Stenbock, släkt

Stenbock (Stenbu[c]k; Steenbock), ursprungligen lågfrälse släkt från Finnveden i Småland, senare friherrlig och grevlig. Släktnamnet återgår på det ärvda vapnet, som kunnat beläggas tidigast 1416 för sedermera häradshövdingen i Sunnerbo hd Olof Jönsson (d trol 1455). Något sigill är ej bevarat för dennes far Jusse skytte (d tidigast 1391) i Ekornarp i Berga sn, Sunnerbo hd, men 1402 fördes stenbocksvapnet av häradshövdingen i Vilske hd i Västergötland Thörne skytte (d tidigast 1413), om vars sannolika släktskap med Jusse skytte dock intet är känt.

Brev för Olof Jönsson är daterade 1406 på faderns f d sätesgård Ekornarp men 1421 på Erikstad i Vittaryds sn, Sunnerbo hd, som säkert kan beläggas som hans sätesgård 1451. Han var bland de 18 "riksens råd och män" som hösten 1435 representerade svenskarna vid förhandlingarna med unionskungen Erik av Pommern i Sthlms helgeandshus. Senare var O bland utfärdarna av ett på en herredag i Arboga i jan 1440 tillkommet skyddsbrev för Vadstena kloster, och i detta nämns han före ett par personer som redan flera år tidigare kan beläggas som riksråd. Därefter förekommer han emellertid bland rikets råd och män endast i brev av 3 okt 1440 och 10 juni 1450, i det senare fallet närmast före personer som ej kunnat beläggas som riksråd.

Bland O:s söner var Knut April, även kallad Knut Olofsson (d tidigast 1455), som inskrevs 1437 vid universitetet i Rostock och 1439 vid universitetet i Leipzig, där han blev baccalaureus 1440 och magister 1442. Han blev senast 1445 kanik i Uppsala och senast 1449 även i Linköping samt var 1447-51 kyrkoherde i Sthlm. 1448 reste K via Basel till Rom för att söka påvlig konfirmation på domkapitlets i Uppsala val av Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28) till ärkebiskop.

Yngre halvbror till K var Claus Olofsson (d 1474) som kung Karl Knutsson 1469 sände till Roslagen med anledning av Erik Karlssons (Vasa) uppror men blev slagen och tillfångatagen av den senare vid Knutby kyrka. Han dubbades till riddare 1469 eller 1470 men blev dödad utanför Sthlm.

Knut Aprils helbror Jöns Olofsson (d 1488) har ansetts (Anthoni 1970, s 132) som identisk med den person med detta dock rätt vanliga namn som 1441 i förlikningsbrevet mellan drotsen Cristiern Nilsson (Vasa) och marsken Karl Knutsson (Bonde) nämns bland den senares tre tjänare som alternativt med denne skulle övertaga Viborg från den förre. Med Knut Aprils helbror har också identifierats (Kraft; Sjögren 1950) den "Jess Oleffsson" som 1448 i fördraget med Erik av Pommern om Gotland var en av Karl Knutssons fem representanter, sedan denne blivit kung. Säkert har J kunnat beläggas i Finland tidigast 1447, då han med stenbocksvapnet beseglade ett salubrev till Nådendals kloster och som sätesgård uppgetts ha Karjaskyle i Uskela sn i Egentliga Finland, där han bodde ännu 1468. Han anses (Anthoni) vara identisk med den eller de personer med samma namn som var hövitsman eller fogde på Viborg 1451 och 1452, hövitsman över Övre och Nedre Satakunda 1465 och fogde i Åbo 1466. Av sigillen framgår att J är identisk med den person med detta namn som blev ett av Kristian I:s riksråd senast 1463 och då samtyckte till ärkebiskopen Jöns Bengtssons (Oxenstierna) fängslande. Samme man var bland de riksråd som 1466 i Nyköping stadfäste kung Karls besittning av sina gods och med kung Kristians sändebud avtalade ett unionsmöte i Kalmar följande sommar och i Sthlm förliktes med Jöns Bengtsson. Som riksråd har han inte kunnat beläggas senare än 1471, men först 1488 dog han i Reval. Genom sitt äktenskap med den finländske frälsemannen Magnus Flemings (bd 16, s 112) dotter Karin blevj morfar till biskopen i Åbo Arvid Kurck (bd 21).

