Erik Stave (Erikson)

Stave (till 1884 Erikson), Erik, f 10 juni 1857 i Gustafs, Dalarna, d 30 april 1932 i Uppsala. Föräldrar: hemmansägaren Lekatt Erik Eriksson o Christina Persdtr. Brädgårdsarb i Linköping 72-75, elev vid Fjellstedtska skolan, Uppsala, 75, mogenhetsex vid H a l i Uppsala 24 maj 80, inskr vid UU 13 sept 80, FK 12 sept 84, TK 17 maj 89, doc i exegetik 18 dec 89, allt vid UU, prästv 31 maj 90, tf prof vid UU periodvis 93-99, e o prof i exegetik där o kh i (Uppsala-) Näs prebendepastorat, Upps, 20 mars 99, ord 6 nov 00-10 juni (K M:ts beslut 30 juni) 22, red för Bibelforskaren 01-23, TD vid UU 24 maj 07, led av allm kyrkomötet 08-20, förste teol prof vid UU o domprost i Uppsala samt kh i Vaksala prebendepastorat, Upps, 14 april 17 (tilltr 1 maj 18)-22.-LHVU01.

G 30 aug 1892 i Norrtälje m Alma Elisabeth Hallberg, f 3 aug 1854 i Vellinge, Skåne, d 8 sept 1940 i Funbo, Upps (enl db för Uppsala, Domk), dtr till kronolänsmannen Johan Fredrik (Fritz) H o Elisabeth (Betty) Charlotta Trägårdh, samt tidigare g Kinnman.

S var en av portalgestalterna för den hi-storisk-kritiska bibelsynens genombrott i Sverige, i synnerhet i Uppsala. Hos honom förenades en öppenhet för kontinentens nya forskningsresultat med en vilja att slå vakt om Bibeln som ett kristet uppenbarelsedokument, något som fick stor betydelse för utvecklingen under 1900-talets första decennier.

Uppvuxen under enkla förhållanden i Dalarna fick S möjlighet att studera i Uppsala och blev 1889 docent i exegetik för O F Myrberg (bd 26, s 139). Den senare hade i viss mån öppnat dörren för de nya signalerna från främst Tyskland, men stod - liksom sin efterträdare Waldemar Rudin (bd 30) - i allt väsentligt kvar vid en äldre ståndpunkt. S påverkades från början starkt av Myrberg och var också, i likhet med flera teologer i Uppsala vid denna tid, influerad av Pontus Wikner.

En resa till Tyskland och Palestina 1890-91 blev avgörande för S:s utveckling i en mer radikal riktning. I Leipzig lärde han känna professor Frants Buhl, senare verksam i Khvn, den lärare som kom att betyda mest för honom. Denne introducerade S i den moderna bibelkritikens åsikter, men i en nyanserad form. Den tyske exegeten Julius Wellhausen var då det stora namnet, och S förblev allt framgent en principiell anhängare dll denne. Intresset för Palestina bevarade han livet ut, och förutom att ge ut en reseskildring medverkade han vid grundandet av Sv Jerusalemsföreningen 1900. Vid återkomsten till Sverige såg S som sin uppgift att göra bibelkritiken eller, som han hellre uttryckte det, den historiska bibelsynen allmänt känd. Hans första insats var en kommentar till Daniels bok, ett specimen i konkurrensen om den e o professuren efter Rudin, som efterträtt Myrberg som ordinarie professor i Uppsala. I förordet klargör S sin position. Många kristna, skriver han, är rädda för att bli fråntagna sin tro på Bibeln som Guds ord. Men denna tro kan ändå inte stödjas med några yttre argument, utan endast genom personlig erfarenhet. Uppfattningen om bibelordets form och yttre sida kan och måste därför ständigt revideras. För synen på Daniels bok fick en sådan ståndpunkt konsekvenser - den hade tillkommit flera sekler efter den tid den behandlar och kunde därför inte tillmätas något historiskt värde.

