J T (Thor) Stenbeck

Stenbeck, Johan Theodor (Thor), f 5 juli 1864 i Övraby, Skåne, d 9 aug 1914 i Sthlm, Osc. Föräldrar: kyrkoherden Wilhelm Theodor S o Clara Ida Susanna Ängel. Mogenhetsex vid H a l i Lund 9 juni 83, inskr vid LU 15 sept 83, med fil ex där 30 maj 85, inskr vid KI sept 86, MK14 sept 89, ML 31 där maj 95, amanuens i fysiologi 1 nov 86–1 juni 88, allt vid KI, amanuens vid Serafimerlasarettets med avd 1 april 95–16 maj 96, prakt läk i Sthlm från 95, företog studieresa till Tyskland för att studera röntgenstrålarnas användn 96, inrättade eget röntgenlaboratorium i Sthlm 96, led av styr för Fotografiska fören i Sthlm 98, innehavare av Röntgeninst i Sthlm 99.

G 16juni 1904 i Enköping m Eva Kaijser, f 20 mars 1880 där, d 24 mars 1914 i Sthlm, Osc, dtr till apotekaren Arthur Georg Humphrey K (bd 20, s 578) o Ingegerd (Gerda) Elvira Linroth.

Thor S:s läkarkarriär skulle kunna dramatiseras som en klassisk historia om uppgång och fall. Från att i början av 1896 ha varit en okänd amanuens vid Serafimer-lasarettet blev han före årets slut något av en celebritet, omskriven och porträtterad i dagstidningar och populärpress. Tio år senare tvingades han under stark press från sina kolleger att begära utträde ur Sthlms läkareförening. S var därefter en persona non grata. Flera händelser låg bakom dessa tvära kast i S:s professionella liv.

Under sin läkarutbildning vistades S delar av åren 1887 och 1890 vid fysiologiska och kliniska laboratorier i Tyskland för att bedriva studier. Han verkar ha varit särskilt intresserad av nya vetenskapliga instrument och hade snart utvecklat en ny centrifugeringsmetod för att avskilja fasta beståndsdelar ur urinprover för mikroskopisk undersökning. Metoden blev uppmärksammad både i Sverige och Tyskland. I en publikation från ungefär samma tid redogjorde S för en matematisk beräkning av de krafter som var verksamma vid fåglarnas glidflykt. Han polemiserade i detta sammanhang mot en teori som fysiologen Magnus Gustaf Blix (bd 4) hade framlagt vid ett föredrag i Lunds läkareförening.

I jan 1896 spreds den sensationella nyheten om den tyske fysikern Wilhelm Conrad Röntgens upptäckt i vetenskapliga publikationer och kommersiell press över hela världen. S var en av de första sv läkarna som experimenterade med den nya tekniken. De tidigaste röntgenfotografierna framställdes i ett tillfälligt iordningsställt rum som han hade fått tillgång till på Serafimerlasarettet. Snart därefter lyckades han få ihop den utrustning som krävdes och installerade ett röntgenlaboratorium i sitt hem vid Triewaldsgränd i Gamla stan.

I motsats till vad man ofta har föreställt sig påbörjades populariseringen av röntgenbilder före den egentliga etableringen av röntgenteknik som medicinsk praktik. S och flera andra läkare använde medvetet tidningspressen och den samtida attraktionskulturen för att väcka intresse för den nya upptäcktens potentiella vetenskapliga användningar. Redan tidigt inledde han en omfattande verksamhet som offentlig föreläsare med röntgenstrålarna som huvudnummer. Han talade både inför en mera specialiserad, vetenskaplig publik och en bredare allmänhet. Under 1896 höll han bl a ett omtalat föredrag vid Sv läkaresällskapet, gjorde flera inhopp på Fysiska sällskapet, föreläste på Biologiska sällskapet, presenterade nyheter inom röntgenområdet vid Fotografiska föreningens sammankomster och deltog i en läkarkongress i Gbg. Störst uppmärksamhet fick en offentlig föreläsning med "experiment" i VA:s hörsal. Intresset var enormt och biljetterna till de 600 sittplatserna på parkett och läktare var utsålda långt i förväg. Alla stora stockholmstidningar fanns på plats och rapporterade om händelsen. Aret därpå utgjorde S:s röntgendemonstrationer en av de främsta attraktionerna på den Skandinaviska konst- och industriutställningen på Djurgården i Sthlm.