J:s och Knut Aprils helbror Gustaf Olofsson (d 1492) dubbades till riddare vid någon av kung Karls kröningar, antingen i Uppsala 29 juni 1448 eller i Trondheim 20 nov 1449. Salubrev till honom av 17 mars och 19 aug 1450 är daterade på Älvsborg och torde vittna om att han redan då var Karls hövitsman där såsom i Kaliskrönikan uppges att han var 1452. G:s kapitulation då ledde till att Älvsborg och G:s övriga ej närmare kända län i den svensk-danska stilleståndstraktaten 1453 nämndes som lydande under den danske kungen. Redan sommaren 1454 svor han emellertid trohet mot kung Karl och fick Älvsborg, staden Lödöse och Örebro som pantlän av denne, Älvsborg på 80 år och Örebro på 30. 1455 lyckades enligt en lubsk krönika den av kung Kristian avsatte hövitsmannen i Bergen Olof Nilsson (Skanke) sätta sig i besittning av Älvsborg (jfr bd 17, s 260). I ett av kung Kristian 25 jan 1458 utfärdat brev för G uppges, att denne blivit tillfångatagen av marsken Tord Bonde (bd 5) i samband med att G:s far Olofjönsson dog, vilket måste ha hänt före 1456, då Bonde blev mördad. 30 maj 1455 frigavs G, sedan brodern Knut April och fyra riksråd gått i borgen för att han före 29 juli skulle återlämna Alvsborg till kung Karl.

Sedan Kristian I 1457 blivit Sveriges kung, kan G på hösten s å beläggas i Sthlm (Sjögren 1944, s 107). Liksom den förutnämnde brodern Jöns blev han senast 1463 ett av Kristians sv riksråd. De var då bland dem som tillstyrkte dennes fängslande av ärkebiskopen Jöns Bengtsson. Från 1464 (Möller) kan G beläggas som lagman i Tiohärad, och efter kung Karls förnyade detronisering 1465 fick han och hans hustru av riksrådet med Jöns Bengtsson och dennes kusin riksföreståndaren biskop Kettil Karlsson (Vasa) i spetsen Sunnerbo hd som livstidsförläning. Liksom brodern Jöns var G 1466 bland de riksråd som i Nyköping stadfäste kung Karls besittning av sina gods och med Kristians sändebud avtalade ett unionsmöte i Kalmar följande sommar. 6 mars 1469 kallade Kristian honom sin man och råd, då denne i Skatelöv i Värend fick bekräftelse på sin rätt till skånska och halländska gods. Sedan Erik Karlssons (Vasa) uppror mot kung Karl misslyckats, var G bland de åtta svenskar som 18 febr 1470 liksom Erik Karlsson kallade sig kung Kristians råd, då de från Varberg skrev till magistraten i Danzig (Gdansk) och uppmanade denna stad att upphöra med sin handel med Sverige. Kort därpå besegrades Kristians armé av Sten Sture vid Oresten nordnordost om Varberg, men av Kristians i Varberg uppträdande sympatisörer var G den ende som snart bytte sida, vartill kan ha bidragit, att Sten Sture var gift med en systerdotter till hans hustru.

Redan 4 juli 1470 skrev Sten Sture, nu riksföreståndare, till bönderna i Dagsbergs by i Östergötland, att de skulle lyda G och till honom erlägga avråd och andra utskyl-der, och i det i Kungssäter i Västergötland daterade stilleståndsfördraget med Danmark var G en av riksföreståndarens tre medutfärdare. 1483 kompletterades hans förutnämnda livstidsförläning av Sunnerbo 1465 genom ökning med grann-häradet Västbo. Under Sten Stures långa riksföreståndartid kan han beläggas som riksråd senast 1488. Framför allt var G storgodsägare, varom ett 50-tal brev i RA från åren 1446-90 (Sjödin) vittnar. Hans sätesgård var 1466 det efter fadern ärvda Erikstad i Vittaryd, men 1477 och 1482 Tofta i Dörarp, också i Sunnerbo hd. Tof-ta kom senast 1476 att kallas Toftaholm, till vilket han skrevs 1485, och efter vilket lämningar på en holme i sjön Vidöstern är bevarade. G hade gift sig något av åren 1445-48 med Ingrid Bengtsdotter, dotter dll riksrådet Bengt Uddsson av Vinstor-paätten i hans äktenskap med Kristina, dotter till riksrådet Staffan Ulfsson (Ulv). Såsom i det föregående nämnts, var hon moster dll Sten Stures gemål Ingeborg Åkesdotter (Tott). Efter Ingrids död något av åren 1484-86 gifte G 1488 om sig med sin politiske meningsfrände riksrådet och lagmannen Ture Turessons (Bielke; bd 4) dotter Anna.

Med G utdog den äldre ätten S på manssidan. Han efterlämnade emellertid från sitt första äktenskap en dotter, Anna Gustafsdotter (d senast 1508), som i sitt andra äktenskap gifte sig med riksrådet och lagmannen i Tiohärad Arvid Knutsson (sparre över stjärna). Deras son Olof Arvidsson (d något av åren 1505-08) anses ha upptagit sitt mödernevapen stenbocken. Han hade som sätesgård efter sin far Torpa i Länghems sn i Västergötland och var 1503 häradshövding i Kind efter denne. Enligt brev från 1505 och 1508 (Sjödin) erlades mansbot efter två personer som O dödat.

