Johan Stiernhöök

Stiernhöök (före adl Olai Dakkarlus, Olofsson Dalkarl), Johan (Johannes), f 27 febr 1596 i Rättvik, Dalarna (Swebilius), d 25 juni 1675 (ibid; begr 10 febr 1676 i Sthlm, Nik). Föräldrar: kyrkoherden Olaus Petri o Margareta Hansdtr. Elev i Västerås skola 07-16, informator hos kh P E Drivius (bd 11), Arboga, 16-19, elev o senare kollega i Arboga skola 16-19, inskr vid UU 12 nov 19, studier vid univ i Leipzig 20, Jena hösten 20, Wittenberg 22 (inskr 8 febr), Rostock 23-24, lektor i etik o politik vid Västerås gymn 1 okt 24-26 o 28-30, disp vid UU 25 juli 25, mag där 26 juli 25, studier vid univ i Erfurt 26, Rostock dec 26-27, studievistelser i Leiden, Franeker, London, Cambridge, Oxford 28, prokura-tor vid Västerås domkapitel 28-30, assessor i Åbo hovrätt 5 juni 30-47, underlagman i Norrfinne domsaga 36-40, prof i lagfarenhet vid Åbo akad 26 mars 40-47, lagläsare på Åland 41-46, häradsh i Svartlösa hd, Sth, 31 mars 42-52, led av lagkommissionerna från nov 42, föredragande i revisionsärenden i K kansliet 28 aug 44-47, häradsh i Orbyhus hd, Upps, från 10 febr 46, revisionssekr 31 maj 47-63, adl 4 okt 49 (introd 50), led av kommissionen för ny kyrkoordn maj 50, deltog i riksdagarna 50-54 o 60, led av kommissionen för nya akad statuter 55, av revisionskansliet 17 juli 63-66, av kommissionen ang sjölag dec 64-juni 65, hovråd från 21 nov 66, led av kommissionen ang ny exekutionsstadga juni-juli 68.

G 14 (Rudbeckius) eller 15 (Swebilius) aug 1631 i Fellingsbro, Or (Helan- der, Nelson o Inger, s 150), m Catharina Andersdtr, adl Appelbom, f 17 dec 1609 i Partille, Västra Götalands län (Rudbeckius), d 22 sept 1668 (ibid; begr 9 dec i Sthlm, Nik), dtr till häradshövdingen Anders Haraldsson A (bd 2, s 90) o Catharina Andersdtr (Hök).

Efter undervisning i hemmet samt i Västerås skola blev S efter faderns död informator hos kyrkoherden i Arboga magister Petrus Erici Drivius, gift med S:s kusin Anna Dalekarla. Småningom blev han kollega vid stadens skola där han börjat som elev. Med medel från domkapitlet fortsatte S sina studier vid UU och därefter utrikes. Uppgifterna om hans vistelser vid tyska universitet är hämtade ur personalierna till likpredikan över S; hans närvaro kan oftast ej beläggas i universitetsmatriklarna. På uppdrag av Axel Oxenstierna (bd 28), som redan 1620 hade uppmärksammat honom, iakttog S politiska förhållanden i de länder där han vistades och kallades vid återkomsten 1624 att redogöra för Gustav II Adolf. S blev s å lektor vid Västerås gymnasium, där han undervisade i etik och politik (statslära) samt, enligt ett något senare brev från KM:t, i juridik.

Enligt Johannes Schefferus (bd 31) var det S som sammanställde den av K M:t av trycket utgivna vitboken med skriftväxlingen 8 maj 1624-6 nov 1625 mellan Polen och Sverige jämte förord och slutord.

