inom vänstern, ledamot av AK med partitillhörighet i liberala samlingspartiet och förtroendeuppdrag i Frisinnade landsföreningen. Under en tid framstod han som liberalernas ledande kraft i kulturpolitiska frågor, och han blev snabbt flitigt anlitad för kommittéarbeten. S var 1904 aktiv som talare i det "agitationsfälttåg" som riktades mot proportionalis-men, deltog i valstriderna i samband med 1905 års val och var under 1908 års valrörelse en av de flitigaste talarna på den liberala sidan. Sedan Arvid Lindman i ett tal i Eslöv s å kraftigt angripit vänstern, avgav S ett offentligt svar i Väddö. Detta var ett av de första exemplen på de talarduel-ler som sedan blev typiska för det tidiga 1900-talets valrörelser. På grund av meningsmotsättningar i försvarsfrågan lämnade han 1914 sina förtroendeuppdrag i partiorganisationen och blev heller inte återvald som riksdagsman. Under den andra fasen i S:s politiska karriär verkade han som högerrepresentant för Sthlm 1921-24. Han var då bl a ledamot av KU.

S:s politiska verksamhet satte störst avtryck inom två sakområden: naturvården och försvaret. Från sin studietid medförde han till politiken en evolutionistiskt färgad syn på naturen; ett resultat av detta synsätt var den uppskattande biografi över Charles Darwin som han publicerade 1909. De vetenskaper som under 1890-talet hamnat i förgrunden - kvartärgeologi och kvartar-biologi - satte in den sv naturen i en utvecklingshistoria där olika naturtyper, som mossar, myrmarker och rullstensåsar, kunde ses som arkiv. Eftersom dessa hotades av exploatering och utplåning blev tanken på att verka för deras skydd en vetenskapligt motiverad prioritet. Under inflytande från bl a Hugo Conwentz, en västpreussisk museiman med naturhistorisk inriktning, vars idéer presenterats i en föredragsserie i Sverige, yrkade S i en motion 1904 på en utredning för att sammanställa de åtgärder som behövdes för att skydda sv natur. Motionen ledde till 1907 års naturskyddsutredning, där S ingick, vilken mynnade ut i 1909 års proposition om inrättandet av nationalparker. Bland de områden som särskilt framhölls som skyddsvärda märktes Sarek och Gotska Sandön.

Naturskyddet hade för S dels en praktisk sida, dels en ideell och kulturell aspekt, som var folkuppfostrande. S deltog i grundandet av Sv naturskyddsföreningen och var mångårig ledamot av dess styrelse. Han förordade ett aktivt upplysningsarbete i naturvårdsfrågan och omsatte själv detta ideal i mängder av artiklar och föredrag runt om i Sverige. Han verkade också för att en lång rad områden skulle skyddas från exploatering, däribland Djurgården i Sthlm (1912) och ön Blåjungfrun (1914).

Som en del av detta upplysningsarbete utvecklades så småningom hembygdsvården. Denna var för S en förlängning av omsorgerna om naturen och innebar en betoning på det historiska sambandet mellan naturens förutsättningar och den mänskliga kulturen. Han var en av initiativtagarna till Samfundet för hembygdsvård 1916 och ledde sedan som ordförande organisationen till 1930.1 en presentation av föreningens syfte 1917 angav han att samfundet skulle verka för att nyanläggningar och omgestaltningar av den fysiska miljön skedde med hänsyn till omgivande natur och tidigare byggnader, samt att natur-och kulturminnen skulle bevaras för att öka kunskapen om och kärleken till hembygden. Sina tankar på området sammanfattade han bl a i skriften Naturskyddet som grundval för hembygdsvården (1923).

Genom sin aktiva folkbildarinsats kom S för många att personifiera det sv naturskyddet och i samband med hans 60-års-dag instiftade Samfundet för hembygdsvård och Sv naturskyddsföreningen Star-bäcksmedaljen, vilken sedermera enligt sitt syfte använts som belöningsmedalj till personer som utfört särskilt förtjänstfulla gärningar inom föreningarnas verksamhetsområden. S:s insatser för naturvården uppmärksammades också utomlands och han utsågs till hedersdoktor i statsvetenskap vid Eberhard-Karls-universitetet i Tübingen.

Den andra stora fråga där S var aktiv gällde försvarspolitiken. Som ordförande i den tredje av de fyra försvarsberedningar som den liberala ministären Staaff tillsatte 1911 utvecklade S en mer förs vars vänlig hållning än vänstern i allmänhet. Han var en av de främsta liberala anhängarna av den s k vinterlinjen, d v s en sammanhängande längre övningstid utsträckt över året. Vid ett sammanträde med Frisinnade landsföreningens förtroenderåd i mars 1914 yrkade han på att detta alternativ skulle hållas öppet inom föreningen. Majoriteten på landsmötet stödde däremot den s k sommarlinjen, som innebar kortare övningstid. S begärde då utträde ur landsföreningens VU med motiveringen att hans åsikter inte delades av det frisinnade partiets flertal. Inför beslutet vädjades till honom att han "för demokradens sak" skulle offra sin mening, men han vidhöll sin uppfattning och hans förslag förlorade.

Genom sin förmedlande hållning i försvarsfrågan knöts S till den grupp av moderatliberaler som bakom Staaffs rygg vid upprepade tillfällen pejlades om sin villighet att stå till kungens förfogande vid ett eventuellt ministärskifte. Efter Staaffs avgång vid borggårdskrisen 1914 erbjöds han posten som ecklesiastikminister i en provisorisk ministär. Han tackade med hänvisning till demokratins intressen nej, trots att han gärna velat vara med och påverka religionspolitiken. Som en följd av oenigheten i försvarsfrågan lämnade S 1917 landsföreningen helt och hållet. I samband med utträdet avgav han vid ett föredrag i Gävle 30 juli 1917 en politisk självdeklaration betitlad Politikens förfall. Där angrep han den tilltagande dominansen av kortsiktiga partisynpunkter i den politiska debatten och särskilt i försvarsfrågan. Han kritiserade också den en-tenteaktivism från vänsterns sida som genom att överdriva styrkan i de sv sympatierna för Tyskland gett omvärlden en felaktig bild av Sveriges ställning och därmed försvårat handelsavtalen, vilket lett till varubristen under kriget. Efter denna deklaration upplevde han sig omilt behandlad i vänsterpressen.

S har framställts som en utpräglad sällskapsmänniska med ett bullrande skratt. Reslig och huvudet högre än de flesta, med en myndig basröst, synes han ändå ha varit en man av folket och uppskattad i breda kretsar av sv föreningsliv. I politiken hamnade däremot hans benägenhet för principfasta ställningstaganden i konflikt med behovet av partistrategi. Kanske gnagde detta även den annars omtyckte S, och bl a Arvid Lindman anmärkte på hans "taburetthunger". - S:s begravning var välbesökt och av det slag som refererades i rikspressen. Sångare från körer där han deltagit uppträdde med Över skogen, över sjön och Stilla skuggor, närmare 300 telegram inkom och i spektret av de kransar som nedlades från organisationer och föreningar återspeglades bredden i S:s verksamhet.