0:s dotter Anna (d 1579) som gifte sig med lagmannen i Alvsborgs län Nils Ribbing, (bd 30, s 100) uppges ha varit bland de sv kvinnor som var fångar i Danmark under tiden närmast efter Sthlms blodbad 1520 (bd 30, s 101). Hennes bror Gustaf Olsson (S 1) uppges ha haft 15 barn, av vilka dottern Katarina (bd 20) 1552 blev kung Gustavs tredje hustru. Hennes äldre syster Beata Gustafsdotter (1533-83) gifte sig redan tidigare med kungens systerson Per Brahe d ä (bd 5). En annan syster var Klas Flemings (bd 16) hustru Ebba Gustafsdotter (d 1614). Längst av dem alla levde Cecilia Gustafsdotter (d 1626), som sedan 1566 var änka efter kung Gustavs halvkusins son greve Gustaf Johansson (Tre rosor). Hon ärvde en stor del av släkten S:s äldre handlingar, vilka 1704 av Beata Gustafsdotters sonsons son Abraham Brahe lämnades till Antikvitetsarkivet och nu finns i RA. Deras bror Abram Gustafsson (d 1567) kallas 1565 (DGA) Stenbuck. Han var åtminstone 1565-66 kammarjunkare. A dömdes till döden av Erik XIV:s nämnd 8 maj 1567 för påstådda förrädiska stämp-lingar mot kungen, och sedan domen bekräftats av ständerna, mördades han på kungens order tillsammans med bl a greve Svante Sture och två av dennes söner i de s k Sturemorden 24 maj s å på slottet i Uppsala.

A:s bror Olof Gustafsson (d 1599) är sannolikt den person med detta namn som 1559 blev överste ryttmästare för ryttarna i Västergötland, Värmland och Dalsland men uppges (Dalin; Ahlqvist 1878, s 57) ha rest till Frankrike s å. Han dömdes till döden av Erik XIV:s nämnd 1564 för att ha förtalat kungen men benådades. Kort därpå sände kung Erik O till Balticum (RR), där han 1567-68 var slottsfogde på Hap-sal (Haapsalu) i Estland. Efter tronskiftet 1568 var O en av dem som utsågs att med den estländska adeln, staden Reval och krigsfolket underhandla om trohetsed till Johan III (jfr bd 3, s 781, och 25, s 287).

Mest känd har O blivit genom att han hösten 1569 tillfogade den fängslade Erik XIV en skottskada i vänstra överarmen. Detta torde vara orsaken till att O ej nämns som riksråd efter det att han avlagt rådsed 2 aug s å. Efter faderns död 1571 fick O under friherreskapsrätt 1572 överta dennes västgötska gods Kungslena. Hans behandling av Erik XIV är inte det enda belägget för hans våldsamhet som ger associationer till farfadern Olof Arvidssons mansböter (se ovan) och till att han var dotterdotterson till den i samband med våldgästning omkomne Erik Karlsson (Vasa). 1592 vidarebefordrade Ors kusin hertig Karl till sin bror Johan III flera personers klagomål mot honom för övervåld, vilket ledde till att han begav sig till Polen och att Kungslena en tid berövades honom. Definitivt indrogs det 1599. S å blev O av hertigen tillfångatagen i Finland och skjuten (Mssaml). Den i litteraturen spridda uppgiften, att Erik XFV:s änka Karin Månsdotter (bd 20) skulle ha låtit flytta 0:s lik till vigd jord, har kombinerats med den av O förorsakade skottskadan på Erik och föranlett en gissning, att han och Erik varit rivaler om Karin (Carlqvist). Den tidigaste uppgiften om hennes flyttning av 0:s lik härrör emellertid från en publikation av A L Stierneld (HSH 3, s 51) som visats vara en förfalskning (Sjögren). 1569 var hans initialer i ett sigill "O S", men han har aldrig i övrigt kunnat beläggas med släktnamnet S.

Abrams och 0:s bror Arvid Gustafsson (f 1541 enl Rålamb kvvol 91; d tidigast 1609) var på resa genom Danmark till Tyskland, då det nordiska sjuårskriget bröt ut 1563. Liksom andra svenskar i Danmark blev han då fängslad. Efter en tid på Kalundborg på Själland flyttades A 1565 till Odense på Fyn, och 1566 flyttades han från Nyborg på Fyn till Kalö på Jylland. Först senhösten 1568 blev han utväxlad. Sommaren 1569 ingick A i den beskickning som hans kusinjohan III avsände till Polen (jfr bd 22, s 580), men denna beskickning blev resultatlös. 1570 var han skeppshövitsman under sin svåger Klas Fleming (bd 16). 1573 var A en av de kommissarier som sändes till Livland för att tillfredsställa krigsfolkets pockande på avlöning (jfr bd 10, s 610, 21, s 737,o 28, s 471), men på vägen dit kom han i Åbo i gräl med fältmarskalken Ivar Månsson (Stiernkors), som han stack ned. Han blev därför arresterad men torde 1574 ha blivit frigiven efter förbön av sin syster änkedrottningen Katarina. 1576 fick A jämte ståthållaren Johan Biel-ke översta befallningen på Vadstena slott och stad. Sedan Bielke dött, förbättrades A:s titel 1578 till ståthållare, varvid under Vadstena lades sex av de nio häraderna i Östergötiand Västanstång samt Vartofta och Kåkind i Västergötland. 1580 minskades Vadstena ståthållardöme med Vartofta men utvidgades i stället med Kinda och Ydre i Östergötland samt Tveta och Mo samt Norra och Södra Vedbo i Småland. 1585 kallas han hovråd (Eden).