S fick 1626 ånyo medel för en utlandsvistelse och tog i nov s å till Rostock för studier. Sommaren 1627 begav han sig därifrån till fältlägret och besökte Elbing, Danziger Haupt och Marienburg. Han återvände på hösten till Rostock och kom därifrån genom Öresund till Gbg. Våren 1628 seglade han mot England men uppbringades och hamnade omsider i Nederländerna. Därifrån seglade han till England för vistelse i London och några månaders studier i Cambridge och Oxford. Han återvände via Holland till Gbg och kom i okt 1628 till Sthlm och därifrån till sin tjänst i Västerås, nu med tillägg av sysslan som prokurator vid domkapitlet.

Det torde icke ha kommit oväntat för S att kallas till K kansliet som referent för utrikes ärenden, men han försökte slippa undan. Därmed ådrog sig S kungens miss- nöje, och före sin avfärd till fältlägret beordrade kungen i mars 1630 S till tjänst som assessor i Åbo hovrätt, enligt uppgift "så ljuvt honom vore att undvika K M:ts onåd". Möjligen avsåg utnämningen bort-visning för längre tid. Vid sidan av arbetet i hovrätten tjänstgjorde han som underlagman i Norrfinne domsaga för Johan Skytte (bd 32) och som lagläsare på Åland för Andreas Bure (bd 6). S bedrev även arkivforskning och utnämndes till att utöver assessorstjänsten vara professor i inhemsk rätt vid Åbo nyinrättade akademi, där han tjänstgjorde 1640-47. Kort därefter började han biträda i K kansliet och var samtidigt häradshövding (räntan) i Svartlösa. Familjen flyttade 1643 till Sthlm. 1646 blev S häradshövding i Örbyhus. Allt sköttes med omsorg och skicklighet, men i Åbo klagades alltmera på hans bortovaro.

Regenten hade vid tillkomsten av hovrätterna förbehållit sig överprövning (revision) av där avgjorda saker och fällde efter beredning i K kansliet det slutliga avgörandet i rådet, ibland utan att ens höra dom- stolen. Vid sidan av sina sysslor i Finland började S tidigast 1640 biträda i kansliet, och han utnämndes 1647 till sekreterare i kansliet att handhava alla revisionssaker med skyldighet att så ordna sina saker i Finland att han alltid kunde vara i Sthlm. Han blev därmed Sveriges förste - och till en början ende - revisionssekreterare. Mängden ärenden ökade snabbt, likaså antalet sekreterare, och sakerna avgjordes snart av regenten och delar av rådet. Under Karl X Gustavs fälttåg tjänstgjorde S tidvis som bisittare i rådet, när sådana saker prövades.

Kungens död 1660 aktualiserade för förmyndarregeringen frågan, hur överprövningen skulle handhavas. Riksdrotsen Per Brahe (bd 5) hävdade att den skulle beredas i (hans) Svea hovrätt medan rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) ville bevara gällande ordning (under sitt kansli). Resultatet blev tillkomsten 1663 av deputationen för revisionssakers överinseende med kanslirådet Johan Gyllenstierna (bd 17) som preses, och S fortsatte ännu några år i revisionskansliet.

Snart efter sitt inträde i K kansliet, och ända fram till sin död, hade S uppdrag att delta i förberedelserna för reformer inom den allmänna lagen, framför allt Kristoffers landslag. Jämte S fanns bland andra redan i 1643 års lagkommission Georg Stiernhielm (ovan) och Olof Mårtensson Bärling (bd 7). S var den ende som verkade i alla de följande lagkommissionerna och Bärling återinträdde i 1665 års kommission. När denna upplösts fick S och Bärling 1669 i uppdrag att slutföra lagrevisionen och sammanställa resultatet av kommissionsarbetet, men båda lämnade med döden uppgiften ofullbordad.

Sannolikt var S upphovsman till den lilla tryckta traktaten om morgongåva (1651). Vad som säkert kan tillskrivas S ensam är utredningar om äktenskapsrätt och arvsrätt enligt stadganden och rättspraxis samt om hor och om edgång. Där vittnen eller annan bevisning saknades användes edgärdsmän att under ed betyga att svaranden talade sanning (juramentum veritatis). Nu var avsikten att låta deras ed gälla att de trodde honom (juramentum credulitatis). Detta förde vidare till lägre- formen 1695, då edgärdsmannaprocessen avskaffades och ersattes av nämndprocess.