S hade ett uttalat informativt och pedagogiskt syfte med sina offentliga föreläsningar. Hans framträdanden var upplagda för att undervisa åskådarna både om röntgenstrålarnas teoretiska del och deras mera praktiska användning. Under sina demonstrationer var han noga med att instruera publiken om hur bilderna skulle betraktas. Denna pedagogiska ambition uteslöt inte att S iscensatte förevisningarna som ett spektakulärt skådespel. Gränsen mellan utbildning och underhållning var kanske inte alltid så skarp.

Det var ingen slump att just S reagerade så snabbt på offentliggörandet av Röntgens upptäckt. I likhet med de andra medicinska "röntgenpionjärerna" Tage Sjögren (bd 32) och Gösta Forssell (bd 16) hade han ett stort intresse för bilder av olika slag: fotografier, teckningar, oljemålningar och grafisk konst. En bakgrund som amatörfotograf spelade sannolikt också en stor roll för orienteringen mot röntgenområdet. Professionellt hade S ett intresse för fysikaliska och matematiska problem.

Under de närmaste åren efter röntgenstrålarnas upptäckt presenterade S flera idéer om hur tekniken vid framställningen av bilder kunde förbättras. Så föreslog han redan i sin första artikel om röntgenstrålarna ett tillvägagångssätt för att öka kontrasten i röntgenfotögrafier. På den internationella kirurgkongressen i Berlin 1897 förevisade han en ny s k avbrytare för röntgenapparater.

S understöddes i sitt intresse för de tekniska framstegen av anslagsgivande institutioner. KI:s lärarkollegium beviljade honom bidrag så att han kunde fortsätta utforskningen av "de Röntgenske strålarna" och även undersöka de s k teslaströmmarnas fysiologiska verkningar. Med hjälp av ett resebidrag kunde han även delta i en kirurgkonferens i Berlin. Sommaren 1898 beviljades han ytterligare ett anslag för att jämföra behandlingen av lupus (hudtuberkulos) vid Finsens ljusinstitut i Khvn med Kummels röntgenterapi i Hamburg.

Resorna till utlandet gav S en inblick i hur de kända röntgeninstituten var organiserade och vilken apparatur som ansågs mest avancerad vid tidpunkten. Hans egen verksamhet expanderade snabbt. I röntgenlaboratoriet vid Triewaldsgränd utförde han fotografering och genomlysning av patienter för diagnostiska ändamål. 1899 öppnade han dessutom en särskild praktik för strålbehandling i en lokal vid Mäster Samuelsgatan. De första patienterna var svåra fall av lupus, men även ledgångsreumatism behandlades och senare hudcancer. S och även Sjögren demonstrerade s å ett par fall av hudcancer som de hade behandlat med röntgenstrålning på sina olika röntgeninstitut.

I sin skrift Röntgenstrålarne i medicinens tjenst (1900) sammanfattade S en stor del av det arbete han hade utfört under de första åren. I inledningen talar han om den upplevelse av "berusande spänning" som hade genomsyrat denna tid. Boken riktade sig till en bred publik och innehöll flera fotografiska reproduktioner av fall från hans egen praktik. Den första delen skildrar användningen av radiografi och fluoroskopi inom diagnostiken, medan den andra ägnas "röntgenstrålarnas användning som läkemedel". Kritiken i dagstidningarna och den medicinska pressen var välvillig.

S stod vid sekelskiftet 1900 på höjden i sin karriär. Han bedrev röntgenverksamhet på två olika platser och anlitades även av sjukhus och andra privatläkare för konsultation i röntgenfrågor. I tidningarna publicerades regelbundet illustrerade artiklar som berättade om honom själv och de medicinska framsteg han hade gjort inom röntgenstrålarnas område. Han var ett välkänt namn hos allmänheten efter demonstrationerna vid Stockholmsutställningen. När Röntgen skulle komma till Sthlm för att ta emot sitt nobelpris 1901 var det S som presenterade den celebra gästen för SvD:s läsare. Han signerade artikeln med sitt namn; mer behövdes inte för att de skulle veta vem författaren var.