A beseglade inte Uppsala mötes beslut 1593 och förmåddes att infinna sig vid riksdagen i Söderköping först vid dess slut. Hans kusin hertig Karl, med vilken han redan på 1570-talet kommit i konflikt (Ahl-qvist, 1, s 62), förebrådde honom hösten 1594 för att han sökt bemäktiga sig skatt av fogdarna i Östergötland. Trots upprepade kallelser infann sig A ej hos hertigen, vilket föranledde hetsig skriftväxling med denne, som sökte ersätta honom med andra personer (jfr bd 23, s 75, o 30, s 519) och 1595 avsatte honom från ståthållarämbe-tet. A begav sig då till kung Sigismund i Polen. Därifrån återvände han 1596 för att på dennes vägnar tillsammans med sin systerson Erik Brahe (bd 5) förhandla med hertigen. Denne mottog dem med temperamentsutbrott och erinrade tom om A:s dödande av Ivar Månsson 1573. Våren 1597 begav sig A till Danzig (Jonsson, s 34), varifrån han på sensommaren s å väntades till Sverige med 500 hejdukar (STb 2). Ännu 1609 (tyska RR; jfr E 5658) levde han i Danzig. Utan källhänvisning har uppgivits (Elgenstierna, 7, s 567), att A i ett brev från febr 1563 i Kalundborg i Danmark skulle ha skrivit sig "Arwidth Stenbuk", men denna uppgift har ej kunnat verifieras. Efter sitt vapen uppkallade han dock Boxholm (tidigare Flemminge) i Ekeby sn i Östergötland, som han 1582 bytt till sig från kronan och gjort till sin sätesgård.

Hans bror Carl Gustafsson (d 1609) var trolovad (Gillingstam) med sin kusin Johan III:s illegitima dotter LucretiaJohansdotter (bd 17, s 568), som dog redan 1585, och gifte sig 1593 med en av hennes halvsystrar på mödernet. Han framförde 1580 tillsammans med Kristiern Klasson (Horn; bd 19, s 347) till Johan III den finländska adelns betänkligheter mot fortsatt krig med ryssarna. 1582 var C en av Lucretias svåger Pontus De la Gardies (bd 10) under-befälhavare i detta krig. I stilleståndstrak-taten 1583 (jfr bd 10, s 624) nämns han som ryttmästare, och 1584 och 1585 kallas han "knektöverste och hovråd". Sistnämnda år beordrade Johan III C att driva på befästningsarbetena i Kalmar. 1587 följde han Sigismund till Polen, och 1590 var han bland beseglarna av den nya arvföreningen. Litteraturuppgiften (Tham), att C skulle ha lett de sv sändebud som s å underhandlade med ryssarna i Narva, beror emellertid på förväxling med brodern Erik (Muscovitica). 1591 blev C överste för de sv knektarna i Finland, och 1593 nämns han närmast efter sin svåger Klas Fleming i stilleståndsfördraget med ryssarna. S å befullmäktigade kusinen hertig Karl honom som överste befallningsman på Kexholm. Hertigen beordrade C att framföra förmaningar till den Sigismund-trogne Fleming, men han gjorde inte några större ansträngningar att fullfölja detta svåra uppdrag. 1595 uteblev han från riksdagen i Söderköping, och hertig Karl förebrådde honom 1596 för åtskilliga olagligheter och drog in hans förläningar i Småland.

