Carl Georg Stiernswärd

Stiernswärd (Stiernsvärd, Stjernswärd, Stjern-svärd), Carl Georg, f 15 okt 1767 i Västra Ingelstad, Skåne, d 19 nov 1825 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: översten Rudolf Hod-der S o Vendela Margareta Skytte. Kvartermästare utan lön vid Södra skånska kaval-lerireg 12 maj 71, elev vid kadettskolan i Karlskrona, kornett i armén 14 jan 78, kornetts indeln 2 maj 81, löjtn 12 april 86, ryttmästares avsked 20 dec 91, åter rytt-mästare i armén 21 nov 98, major i armén 23 jan 05, avsked ur armén 19 mars 11, jordbrukare o ägare av Engeltofta i Bark-åkra, Skåne, 94-19, deltog i riksdagarna 00, 15 o 23. - LIA 12, LPS 14, LFS 15.

G 31jan 1813 i Barkåkra m mejerskan Anna Petersdtr, fl juli 1775 där, d 16 april 1846 i Hyringa, Västra Götalands län, dtr till torparen Petter Persson o Brita Andersdtr.

S undervisades vid kadettskolan i Karlskrona och tjänstgjorde sedan vid Södra skånska kavalleriregementet. Under Gustav IILs tyska krig deltog han som stabsadjutant hos Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2) och sårades vid anfallet mot Savitaipale i juni 1790. Han lämnade krigstjänsten 1791 för att återinträda sju år senare och blev major i armén 1805, men hans verksamhet var då sedan länge koncentrerad till godset Engeltofta i nordvästra Skåne som fadern förvärvat 1784. Säteriet, med ägor på Angelholmsslätten, hade vid denna tid en begränsad areal under direkt drift, uppåt 250 tunnland åker av egendomens samlade 5 500 tunnland, och som brukligt ett större antal dagsverksskyldiga frälsebönder (hoveri och avlösning). Efter faderns död 1793 mottog S godset som gåva av sin mor men ådrog sig samtidigt en betydande skuldbörda. Fadern, som mot slutet av sitt liv gjort resultatlösa försök att avyttra egendomen, hade under 1780-talet genomfört smärre nyodlingar. S fortsatte på den vägen och investerade i hästar och oxar för att genom upptagande av nya jordar öka avkastningen och klara räntor och amorteringar. Nyodlingarna på de sumpiga och vattensjuka markerna slog dock fel, det utvidgade åkerbruket krävde mycket arbetsfolk och dragdjur utan att ge tillräcklig avkastning.

Efter studier i lantbrukslitteraturen, särskilt den danske ekonomiprofessorn Gre- gers Begtrups stora verk Bemserkninger om det engelske Landbrug (1800), beslöt sig S för att importera den sakkunskap som behövdes för att lyfta godsdriften. Han satte sig därför i förbindelse med den förutvarande brittiske konsuln i Gbg Thomas Erskine (bd 14), earl of Kellie, som 1799 återvänt till Skottland och släktgodset Cambo House. Deras korrespondens är publicerad och det framgår där att det, tvärtemot vad han själv hävdat, var S som tog initiativet och rekvirerade skotska uppsyningsmän, smeder, mekaniker och plogdrängar till Engeltofta (Stjernswärd 1957). De första kontakterna togs hösten

1802 och i april följande år anlände från Skottland till säteriets lastageplats Skep-parkroken vid Skälderviken "ett helt oeco-nomiskt batteri", som de nio männen med inspektorn i spetsen och hushållerskan i trossen kallades i lord Kellies brev. Denna import av kunskap och teknologi utgjorde en förutsättning för det omfattande utvecklingsarbete som S satte igång på sitt gods. Det var en modernisering som hade tre huvudsakliga och sammanhängande beståndsdelar: redskapstillverkning, en-skiftesreform och förändrade brukningsmetoder.

Maskintillverkningen, det område där S gjorde sin förnämsta insats, kom igång redan 1803 och den stora nya smedjan, "fabriken", stod färdig följande år. Produktionen nådde en betydande omfattning, trots en del konflikter mellan godsägaren och de olika driftsansvariga skottarna, och t o m 1814 hade man levererat 1 400 moderna järnredskap varav 749 plogar och 377 harvar. Engeltoftas maskiner såldes till moderniserande storjordbrukare i Skåne och på andra håll, och de kom att få betydelse både direkt och indirekt, det senare genom att de fungerade som förebilder för andra fabrikanter. Dessutom utbildade de skotska smederna sv lärlingar som skulle sprida kunskapen om den engelska (egentligen skotska) plogen och de andra redskapen i sina hembygder. Vissa sådana spridningseffekter tycks också ha förekommit om än S:s försök att anlägga en filial i södra Halland helt misslyckades.

