Håkan K A Sterky

3 Sterky, Håkan Karl August, kusins sonson till S 2, f 7 april 1900 i Sthlm, Hedv El, d 21 nov 1992 i Lidingö. Föräldrar: krigsrådet Carl Edvard Theodor S o Hilma Elisabet Almén. Studentex vid H reallärov å Östermalm, Sthlm, 18 maj 18, värnplikts- o officersaspirantutbildn vid Fälttelegrafkåren 15 juni 18–2 sept 19, elev vid KTH 18, avgångsex från fackavd för elektroteknik där 31 maj 23, fänrik i Fortifikationens reserv 31 dec 20, underlöjtn 13 jan 23, löjtn där 4 juli 26, förest för ASEA:s rundradioavd, Sthlm, 12 okt 23-31 dec 24, studerade i USA 7 jan 25–3 mars 26, ex vid Harvard university, Cambridge, Mass, USA, 24 aug 25, biträdande ingenjör vid Vattenfallsstyns laboratorium, Älvkarleby, Upps, 15 maj 26-9 juni 27, ingenjör vid Sv radio ab:s transmissionstekn avd 1 aug 27–30 april 31, chefsassistent vid Telefon ab LM Ericssons forskn- o utveckl:avd för transmissionsteknik 1 maj 31–30 nov 33, tekn dr vid KTH 31 maj 33, doc i telegrafi, telefoni o radio där 16 nov 34, chef för Telefon ab LM Ericssons konstruktionsavd 1 dec 33–30 juni 37, tf prof i telegrafi o telefoni vid KTH 1 juli 37, ord 17 nov (tilltr 1 dec) 39, prorektor o tf rektor 42, allt vid KTH, andre v ordf i Sv teknologfören 39-41, ordf där 49–51, led av försvarsväsendets ingenjörutredn juni 42–dec 44, generaldir o chef för Telegrafverket (från 53 Televerket) 25 sept (tilltr 1 okt) 42-65, led av styr för Stiftelsen Tekn museet 42–76, av 1943 års rundradioutredn juni 43–jan 46, ordf i Scoutfrämjandet 44, i styr för Försvarets forskn:anstalt 45–54, led av atomkomm (från 59 Statens råd för atomforskn) nov 45–65, av styr för ab Atomenergi 47–68, ordf i SOS-utredn maj 49–april 51, led av styr för ab Sthlms bryggerier 50-63, av rymdkomm maj 62–juni 64, av styr för Pripp-Bryggerierna ab 64–69, av styr för IBM sv ab 66–71, av styr för Scania-Vabis ab (från 69 Saab-Scania ab) 66-72. - LIVA 41 (preses 63–65), LKrVA 44, LVA 45, LVS 51. – Iqml 65.

G 4 juni 1927 i Sthlm, Osc, m Kerstin Hedvig Valborg Tottie, f 29 dec 1903 där, Hedv El, d 22 juli 1978 där, ibid, dtr till expeditionschefen Gustaf Vilhelm T o Anna Adelaide Rettig.

Håkan S var äldst i en skara av sju syskon. Han visade under skolåren ett starkt intresse för den framväxande radiotekniken och läste vad han kom över om Marconi, Edison och Lars Magnus Ericsson (bd 14) samt deras uppfinningar. Våren 1918 avlade han studentexamen med toppbetyg och gjorde sedan sin militärtjänst vid Fälttelegrafkåren, där han fick kontakt med radio- och teleteknikens praktiska tillämpningar. Vid KTH:s fackavdelning för elektronik fick han en entusiasmerande lärare i Henning Pleijel (bd 29). S:s examensarbete gällde isolerade och j ordade stags inverkan på strålningen från en antenn, ett ämne av praktisk art.