C begav sig då till Sigismund i Polen, där denne förordnade honom som ståthållare över Kalmar slott och län samt Oland med uttrycklig föreskrift att ej låta hertigen eller någon annan taga befattning med spannmålsräntan eller andra årliga räntepersedlar från detta område. 1597 begav sig hertig Karl till Kalmar, och då Sigismund underlät att tillmötesgå C:s begäran om undsättning, överlämnade denne slottsnycklarna till hertigen och gav sig fången. Hertigen förde honom fängslad till Nyköping, varifrån han förflyttades till Gripsholm. C var bland de anklagade vid riksdagen i Linköping 1600 men frikändes och återfick så småningom sina till kronan indragna gods. Han beskylldes för både enkelt och dubbelt hor och för mord på en juvelerare (SRA 4, s 38; jfr Pira o Palme 1942, s 39). C:s sätesgård var under större delen av hans liv det fäderneärvda Tofta-holm, och 1603 fick han övertaga det från brodern Olof indragna Kungslena. Han dog på Kurö i Teda sn i Uppland. C:s dotterdotter Ann Christina Persdotter (Natt och Dag) gifte sig med riksskattmästaren Gustaf Bonde (bd 5). C:s illegitima dotter Malin uppges ha blivit mor till Nils Matson Kiöping (bd 21). De senare generationerna av släkten S härstammar från Abrams, Olofs, Arvids och Carls bror Erik Gustafsson (S 3), vars son Gustaf Stenbu[c]k (1575-1629) 9 mars 1603 av hertig Karl fick lejdebrev att återkomma till Sverige. 12 okt s å (Västergötlands handl 1609) återfick han faderns fri-herreskap. Ett brev av 26 okt s å (E 3221) vittnar om att hertigen i samband med Possarnas flykt ur landet (bd 29, s 422 f) blev misstänksam även mot S, men 1604 deltog denne i riksdagen i Norrköping. Litteraturuppgifterna, att han 1605 skulle ha sänts till Holland för att underhandla med Abraham Cabiljau (bd 7) om anläggningen av Gbg, återgår på en långt senare till reduktionsmyndigheterna ingiven uppteckning om Cabiljaus mellanhavanden med den sv kronan (Red:koll:s arkiv). 1610 sändes S tillsammans med Johan Skytte och Jacob van Dijck (bd 11) på beskickning till Holland och England men med klent resultat. I dec 1611 (ej 1609) blev han riksråd (Tham), och 1612-13 var han ett av de fyra riksråd (jfr bd 4, s 220, o bd 19, s 344) som med Axel Oxenstierna i spetsen representerade Sverige vid fredsunderhandlingarna med danskarna i Knäred.

Senare var S ståthållare på Skaraborg 1613-15, lagman i Tiohärad från 1613 till sin död och hovrättsråd i Svea hovrätt från 1615. Efter freden i Stolbova 1617 ledde han en delegation, som sändes till Moskva med Gustav II Adolfs ratifikation av fredsfördraget och 1619 ingick han i dennes följe vid mötet i Halmstad med Kristian IV av Danmark. Av instruktionerna för de under kungens vistelse i fält tillförordnade rådsregeringarna framgår, att S var ledamot av dessa åtminstone 1625-29. Hans sätesgård var det fäderneärvda Tbr-pa, som han lät restaurera, och där en tavla finns med hans och hans hustru Beata Margaretas initialer. Hon var dotter till hans kusin riksrådet greve Erik Brahe (bd 5) i dennes äktenskap med hertig Otto II:s av Braunschweig-Ltineburg-Harburg dotter Elisabeth. De blev svärföräldrar till Erik Brahes brorson riksdrotsen greve Per Brahe dy (bd 5) och till riksskattmästaren friherre Seved Bååt (bd 7).

Bland Gustaf S:s söner var Erik S (1612-59). Han befordrades 1631 från fänrik till kaptenlöjtnant vid livgardeskompaniet, med vilket han deltog i slaget vid Ltitzen 1632, och följde Gustav II Adolfs lik till Wolgast men föredrog att stanna i Tyskland. Redan 1634 blev S överste för Västmanlands regemente. Då generalmajoren Jahan Lilliehööck (bd 23) 1639 under belägringen av Landsberg a d Warthe råkade bryta ena benet, fick S övertaga befälet och fullbordade stormningen av staden. 1642 sårades han i slaget vid Leipzig. 1643 blev S generalmajor för krigsfolket i Livland och assistent till generalguvernören där, och 1645-49 var han guvernör i Riga. Han blev riksråd 1650 och liksom sina bröder greve 1651 samt var generalguvernör över Ingermanland, Karelen och Kexholms län 1651-54. Senare blev S generalkommendant i Pommern 1655, guvernör i Halland 1656 och lagman i Västernorrland, Lappmarken och Härjedalen 1657. I Halland organiserade han gränsförsvaret, och efter krigsutbrottet 1657 besegrade han tillsammans med Harald Stake en norsk styrka vid Hjärtum i Bohuslän men måste därefter draga sig tillbaka över gränsen till Sverige. Utnämnd till rikstygmästare 1657, blev S dödligt sårad vid Karl X Gustavs stormning av Khvn. Axel Oxenstierna kallade honom 1645 "en god karl att förlikas med" (E 536). S hade nio döttrar, genom vilka han blev svärfar till bl a landshövdingen Gabriel Kurck (bd 21), kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (bd 28) och riksråden Axel Sparre (bd 32, s 706) och Nicodemus Tessin. Hans ende till vuxen ålder levande son dog barnlös 1699. Äldre bror till Erik S var Fredrik S (d 1652), vars förnamn inte tidigare förekommit inom den sv adeln och torde återgå på uppkallelse från hans mormors mor hertigsläkt, där det burits av en hel-och en halvbror till henne (Grischow), av vilka den senare stupat i sv tjänst i slaget vid Kirkholm 1605. Peringskiölds av ättartavlorna accepterade uppgift, att han var född 22 mars 1607 stämmer ej med ättartavleuppgiften att hans föräldrar gifte sig 15 nov s å (Petersson), vilken uppgift härrör från farmoderns bjudningsbrev i E 8133, RA. S inskrevs som student vid UU 1621. Litteraturuppgiften (Stiernman), att han skulle ha varit kammarherre hos Gustav II Adolf, har ej kunnat verifieras och kan vara en missuppfattning av att han i sitt grevebrev uppges ha tjänstgjort i hans majestäts "cammer". Våren 1627 blev S i berusat tillstånd vid Dirschau (Tczew) nedslagen från sin häst och tillfångatagen av polackerna (AOSB 1:3). Han blev 1628 ryttmästare vid Smålands ryttare, för vilket regemente han blev tf överste 1629 och överste 1631.1 slaget vid Lützen 1632 blev S svårt sårad, vilket ledde till att kungen övertog befälet och stupade. S återvände därefter till Sverige och blev 1641 överste för Adelsfanan, med vilken han 1644 i Halland deltog i kriget mot Danmark. Senare blev han riksråd och hovrättsråd i Svea hovrätt 1645, och 1648-51 var han president i Göta hovrätt; 1650 hade han blivit lagman i Tiohärad. 1651 upphöjdes S i grevligt stånd med grevskapet Bogesund med underlydande i Västergötland, som återgått dll kronan, sedan hans farfars syster Cecilia Gustafsdotters (jfr ovan) ättlingar av ätten Tre rosor dött ut. I sitt äktenskap med Johan III:s dottersons dotter Catharina De la Gardie blev han far till Johan Gabriel S (S 5) och till hovmästarinnan Maria Elisabeth S (bd 23, s 76).