Vid denna tid publicerade S också sitt främsta vetenskapliga arbete, Uber den Einfluss des Parsismus auf das Judentum (1898). Kort därefter blev han e o professor och 1900 ordinarie professor efter Rudin. Vid det sjätte nordiska studentmötet i Läckö följande år talade S om bibelkritikens inflytande på det kristliga troslivet, ett föredrag som gjorde honom dll en rubrikernas man då han anklagades för att utså tvivel på Bibelns gudomliga sanning i unga sinnen. I debatten deltog bl a P P Waldenström, som 1902 gav ut broschyren Låt oss behålla vår gamla Bibel. Från mera progressivt håll gjordes flera inlägg av Nathan Söderblom, som emellertid påpekade vissa brister även i S:s argumentation. Denne hade inte beaktat Nya testamentet, inte heller mer principiellt berört frågan om tron i relation till historiska fakta och yttre auktoritet. Tron kunde förvisso inte undvara den historiska uppenbarelsen i Kristus, men seriös historisk forskning måste vara beredd att böja sig för allt den finner vara sannolikt. Tron var således historiskt sårbar och stödde sig alltid mot någon yttre auktoritet, den kunde sedan heta påven, Waldenström eller den pietistiska traditionen.

I Uppsala verkade även Söderbloms nära vän och S:s medsökande till professuren i exegetik, Samuel Fries (bd 16), för en historisk-kritisk bibelsyn. Denne var emellertid sangviniker och hypotesbyggare, medan den eftertänksamme S genom sin starkare kontakt med folkfromheten kunde anpassa sin argumentation därefter. Sin kamp för den nya bibelsynen gav han aldrig upp. "Hugg fick han, och hugg gav han" (Linder). I grunden var dock S i teologiskt hänseende ganska konservativ.

Det vore fel att karakterisera S som en osjälvständig reflex av Wellhausen i Buhls mildrade version. S arbetade självständigt med de bibliska texterna och profilerade sig mot läromästaren på ett par centrala punkter. Han ställde sig dock liksom denne avvaktande gentemot den religionshistoriska skolans framväxt inom exegedken.

I sin undervisning spände S över ett mycket brett spektrum. Flera uppsalaskildringar från tiden nämner "dalkarlen S" som med kraft och envishet förde den nya bibelvetenskapens talan. "Såsom S tog sitt ämne, blev det fakultetens från pedagogisk synpunkt viktigaste" (Lindblom). S var redo att bistå sina elever när de stötte på patrull i olika sammanhang. Så skedde 1905 då en av hans tidigare studenter sök- te ett lektorat i Örebro men blev kritiskt bedömd av domkapitlets preses, biskop Ullman. I en ardkel i Vårt Land angrep S Ullman, som enligt honom inte var kompetent att bedöma sökandens avhandling. Flera inlägg gjordes, och den debatt som följde kom att handla om i vad mån bibelkritikens resultat skulle presenteras i skolan. Tjänsten i Örebro kunde inte S rädda åt sin forne elev, men denne fick istället ett lektorat i Gävle och blev sedan undervisningsråd.

Med tiden kom S att verka främst som läroboksförfattare och popularisator. Hans produktion blev med åren omfattande, och genom redaktörskapet för tidningen Bibelforskaren kom han att nå många läsare. S var hela livet starkt intresserad av bibelöversättande, och gav bl a ut två studier kring källorna till översättningarna av Nya testamentet från 1526 respektive 1541. S:s sympati för den nya bibelvetenskapen förenades dock inte med någon vilja att ersätta Karl XII:s bibel med en nyöversättning. Han kom istället att höra till den gamla kyrkobibelns sista försvarare bland exegeterna.

I likhet med andra professorer vid de teologiska fakulteterna var S integrerad i sv kyrkan genom prebendeinnehav. Han blev till sist domprost och predikade ofta. Även i studentlivet tog han aktiv del, bl a var han inspektor för Västmanlands-Dala nation.

S var en komplex personlighet som ibland kunde överraska genom sina ställningstaganden. När Torgny Segerstedts (bd 31) avhandling skulle bedömas, motsatte han sig energiskt att den skulle meritera för docentur. Likaså gick han som sakkunnig vid två professorstillsättningar 1901 emot Fries.

Hur radikal i sin bibelforskning S än var, förblev han ändå teolog; någon från teologin emanciperad religionsvetenskap ville han inte veta av. Han dog innan exegeti-ken i Uppsala på 1940-talet tog en helt ny vändning i och med utvecklingen av den s k Uppsalaskolan.