Samuel Stierneld

1 Stierneld, Samuel Gustaf, f 26 dec 1700 (db) på Dagerort, Dagö (N W Marks v Wiir-tenbergs geneaker, levande ätter, 14:96, RHA), d 4 febr 1775 i Vittinge, Vm. Föräldrar: lagmannen Lars S o Anna Vendela Bloedysel. Page hos änkedrottn Hedvig Eleonora mars 14, volontär vid Livg 1 nov 16, förare 14 jan 18, sergeant där 6 febr 18, livpage hos Karl XII sept 18, fänrik vid Livg 13 okt 18, deltog i riksdagarna 23, 26/27, 38/39, 40/41, 46/47-60/62, 69/70, 71/72 (led av SU 40/41, 46/47 o 69/70), volontär vid franska armén 35, löjtn vid Livg 10 okt 37, stabskapten 7 aug 41, kapten där 12 april 44, överstelöjtn vid Västmanlands reg 17 juni 47, överste där 24 nov 47, frih 21 nov 51, generalmajor av infanteriet 23 nov 58, generallöjtn 8 febr 64, överste för Jämtlands reg från 31 okt 70, general av infanteriet 15 sept 72, fältmarskalk från 25 jan 73.

G 1) 15 febr 1726 (egen uppg i Ge-nealogica, 111, RA) m Maria Charlotta Cronfelt, f 1703 (J O Akersteins geneaher, RHA; Marks v Wtirtenberg), d 1734 (Åker-stein; Marks v Wtirtenberg), dtr till kammarrådet Joakim Westerling, adl C o Maria Charlotta Holmström; 2) 14 nov 1754 i Sthlm, Jak o Joh, m Chrisdna Birgitta Falker, f 4 mars 1723 där (Marks v Wiir-tenberg), d 2 april 1786 där, Jak o Joh, dtr till statssekreteraren Anders F o frih Anna Maria Cedercreutz samt tidigare g m marherren Carl Ludvig Silfverstråle.

Som ung officer deltog Samuel S i Karl XII:s norska fälttåg 1718. Tiden efter fredsslutet, med neddragningar och besparingar, förefaller ha varit besvärlig för S, liksom för andra yrkesmilitärer. Många sökte sig till utländska arméer, och 1735 erhöll S av K M:t tillstånd att träda i fransk krigstjänst. Befordringsmöjligheter-na i fredstid var små medan krig betydde ökad tjänstecirkulation. Den krigspropaganda som utgick från det Gyllenborgska partiet - också kallat krigspartiet, det blivande hattpartiet - appellerade därför till många officerare. En av dem var S, som visserligen blivit löjtnant 1737, men som i en ansökan om befordran i dec 1739 beklagade sig över att före löjtnantsutnämningen ha gått som fänrik sedan 1718.

Under 1738/39 års riksdag tillhörde S den grupp av framträdande militära aktivister som utgjorde Gyllenborgska partiets stöttrupp i adelsståndet. Under ett skan-dalartat uppträde på riddarhuset 7 mars 1739, då frågan om en påtryckningsde-putation till de andra stånden angående licentiering av riksråden avhandlades, utmärkte sig enligt ett ögonvittne särskilt S, löjtnanten Carl Biörnberg och fänriken Otto De Geer, vilka rusade fram i skran-ket och med rop och skrik hotade dem som var emot deputationens avsändande. Värjorna skall ha varit till hälften dragna, och lagman H Hammarberg (bd 18), som sökte stilla bullret, ville de kasta ut genom fönstret (Reuterholm). I adelsståndets protokoll konstateras lakoniskt att det hos ridderskapet och adeln uppväxte en ovanligt häftig rörelse. Även under den påföljande riksdagen 1740/41 var S en av dem som ivrigast förespråkade ett revanschkrig mot Ryssland.

S:s engagemang för krigspolitiken visade sig också i den s k Gyllenstierna-affären. Presidentsekreteraren Gustaf Johan Gyllenstierna (bd 17), rapportör till och befryndad med Arvid Horn (bd 19), greps natten mellan 25 och 26 febr 1741 när han i sällskap med den mecklenburg-ske ministern kom ut ur den ryske ministerns hus på Södermalm. Det var S och den lika revanschsugne översten Carl Otto Lagercrantz (bd 22) som hade lurpassat på Gyllenstierna och som gjorde det för dem lyckade gripandet. Det var förbjudet för underordnade ämbetsmän i Kanslikollegiet att umgås med främmande ministrar, och händelsen blåstes upp till stora proportioner och spelade hattarnas krigsplaner väl i händerna.

Som för flera av de aktivister som bidragit till hattpartiets seger under riksdagen 1738/39 tog karriären för S ny fart, och 1741 befordrades han till stabskapten. S deltog i det misslyckade kriget mot Ryssland, och skall under detta ha ingått i en deputation som till generalen C E Lewen-haupt (bd 22) framförde som sin åsikt att kriget borde avbrytas.

Ännu vid riksdagen 1746/47 förefaller S kunna räknas till hattpartiet, men som många inom det högre krigsbefälet närmade han sig därefter hovet och understödde dess strävan efter utökad kungamakt. Efter tronskiftet 1751 blev S en av Adolf Fredriks viktigaste rådgivare utanför rådkammaren, och en av hovpartiets främ- sta företrädare i adelsståndet. Vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas planerade statskupp 1756 hoppades man på hjälp från bl a Västmanlands regemente under S:s ledning. Hur insyltad S var i planeringen är dock ovisst. Han förhördes av en ständernas kommission, men några bevis för förräderi från hans sida kom inte fram. Händelsen tycks inte heller ha påverkat hans fortsatta karriär.

S deltog även i pommerska kriget 1757-62 under vilket han 1758 anförde de trupper som intog Demmin och Anklam. Därefter hade han befälet i Stralsund och på Rugen. Han befordrades under kriget till generalmajor. S reste 1760 utan permission, liksom många andra adliga officerare, från fältarmén till riksdagen i Sthlm, för vilket han klandrades. Till sitt försvar åberopade han sin riksdagsmannarätt.

När det gällde frågan om riksrådens licentiering 1765 ledde den till ett kännbart nederlag för det vid riksdagens böljan fullständigt dominerande mösspartiet. Det är tydligt att hovpartiet kraftigt understödde hattarna. Här tycks ett framträdande av S på riddarhuset ha haft stor betydelse för utgången. Hans votum till riksrådets försvar hörde till de mera tungt vägande, och vid riksdagen 1769/70 framstod han som en av hovets främsta tillskyndare.

Sin viktigaste politiska insats gjorde S under 1730-talet då han tillsammans med H v Fersen, O v Törne, C O Lagercrantz och flera andra hårdföra aktivister stödde Gyllenborgs strävan att störta Horn och dennes ministär. Utan det tryck de utövade i SU och adelsståndet är det tveksamt om Gyllenborg, C G Tessin, S Åkerhielm och D N v Höpken kunnat genomdriva sina intentioner.

S har till karaktären beskrivits som häftig, hård, oböjlig och i avsaknad av samvete (A J v Höpken), men också som arbetsam och vänfast. Han var intresserad av vitterhet och krigsvetenskap, och det har antagits att hans son, Adolf Ludvig S (S 2), skall ha ärvt hans bok- och handskriftssamling.