Deras farbror Gustaf Otto S (S 4), vars andra namn liksom brodern Fredriks härrör från mormoderns släkt, blev i sitt andra äktenskap - med Johan III:s dottersons dotter Christina De la Gardie, kusin till Fredrik S:s gemål och änka efter fältmarskalken Gustaf Adolf Levenhaupt (bd 22) - svärfar till landshövdingarna Gustaf Douglas (bd 11, s 368) och Lorentz Creutz (bd 9) samt till hustruns föregående makes brorson vice amiralen Axel Johan Leuu-enhaupt (bd 22) och far till Erik Gustaf Steenbock (1662-1722).

Den sistnämnde kom genom sitt äktenskap med sin kusin Johanna Eleonora, dotter till Pontus Fredrik De la Gardie (bd 10), i besittning av bl a fideikommisset Kolk i Estland. Efter långvarig engelsk krigstjänst var han 1699-1701 överkammarherre hos änkedrottningen Hedvig Eleonora och 1700-1701 överste för Upplands ståndsdragonregemente. 1720 fick Steenbock först generalmajors och sedan generallöjtnants karaktär.

Erik Gustaf Steenbocks helbror Magnus S (S 6) blev i sitt äktenskap med Eva Magdalena Oxenstierna, dotter till kanslipresidenten Bengt Oxenstierna (bd 28), svärfar till amiralen Carl Hans Wachtmeister samt far till Gustaf Leonhard S (1711-58).

Den sistnämnde löste ut sina medarving-ar ur det av fadern 1704 köpta säteriet Rånäs i Fasta (nu Fasterna) sn i Uppland, och kom genom sitt äktenskap med Fredrika Eleonora Horn, dotter till kanslipresiden- ten Arvid Horn (bd 19), även i besittning av det tidigare oxenstiernska slottet Mörby i Esterna (nu Fasterna) sn, där han förvarade sina ärvda arkivalier (Jägerskiöld, s 156). Gustaf S blev 1731 hoyjunkare och 1734 kammarherre samt var från 1747 till sin död lagman i Tiohärad.

Rånäs såldes 1768 av hans son Arvid Nils S (1738-82), som blivit hoyjunkare 1746 och kammarherre 1767. Han tjänstgjorde i flottan från 1756, deltog i pommerska kriget 1760 och var bland MA:s stiftare 1771. Efter att ha stött Gustav III vid statskuppen befordrades han till major 1772 och var från 1776 till sin död överste för Hälsinge regemente. 1777 följde S kungen till Ryssland.

