August W Stiernstedt

2 Stiernstedt, August Wilhelm, sonsons son till S 1, f 14 dec 1812 i Sthlm (enl fdb för Huddinge, Sth), d 20 sept 1880 i Pojo, Finland (enl db för Sthlm, Jak o Joh). Föräldrar: majoren frih Samuel Peter S o frih Sofia Charlotta v Gedda. Inskr vid UU 1 okt 29, kansliex 7 dec 32, ex till rättegångsverken 29 nov 33, allt vid UU, e o kanslist i justitierevisionsexp 18 jan 34, i ecklesiastikexp 6 febr 34, e o notarie i Svea hovrätt 3 febr 34, v notarie där 3 mars 35, kammarjunkare 21 jan 36-49, led av Nedre borgrätten 36, tjänstg i Mellersta Upplands domsaga 37-39, tf kopist i justitierevisionsexp maj 40, tf kanslist där 42-43, kanslist i adelsståndet vid riksdagen 40/41, led av Övre borgrätten 42-44, deltog i riksdagarna 44-66 (led av statsutsk 50/51, av KU 53/54, av bankoutsk 59/60 o 65/66, suppl i bankofullm 63-67), kammarherre från 4 juli 49, ceremonimästare vid hovet från 16 mars 52, rikshärold 28 april 55-3 maj 61, riksheraldiker från 10 nov 55, led av Södermanlands läns landsting 64—68, ordf i Sv numismatiska fören 73, i Sv fornminnesfören från 77. - LLA 65, LFS 68, LWS 74, led av flera utländska lärda sällsk. 

G 8 juli 1845 i Sthlm, Jak o Joh, m frih Ulrika (Ulla) Agnes Maria Liljencrantz, f 22 febr 1823 i Fogdö, Söd, d 23 okt 1897 i Sthlm, Klara, dtr till majoren frih Gustaf Adolf L o frih Eva Christina Sofia Gyllenkrook.

August S lämnade 1843 sin tjänstgöring i ämbetsverken för att ägna sig åt heraldiska och numismatiska studier. Genom sitt giftermål två år senare med Ulla Liljencrantz knöts han till fideikommisset Hesselby-holm i Fogdö, vilket hustrun ärvt 1832, och makarna bosatte sig där. S ägde också Hammarskog i Dalby, Upps, och en fastighet i Sthlm. Han utnämndes till kammarjunkare av Karl XlVJohan och till sina övriga hov-charger av Oscar I. Någon ivrigt verksam hovman var han dock inte, men han gjorde tjänst vid de stora ceremonierna. För detta ägde han en förutsättning i ett synnerligen vackert och imponerande utseende, mycket påminnande om Oscar I:s.

S var politiskt intresserad men kom aldrig att inta någon framträdande position på riddarhuset. Han var starkt konservativ och deltog 1863-65 aktivt i opinionsbildningen mot Louis De Geers (bd 10) representationsförslag, vid adelsståndets förhandlingar som ombud för Leonhard Fredrik Rääf (bd 31) med vilken han hade ett nära samarbete. Sedan förslaget 1865 antagits ställde han sig tillsammans med kammarherre Magnus Lagerberg (bd 22, s 45) bakom en mycket sällsynt medalj över den "olycka" som genom reformen drabbat Sverige. Inskriften (på latin) utsäger bl a, att "Sveriges Rikes Ständer [blivit] med våld sönderbrutna 1865". Präglingsverktygen lär S ha kastat i Norrström.

Som heraldiker påbörjade S den av Carl Arvid Klingspor (bd 21) avslutade Sveriges ridderskaps och adels vapenbok (1857-79). Det sades allmänt, att befattningen som riksheraldiker blivit närmast en si-nekur på S:s tid, men hans kombinerade heraldisk-numismatiska intressen gjorde att han var uppmärksam på brott mot den senast av Karl XlVJohan fastställda vapenlagen. När kronmynt i guld började ges ut 1873 och 1874 inkom S sistnämnda år med en skrivelse till K M:t, vari han påpekade att hjärtskölden saknades i stora riksvapnet på myntens frånsida. Så var också fallet med de första silvermynten. Polemik följde mellan S och överdirektören för Mynt- och kontrollverken men till sist fick S rätt, och K M:t beordrade 1876 att mynten skulle återfå sitt hjärtvapen.