Radiotekniken stod vid denna tid på tröskeln till en ny epok som innebar utsändning av ljudprogram dll allmänheten. Denna nya tjänst fick namnet rundradio efter en pristävling i SvD, som vanns av en annan lovande ingenjör, Edy Velander. Rundradion fångade i hög grad S:s intresse, och han var som teknolog en av initiativtagarna till Sv radioklubben, bildad 1923 med uppgift att sprida kunskap om tekniken att bygga radiomottagare för hemmabruk. S:s första skrift ägnades rundradion och sin första anställning fick han hösten 1923 på ASEA:s avdelning för installationsmateriel, som levererade komponenter till den sv radioindustrin. Han ville dock utbilda sig vidare och ett stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen möjliggjorde studier vid Harvard-universitetet, bl a för professor A E Kennelly som var expert på jonosfärens reflekterande skikt. S hade också en kortare anställning vid ett amerikanskt radiolaboratorium.

Vid hemkomsten fick S anställning vid Vattenfallsstyrelsens laboratorium i Älvkarleby, där även Edy Velander tjänstgjorde. Inom laboratoriet utvecklades teknik för att kommunicera per långvåg via kraftledningarna med reparatörer ute på linjen. Ett annat forskningsområde var fjärrmätning och överföring av data om vattennivån i kraftverksdammar till den centrala driftsledningen i Sthlm via kraftledningarna och telefonnätet. Efter en tid övergick S till den telefontekniska avdelningen vid Sv radio ab och en befattning som konstruktionschef under den tekniska chefen Mauritz Vos. Företaget var delvis ägt av LM Ericsson och levererade bärfrekvenssystem för telefoniöverföring. Vos och S fick 1930 Sv teknologföreningens Polhemspris. Följande år knöts S till LM Ericssons forsknings- och utvecklingsavdelning för transmissionsteknik, som vid denna tid hyste en grupp med hög teoretisk kompetens när det gällde konstruktion av elektriska filter. Sådana behövdes för uppbyggnad av flerkanalsystem, med syfte att öka överföringskapaciteten på telefonledningarna. Denna typ av produkter var viktig för LM Ericssons utveckling under 1930-talet efter de svåra påfrestningarna från Kreuger-kraschen 1932.

Vid sidan av arbetet hos LM Ericsson skrev S, på nätterna, sin doktorsavhandling, som behandlade anpassning av elektriska filter. Han disputerade 1933 och kom att tillhöra den första kullen av tek-nologie doktorer i Sverige. Avhandlingen renderade honom en docentur vid KTH och 1937 blev han tf professor i telegrafi och telefoni där. Utnämningen av S till ordinarie innehavare av tjänsten två år senare föregicks av ett överklagande från Torbern Laurent, en kollega från LM Ericsson. Laurent ansåg sig ha större djup i sina meriter än S:s breda men grunda erfarenheter. Laurent kom dock att redan 1944 efterträda S på professuren. Med sitt ungdomliga, entusiasmerande och informella sätt var S en uppskattad professor och 1942 utsågs han också till prorektor och tf rektor vid KTH.

När S hösten 1942 blev rekryterad som generaldirektör och chef för Telegrafverket var han den dittills yngste generaldirektör som utsetts. Verket ställdes under andra världskriget inför försörjningsproblem men besparades de stora skador som drabbade motsvarande verksamhet i de flesta av Europas länder. S var mån om att hjälpa sina nordiska kolleger under krigets påfrestningar. Efter krigsslutet ställdes Telegrafverket inför flera nya stora utmaningar. För telefonnätet gällde det att fortsätta automatiseringen och samtidigt bygga ut långdistanskapaciteten med hjälp av koaxialkablar, som kunde transportera hundratals samtal i varje kabel. Därefter följde en begynnande utbyggnad för datatrafik när datamaskiner började tas i bruk i näringslivet. För rundradion gällde det utbyggnad för ett andra radioprogram, till en början med trådradio och sedan med FM-radio. S var 1947 initiativtagare till bildandet av Nämnden för televisionsforskning. Den inledde experiment vid KTH och vid mitten av 1950-talet infördes televisionen som en reguljär tjänst. Allt detta var värdiga uppgifter för teknikentusiasten S som ledde sitt verk med stor energi och framsynthet. Han var intresserad av framtidsfrågor och formulerade vad han kallade televisioner.