I sitt äktenskap med Eva Charlotta Strömfelt, landshövdingen friherre Carl Harald Strömfelts dotter, blev han far till Magnus (Måns; Måsse) S (1763-1822). Denne blev 1782 kammarherre och kapten vid Livdragonregementet samt befordrades 1783 till överstekammarjunkare och 1793 till överstelöjtnant i armén. Enligt H E Charlotta (bd 8) var han varmt tillgiven Gustav III och även mycket fäst vid hennes make, hertig Karl, och han var verksam för avslöjandet av den föregivna armfelt-ska sammansvärjningen mot hertigen och Gustaf Adolf Reuterholm (bd 30) efter deras maktövertagande. Under förra halvåret 1794 var S på initiativ av Reuterholm i S:t Petersburg för att framföra den sv regeringens lyckönskningar med anledning av storfursten Alexanders (sedermera kejsaren Alexander I) giftermål. Han skulle också motarbeta Gustaf Mauritz Armfelts (bd 2) inflytande i Ryssland och sondera möjligheterna för ett äktenskap mellan Gustav IV Adolf och Alexanders syster Alexandra. 1796 följde S kungen, hertigen och Reuterholm på deras resa till S:t Petersburg. S å sändes han till det danska hovet för att tillkännage kungens myndighetsförklaring. H E Charlotta skrev 1795, att hon ansåg S fullkomligt pålitlig, och att hon inte behövde vara rädd för att till honom yttra sig helt uppriktigt. 1803-05 följde han Gustav IV Adolf på dennes tyska resa, och 1806 blev han överste. 1809 var S närvarande vid kungens arrestering men hindrades från att bistå denne. 1810 beordrades han av Karl XIII att efter Fersenska mordet tillsammans med justitiekanslern försegla den mördade Axel Fersens (bd 15) papper och förordnades som chef för hovet och överstekammarherre. Karl XIII ville göra S till riksmarskalk efter Fersen, men på grund av sin hängivenhet för den avsatta kungafamiljen bad han att få slippa. 1815 avstod han från att bli ordinarie överstekammarherre, men 1816 blev han generalmajor och den förste och ende se-rafimerriddaren i sin släkt. S var också en av de främsta inom ordenssällskapet Par Bricole.

Hans bror Gustaf Harald S (1764-1833) blev kavaljer hos prinsessan Sophia Albertina 1783 och löjtnant och stallmästare 1785 men tog avsked från löjtnantstjänsten under kriget 1789, "för att han icke ville göra tjänst uti ett orättvist och olagligt krig" (H E Charlotta, 3, s 371), vilket föranledde Gustav III att "förklara honom obehörig att frekventera hovet" (Nordin). 1796 blev Gustaf S emellertid förste stallmästare hos Sophia Albertina. Han har blivit mest känd genom att han 1799 gifte sig med Lolotte (Fredrica Charlotta) Forsberg (1766-1840), som enligt Brännkyrka dopbok var dotter till assistenten vid Sthlms politiekollegium Eric Forsberg. Hon hade tidigt fått kontakt med änkedrottningen Lovisa Ulrika (bd 24). Före sin död 1782 hade denna anbefallt Lolotte hos sin dotter Sophia Albertina, hos vilken hon från och med 1784 redovisas som kammarfru. 1795 påträffades anonyma brev, som kom prinsessan att trots protester från sina svenska och tyska släktingar hävda, att Lolotte var hennes halvsyster i en förbindelse mellan kung Adolf Fredrik och Ulla Lieven (bd 22, s 752). Redan några månader efter bröllopet konstaterades emellertid, att Lolotte inte kunde tåla S, som varit kär i henne i många år (A v Fersen, 3, s 377), vilket ej observerats i den omfattande litteraturen om Lolotte. Det olyckliga äktenskapet förklarar sannolikt att han 1815 uppgavs vara ytterst utsvävande och ha skuldsatt sig kraftigt; i övrigt skildras han som mycket beläst men i övrigt obetydlig, oduglig som ekonom, utan begrepp om jordbruk samt mycket lat och försedd med häftigt lynne (H E Charlotta, 9, s 485; jfr Rektor Gustaf Anderssons brevväxling). Lolotte å sin sida skildras som härsklysten, bråkig och obehaglig, så att Sophia Albertinas hälsa blev lidande (H E Charlotta, 9, s 484). De båda makarna tyranniserade henne fullständigt (H E Charlotta, 9, s 484; jfr A v Fersen, 4, s 404). Ändå blev Lolotte och makarnas son Magnus Albert Carl Gustaf Arvid S (1800-71) prinsessans universalarvingar.

Denne son Magnus Albert S blev kavaljer 1819 och kammarherre 1823 hos prinsessan, tjänstgjorde vid flera regementen och fick majors avsked 1836. Några månader efter prinsessans död 1829 hade han gift sig med innehavaren av det skånska fideikommisset Barsebäck, greve Gustaf Hamiltons dotter Johanna Margareta. S å hade S från svärfadern köpt godset Torsjö i Solberga sn, också i Skåne. Dit flyttade han sina ärvda handlingar, som han 1867 sålde till friherre Carl Bonde (bd 5, s 397) på Ericsberg och numera ingår i Ericsbergsarkivet i RA. S:s gemål blev efter sin fars död 1854 innehavare av fideikommisset Sundby på Ornö i Södermanland, som sedan innehafts av ättlingar till henne i flera generationer, bl a sonsonssonen Albert Gustaf Hugo S (1899-1947). Denne Albert S blev hovjägmästare 1937 och omkom vid den flygolycka där även arvprins Gustav Adolf (bd 17) förolyckades.