S var en samlarnatur med särskilt intresse för dels autografer, dels mynt, såväl antika som danska, norska och svenska. Den sistnämnda delen av hans samlingar blev mycket omfattande och en katalog över denna utkom 1880, medan S ännu levde. Inräknat de sv besittningarnas mynt omfattade den inte mindre än 3356 nr, alltifrån Olof "skötkonung" tom Oscar II. Från den förstnämndes tid innehade han så många som 16 ex, om man räknar in "Håkon röde", som numera anses vara slagen av Olof. Men så hade S också 1878 utökat sitt bestånd kraftigt genom förvärvet av nästan hela Carl Snoilskys (bd 32) ansenliga samling, när denne efter sin skilsmässa skulle resa utomlands. För S blev myntsamlandet en lidelse, och hans metoder när det gällde att komma över rariteter mötte en viss kritik i samtiden, bl a från Snoilsky. S:s storartade samling, som också innehöll några unika mynt, kom att hamna i Finland. Den förvärvades slutgiltigt och i sin helhet av den finske läkaren och storsamlaren Herman Frithiof Antell, som efter längre underhandlingar köpte den 1884 genom H Bukowskis förmedling. Antell, som avled 1893, donerade samlingen till finska staten och den förvaras och förvaltas av myntkabinettet vid Finlands nationalmuseum.

En än viktigare insats kom S att göra som forskare och katalogförfattare. 1859 utkom han med en översikt, Blick på Sveriges mynt- och penningeväsende under de senaste 300 åren, för att sedan fördjupa sina studier på särskilt två områden, de sv kopparmynten och de sv polletterna, där han blev den förste forskaren i modern mening. Ett mycket omfattande arbete låg bakom S:s Om kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar (1-2, 1863-64), som belönades av VHAA med dess stora guldmedalj och gavs ut i dess handlingar. Detta arbete är verkligt nydanande och blev utgångspunkt för all följande forskning på området, om än man kan beklaga att källhänvisningar delvis saknas till hans viktigaste rön.

Sitt arbete om kopparmyntningen fullföljde S med Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter (1-2, 1871-72). Där ges den första grundliga beskrivningen av plåtmynten, som försummats av de flesta av 1600- och 1700-talens pionjärer. Men ännu viktigare var att S tog itu med polletterna, dessa till synes så oansenliga men i Sverige ännu vid denna tid ymnigt förekommande ersättarna för pengar, kvitton, arbetsprestationer m m. Han visade en nästan detektiv förmåga att spåra upp utgivare och tillverkare samt datera präglingar med endast någon bokstav och/eller siffra inslagna.

1872 deltog S i ett upprop för stiftande av en numismatisk förening. Han var tillsammans med Snoilsky och Lagerberg den viktigaste initiativtagaren. S valdes till föreningens förste ordförande och Snoilsky dll dess sekreterare. Ett viktigt initiativ från S:s och den första styrelsens sida var utgivandet av Numismatiska meddelanden, där han medverkade med betydande bidrag fram till sin död. I det första häftet (1874) svarade han för en större uppsats, Om myntorter, myntmästare och myntordningar, samt ett par smärre studier. Uppsatsen fortsattes i senare delar, där S också behandlade andra ämnen. Dessa studier används fortfarande (2008), om än med viss försiktighet, eftersom mycket information har tillkommit sedan S var verksam.

S sålde under sin livstid dubbletter vid några tillfällen, men han skänkte också både mynt, medaljer och polletter till framför allt Strängnäs läroverk. Där hamnade också hans numismatiska bibliotek. Bägge samlingarna blev kvar i Roggebor-gen och underställdes så småningom KB, sedan vanvård och stölder (ur myntsamlingarna) upptäckts. Vad som återstod av mynt-, medalj- och pollettsamlingarna har överförts (2000) till K myntkabinettet. Donationerna från S kan främst förklaras av att han bodde på det närbelägna Hes-selbyholm. - S var på ett tillfälligt besök i Finland då han avled i tyfus.