Men under åren som följde började S uppleva motgångar. Vid flera sammankomster i Sv läkaresällskapet anklagades han av den akademiska eliten för att vara ovetenskaplig i sitt tillvägagångssätt vid behandlingen av sjukdomar. Kritiken riktade sig bl a mot hans användning av tesla-strömmarna som terapi för tuberkulossjuka patienter. I sitt försvar hävdade S att han som privatpraktiker ansåg det viktigare att med alla till buds stående medel försöka hjälpa den sjuka människan än att strikt följa laboratoriemedicinens krav.

Det hade vid den tidpunkten också inträffat en händelse som inte bättrade på S:s rykte. I en artikel publicerad i det frikyrkliga Sv morgonbladet i febr 1906 anklagades S – till en början utan att namnges – för att ha våldtagit en ung flicka i samband med att hon fick s k livmodermassage på hans praktik. Artikeln hade rubriken Djäfvulskt och var, som det senare visade sig, skriven av pastorn P P Waldenström. Nyheten spreds snabbt till andra tidningar och skämtpressen fylldes av karikatyrer. En förtroendenämnd i Sthlms läkareförening tillsattes hastigt och S valde att utträda ur föreningen. Detta tystade dock inte de upprörda rösterna.

Pressens uppmärksamhet kring S bidrog till att skapa opinion bland allmänheten. En kväll i mars 1906 samlades mer än 700 kvinnor från "skilda samhällsklasser" för att protestera mot hur saken hade skötts. Anna Roos (bd 30) som var ordförande i Kristliga föreningen av unga kvinnor (KFUK) utsågs till att leda mötet. Hon uppmanade alla att sjunga Vår Gud är oss en väldig borg och sedan började diskussionen. Mötet antog en gemensam resolution som sedan låg till grund för en anmälan till Medicinalstyrelsen. I skrivelsen sade sig de klagande ha fått säkra bevis för att det funnits flera fall av övergrepp än vad som varit känt och yrkade på att S skulle förhindras att utöva sitt yrke. Medicinalstyrelsen ansåg sig dock inte kunna behandla fallet eftersom den anmälda personen var privatpraktiserande läkare och därför inte kunde bli föremål för ämbetsåtgärd. Det blev heller aldrig någon rättssak av ärendet eftersom ingen av kvinnorna polisanmälde S.

S begick självmord 1914. I en minnesteckning över honom anför C D Josephson (bd 20, s 417) olika personliga skäl som orsak till den drastiska handlingen. S:s hustru hade gått bort tidigare s å. Josephson – som var gynekolog och en av förespråkarna för livmodermassagen – antyder också att den offentliga skandalen åtta år tidigare hade förmörkat S:s liv. Endast fyra meningar i den tvåsidiga nekrologen omtalar S:s röntgenverksamhet. Denna tystnad står i stark kontrast till det gehör han fick för sina projekt hos läkarkolleger, företrädare för KI och medicinalväsendet under de första fem åren efter Röntgens upptäckt. Det råder knappast någon tvekan om att den offentliga skandalen hade påverkat S:s eftermäle, men sannolikt var det också andra händelser som spelade in i värderingen av hans insatser. När Josephson talar om att S "i sin vetenskap var rapsodisk" och "icke hade mycket sinne för trägen forskning" var det bilden av honom från debatterna i Sv läkaresällskapet som återkallades. Josephsons betonande av att S:s vetenskapliga brister uppvägdes av att han var "en stor människovän" frammanar S:s eget försök till försvar inför laboratoriemedicinens kyliga ideal.

S kan uppfattas som en gränsaktör i radiologins tidiga historia. Han tillhörde en period då experimentlustan var större än den vetenskapliga metodiken. Det gör honom till en kuriös personlighet som visserligen beredde vägen men inte förde någonting vidare till de "riktiga", professionella radiologerna. Men denna konklusion vore inte helt riktig om man inte beaktade att S precis som andra aktörer vid denna tid fascinerades av de skugglika röntgenbilderna, men han tillhörde det fåtal som skaffade sig en djupare erfarenhet av svårigheterna med att tolka dessa bilder. Han bidrog därigenom till utbildandet av det speciella röntgenseende som kom att utgöra en viktig grund för radiologens expertstatus.