Bror till hans farfar var Albert Magnus Carl-Otto Pontus Steenbock (1838-1915). Otto Steenbock avlade kansliexamen i Lund 1859 och blev kammarjunkare, attaché i Paris och andre sekreterare i Kabinettet för utrikes brevväxlingen 1862, kammarherre 1864, legationssekreterare i S:t Petersburg 1866 och i Londen 1870 samt legationsråd där 1877. Senare var han generalkonsul och ministerresident i Lissabon 1883-90, blev ministre plenipotentiaire i Konstantinopel (tf 1890 och ordinarie 1896), var envoyé där 1900-03 och blev överstekammarjunkare 1908. Hans engelskfödda hustru Clementine Maria de Reuter gifte om sig efter makens död med den engelske generallöjtnanten sir Herbert Charles Chermside (1850-1929). Vid hennes död 1946 påträffades i hennes kvarlåtenskap bl a grevebreven 1651 för Fredrik och Erik S samt brev till Lolotte, vilka via sv beskickningen i London och UD sändes till RA. Där bildar de S-Cherm-sidesamlingen.

En äldre gren av släkten S härstammar från en bror till Otto Steenbocks farfars farfar Gustaf Leonhard S. Medlemmar av denna släktgren har sedan 1700-talet innehaft fideikommisset Kolk i Estland, som ärvts från S 6:s förutnämnde bror Erik Gustaf Steenbock. Mödernehärstamning har föranlett namnkombinationerna S-Fermor och Essen-S-Fermor (jfr bd 14, s 546).

Disponenten för Kolk fil lic Nikolai Paul Fromhold Pontus S (1840-1902) köpte 1890 säteriet Gottenvik i Jonsbergs sn i Östergötland. I äktenskap med sin kusin Magda v Anders blev Nikolai S far till bl a Wilfried Benvenulo Carl Magnus S (1874-1923).

Denne Carl Magnus S blev i Uppsala fil kand 1901, fil lic 1905 och fil dr 1906. Hans doktorsavhandling Zur Kollektiv-bildung im Slavischen, blev hårt kritiserad. S å blev S amanuens i KB, där han 1909-16 var 2:e bibliotekarie, och 1917 blev han bibliotekarie vid Linköpings stiftsbibliotek. I KB handleddes han av Karl Henrik Karlsson (bd 20), vars sympati för honom föranledde denne att föreslå honom till sekreterare i Personhistoriska samfundet och redaktör för PHT. Som redaktör för denna 1908-17 skrev S talrika recensioner m m. I övrigt publicerade han framför allt sådana källeditioner som Mörnerska släktboken 1468-1653 (1909), Erik XIV:s almanacksanteckningar (1912), LMagalotdsSverigeunderår 1674 (1912), Magnus S och Eva Oxenstierna, 1-2 (1913-14), Brefväxlingen mellan Gustaf II Adolf och Ebba Brahe (1915), lon Haquini Rhezelii (bd 30) Monumenta Uplandica (1915-17; tills med O Lundberg) och Abraham Brahes Tidebok (1920; tills med brodern Reinhold; jfr nedan). Hans Ny sv adelskalender för år 1910 (1909) var ett försök till fortsättning av de med Bonniers konkurrerande adelskalendrar som Norstedts förlag utgivit 1898-1906 med K K:son Leijonhufvud (bd 22, s 469) som redaktör. Om S:s intresse för och kunskap om sin sista arbetsplats vittnar hans Strövtåg i Linköpings stiftsbibliotek (1918). S:s tjänstgöringstid rid biblioteket präglades av stor handlingskraft. Samlingarna uppordnades, accessionen ökade dramatiskt och en engagerad vänförening etablerades. Under kort tid lyckades S förvandla ett "illa vårdat bokmuseum" dll en betydligt modernare institution. Han var LSkS från 1914 och ledamot av SPA:s nämnd och arbetsutskott 1915-20. S:s hustru var ägarinnan av godset Herrborum i S:t Anna, Og, Louise Cecilia Margareta Mör-ner (1879-1978), senare omgift Montgo-mery och känd kvinnosakskvinna, litteraturrecensent och författare (bd 25, s 697; jfr bd 25, s 693, o 26, s 287 o 293).

Son till S var Carl Magnus Pontus Nils S (1911-2007), konstnär, författare och förfäktare av en gången tids värderingar, främst uttryckta i Tankar och synpunkter i några av tidens frågor (1961, med nyutgåvor) . Magnus S skaffade sig tidigt en gedigen konstutbildning men ställde först på 1990-talet ut sina verk. Bosatt på Herrborum tog han emot betalande gäster, som gavs inblick i en värld där tiden stått stilla.

Bror till bibliotekarien Carl Magnus S var kapten Reinhold Sigfrid Gotvalt S (1878-1946). Reinhold S skrev bl a Östgötaryttare 1552-1617 (1922),Torpa (1925), Östgöta kavallerireg 1618-99 (1927) och K Andra livgrenadjärreg:t (1941; tills med W Stenhammar).