Planerna på en genomgripande reform av den allmänna lagen mötte länge politiskt motstånd och troddes med S:s och Bärlings död vara skrinlagda. Karl XI tillsatte emellertid 1686 efter ständernas medgivande den s k stora lagkommissionen. Med utgångspunkt från föreliggande protokoll och omfattande material utarbetade denna kommission i tidens lopp och med skiftande sammansättning ett fullständigt förslag till allmän lag som gillades och antogs 1734 som Sveriges rikes lag.

Efter reformationen och uppbyggnaden av nationalkyrkan angavs i 1572 års kyrkoordning kyrkans struktur, lära och ceremonier samt trons innehåll. När Kristina övertagit regementet tillsatte hon 1650 en kommission med uppgift att skapa en ny kyrkoordning. Axel Oxenstierna följde noga dess verksamhet och S, som var ledamot, tog personlig ställning i frågan om avskaffande av exorcismen vid dop och om antagande av en konkordieformel. Arbetet ledde icke fram till gemensamma ståndpunkter men planerna mognade långsamt inom kyrkan och K kansliet. S:s ställningstagande till makten över kyrkan torde ha uppfattats som stöd för kungens överhöghet. 1686 beslöt Karl XI enväldigt att utfärda en ny kyrkoordning som kom att gälla tills kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten.

Som sekreterare i K kansliet fick S utöver vanliga sysslor särskilda uppdrag av skiftande slag. S var actor (åklagare) i målet mot Bengt Skytte (bd 32) för majestätsbrott, 1654 biträde åt Herman Fleming (bd 16) vid utredningen om villkoren för Kristinas tronavsägelse och 1655 deputerad i synen av Falu gruva. Senare blev S ledamot i kommissionerna angående nya akademiska statuter, ny sjölag och ny exekutionsstadga. Efter sin utnämning till hovråd 1666 fick han särskilda uppgifter som rättsvetenskapsman men lämnade aldrig arbetet på reform av den allmänna lagen.

S blev snart rikets mest kunniga och omdömesgilla jurist. Alltsedan studieåren inom och utom riket hyste S in i det sista ett levande intresse för den inhemska rät- tens utveckling. Han hade också en vid beläsenhet i främmande rätt. För sin undervisning och sin gärning som domare och ämbetsman utnyttjade han material insamlat från rikets arkiv och bibliotek och han byggde upp en egen samling av böcker, därav ett tiotal utländska. S kände väl inhemska lagar och författningar och deras tillämpning vid domstolar och myndigheter. Han var också förtrogen med utländsk doktrin och praxis med inflytande på inhemska domar och beslut. Tack vare sitt närmast osvikliga minne och med hjälp av sin familj - i tjänsteärenden och forskning framför allt sönerna Johan och Olof, båda utmärkta jurister - kunde S medverka i utredningar och fullgöra uppdrag även sedan han under 1650-talet drabbats av nedsatt syn och från 1660 blindhet. Bland hans sena upptäckter var en tidigare okänd landskapslag, som han antog vara Dalalagen, men vars ursprung och giltighetsområde förblivit omtvistat. S påbörjade en utgåva av handskriften, som efter hans död avslutades av Johan Ha-dorph (bd 17).