S var också synnerligen aktiv i internationella sammanhang, globalt, regionalt och nordiskt. Inom Internationella teleunionen (ITU) ledde han den sv delegationen vid ett antal stora möten och anlitades gärna som ordförande. Hans kunskaper, skarpa intellekt, humor och ledarinstinkter gjorde honom till en mycket respekterad mötesordförande. Det europeiska samarbetet på teleområdet tillkom under S:s tid. I Europarådet och inom Kol- och stålunionen diskuterades på 1950-talet skapandet av ett regionalt europasamarbete i en vidgad krets utanför de sex stater som kom att utgöra kärnan i dagens EU. De nordiska förvaltningarna tyckte att det räckte med ITU och förhöll sig avvaktande, speciellt inför tanken på ett regeringsorgan. Men Storbritannien och Schweiz tryckte på om behovet av ett nordiskt deltagande, och när det visade sig att projektet skulle bli av tog S initiativ till nordiska diskussioner om ett gemensamt agerande. De nordiska förvaltningarna gick också med när Conférence européenne des administrations des postes et télécommunications (CEPT) bildades hösten 1959 i Montreux.

S var därefter inte sen att utnyttja de möjligheter som erbjöds. Han föreslog 1960 att CEPT skulle ta upp frågan om användning av satelliter för interkontinental kommunikation. En särskild arbetsgrupp tillsattes 1961 för att studera olika satellitsystem, göra prognoser för trafikbehov samt förbereda diskussioner med USA om drift av satellitförbindelser. S tog ett nytt initiativ i dec 1962 för att förbereda förhandlingar med USA. Detta ledde i sin tur till att frågan om samarbete med USA lyftes upp på regeringsnivå, och att den europeiska regeringskonferensen för telekommunikadon via satelliter, CETS, bildades våren 1963. Den kom att spela en aktiv roll vid bildandet 1964 av provisoriska Intelsat, som blev den första globala organisationen för telesatelliter. S engagerade med sitt tekniska intresse i hög grad Televerket bland pionjärerna när det gällde att utnyttja satelliter för telekommunikation. Han hörde själv till dem som allra först prövade den nya tekniken för samtal över Atlanten.

I det nordiska samarbetet togs satellittekniken upp 1961 och året därpå bildades STSK, den skandinaviska telesatellitkommittén. Samarbete etablerades med Chalmers radioobservatorium på Råö, som vid denna tid sökte pengar från Malmfonden för en utbyggnad med stora riktantenner. Dessa kunde inte bara utnyttjas för radioastronomi utan också för mottagningsexperiment med de telesatelliter som av USA sändes upp från 1962 och framåt. STSK omvandlades 1967 till ett nordiskt samarbete, NTSK, när Finland anslöt sig. Arbetet på Råö lämnade värdefulla erfarenheter inför uppbyggnaden av den nordiska jordstationen för Intelsat i Tanum, som stod färdig 1971, när S redan gått i pension.

S var också pionjär när det gällde datatrafik. Han insåg tidigt att databehandling skulle kräva överföring av data till och från de stora datamaskinerna. På S:s initiativ beslöt ITU 1960 att bilda en studiegrupp för dataöverföring. Det gällde i första hand trafik via telefonnätet, vilket då var det nät som hade stor räckvidd. Samarbete inleddes också med andra internationella organ som ISO och med dataindustrin om olika standardiseringsfrågor.

Vid sidan av sina arbetsuppgifter inom Televerket var S synnerligen aktiv på en rad områden med anknytning till ny teknik och dess användning i samhället, bl a deltog han under andra världskriget i en utredning om rundradions framtid och var ordförande i styrelsen för Försvarets forskningsanstalt under de första tio åren efter dess inrättande. Han blev ledamot av fyra sv akademier, vilket visar på bredden av den respekt han åtnjöt, och var en entusiastisk föreningsmänniska med uppdrag inom såväl Sv teknologföreningen som Scoutfrämjandet. Som mötesdeltagare försummade han inte att göra sina åsikter hörda. Vid sin avgång från befattningen som generaldirektör 1965 hyllades S från många håll för sitt sätt att leda Televerket under nära ett kvarts sekel. Han var en stark och respektingivande personlighet, som hade lätt att ta initiativ och få saker uträttade, både nationellt och internationellt.