Från 30-åriga krigets slut växte det fram ett förnyat intresse för Sveriges historia och ett behov av att inför utlandet framställa landet som en modern stormakt med en stolt forntid i fråga om andlig och materiell odling och krigiska och politiska bragder. Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie tog 1666 initiativ till inrättande av Antikvitetskollegium med Stiernhielm som preses. Kort dessförinnan hade han befordrat den blinde S till hovråd att på egen hand utreda rättsutvecklingen. S skulle först översätta lands- och stadslagarna från den "gambla Swenskan", vilket icke blev genomfört. I stället ålades han att sammanställa resultaten av sin mångåriga forskning till en redovisning av den inhemska rättens historia. En omfattande framställning på latin, kallad De jure Sveo-num et Gothorum vetusto, förelåg vid slutet av 1672 i tryck, färdig att utgivas. Därmed ansågs uppdraget vara avslutat, även om boken utkom först i början av 1674, då med sex års författarprivilegium. Med detta verk spreds kännedom om det sv rättsarvet i Europa och S vann erkännande som rättslärd i den vetenskapliga världen. Bland de källor som S utnyttjade märkes främst sv och andra nordiska lagar och författningar i handskrifter och tryckta utgåvor samt nordiska krönikor och sagor. Klassiska filosofer, historiker och jurister citeras flitigt och hänvisningar till den romerska rätten, som hade fått inflytande på den inhemska rättstillämpningen, förekommer ofta. Dessutom hämtas exempel från tysk, engelsk, fransk och spansk rätt, och åtskilliga utländska rättslärda åberopas. Inhemska rättsfall redovisas dock icke.

S:s De jure ... är uppdelad i två avdelningar. Den förra inleds med den yttre laghistorien som följs av processrätt och regler om domsverkställighet och om böter och penningvärde. I den senare avhandlas civilrätt (familjerätt, arvsrätt, avtalsrätt, fastighetsrätt m m) och brottmål (brottmålsförfarande, olika brottstyper m m) samt kyrkorätt. Hela rättsområdet behandlas icke i framställningen. I gengäld innehåller den på vissa punkter uppgifter om och synpunkter på gällande rättsliga regleringar.

Själv i vanlig ordning adlad som ämbetsman anför S historiska skäl för kungens makt och överhöghet över kyrkan och rättskipningen och motsätter sig icke adelns privilegier. Trots att han erkänner den fria bondens äganderätt till all sin fasta egendom ser han den på jorden vilande skattskyldigheten kunna förklaras med kronans dominium directum (äganderätt) till jorden och dominium utile (brukningsrätt) för bonden och hans efterkommande. I tillämpningen kunde denna på kontinenten hyllade lära om dominium leda till allt större anspråk för kronan på disposition över olika slags egendom. S:s arvingar förlorade redan vid reduktionen 1680-86 sitt säteri Koversta som S mottagit av Kristina vid adlandet. I sin bok anför S också kronans anspråk på att ha rätt att styra näringslivet och för viss tid utfärda privilegier för enskilda avseende produktionen.

Sitt verk tillägnade S kungen, som just tillträtt regementet, men sitt tack för uppdraget riktade han till rikskanslern som låtit honom fritt uttrycka sina egna åsikter. Framställningen röjer stolthet över rikets styrelse och befolkningens rätt och kultur. I bokens slutord yttrar S: 'Jag vill öppet tillstå, att över fäderneslandets ära, som somliga uteslutande och ängsligt eftertrakta i varje sak, har stått omsorgen om sanningen". Därmed tog han avstånd från de långtgående idéer om rikets historia och rättshistoria och dess roll i mänsklighetens utveckling, som drevs längst av Olof Rudbeck (bd 30) och Carl Lundius (bd 24).

S var i tjänst under ett halvsekel, högt värderad av fyra regenter och två förmyndarregeringar, och han åtnjöt av alla förtroende och respekt. I gengäld värnade han i sin verksamhet rikets rättsordning och befolkningens rättstrygghet. Framställningen i hans rättsutredningar på svenska och hans bok på latin är noggrann och livfull men ibland svårtillgänglig för senare tiders läsare. S.s namn har nämnts med vördnad av historiker och jurister, men få har granskat hans insatser i revisionsärendena. För eftervärlden är han, inte minst tack vare sitt stora verk på latin om svears och götars forna rätt, känd som "den svenska lagfarenhetens fader" och vår förste rättshistoriker.