Enligt S öppnade enskiftesreformen

1803 "ett nytt jordodlingens tidevarv" och redan s å begärde han enskifte. Planen, som inte realiserades fullt ut, var att indela hela egendomen i en huvudgård och 18 "farmer", 18 plattgårdar av varierande storlek som skulle brukas av arrendatorer ur ståndspersonernas krets med avlönad arbetskraft. Även här var förebilden brittisk och S, som genomförde enskiftet 20 år efter Rutger Macklean (bd 24), var först i landet med en så radikal omläggning med arrendegårdar. Omarronderingen och bildandet av stora farmer fick negativa följder för traktens bönder när bondgårdar lades ner och brukare vräktes. Arbetskraften kom att utgöras av dagsverksskyldiga bönder och torpare och av statare och hela omläggningen, som inkluderade en omfattande nybyggnation, leddes av S själv. Arrendegårdar av detta slag brukar betraktas som typiska för en brittisk agrarkapitalistisk utveckling med frånvarande jordägare och självständiga arrendatorer men S var en allestädes närvarande jordägare som styrde driften på de enskilda plattgårdarna genom detaljerade kontrakt. Han motiverade själv sitt starka grepp om organisation och produktion -brukningsmetoder, grödor och redskapsanvändning reglerades noga i kontrakten - med att upplysning annars skulle förvandlas till upplösning.

Odlingen på huvudgård och farmer följde en plan för växelbruk med fleråriga växtföljder av vintersäd med insådd klöver, klöver, korn, ärter och havre, följt av träda. Även på detta område var S tidigt ute och han lyfte särskilt fram odlingen av klöver till foder, enligt honom själva den resonansbotten som gav instrumentet ljud. Han propagerade även för odling av potatis, den förnämsta råvaran för brännvinstillverkning, och inlämnade ett memorial i ämnet vid riksdagen 1815, hans enda viktiga bidrag under riksdagarna. De moderna metoder som utprovades på Engeltofta bildade skola och S bidrog mer än någon annan till potatisbränningens utbredning i Sydsverige.

På motsvarande sätt förhöll det sig med den metod för bearbetning av jord, jordbränning/brännodling, som S importerade från Brittiska öarna. Här introducerade han skumplöjning med brännplog som ersättning för äldre metoder som flåskär-ning och flåhackning; plogen användes för att köra upp grästorven i högar som brändes varpå askan spreds över fältet som gödning. Brännodling med engelsk plog, för S en given förutsättning för ett lyckat växelbruk, blev viktig för 1800-talets omfattande nyodlingar. Också inom dikningen, en förutsättning för odling på Engeltoftas många dåliga jordar, gjorde S nydanande insatser och han har kallats "den förste verklige täckdikaren i vårt land", detta trots att dikena var grunda och betydligt mindre effektiva än den täckdikning med tegelrör som introducerades under 1800-talets senare hälft.

Som en av landets ledande lanthushålla-re var S självskriven för inval i LA och han tillhörde den första och exklusiva kretsen av utnämnda arbetande ledamöter i landsorten. Han erbjöd sig att till akademien, på vars arbetsprogram redskapstillverkningen intog en framskjuten plats, utan ersättning överlämna sin redskapsfabrik, den enda i sitt slag i landet. Mottagaren avböjde dock med hänvisning till att man skulle anlägga en egen redskapsfabrik i huvudstaden. Ett annat förslag från S var att inrätta undervisning i jordbruk vid LU och anlägga försöksodlingar, experi-mentalfarmer efter engelskt mönster, i anslutning till staden. Den tidstypiska och av ståndsfördomar präglade tanken med denna propå, som vann stöd i akademien men som aldrig realiserades, bestod i att genom exemplets makt lära de okunniga bönderna hur ett modernt jordbruk skulle bedrivas.

Jordbruket på Engeltofta var föremål för betydande uppmärksamhet i samtiden och besöktes av flera prominenta gäster. En imponerad Ernst Moritz Arndt (bd 2) var en av dem och han skriver i sin reseskildring från 1804 att varje resande borde besöka godset och studera S:s stora projekt. I de ekonomiskajournalerna trycktes de följande åren beskrivningar av verksamheten och företagets väldiga omfång var en återkommande punkt. Omdaningen av Engeltofta var, som det hette i en anonym redogörelse i LA:s tidskrift 1815, såvitt bekant landets största genomförda "egendomsförbättring", ett väl genomtänkt, nitiskt utfört och ytterst kostsamt moderniseringsprojekt. Just kostnaderna utgjorde ett återkommande ämne i redogörelserna.

1819 gjorde S konkurs och Engeltofta förvärvades av Karl XlVJohan, ett av flera förvärv som kungen gjorde för egen räkning för att undsätta hårt ansatta adliga stoljordbrukare. Kungen hörde därtill till fordringsägarna. Konkursen kom inte oväntat. S:s ekonomiska situation hade varit besvärlig under en längre tid. Han led från början av brist på rörelsekapital och var beroende av kreditorer, och erbjudandet att låta LA överta maskintillverkningen kan ses i ljuset av de fordöpande svårigheterna. Den forcerade moderniseringen saknade helt enkelt en solid ekonomisk bas och när omläggningen av driften fullbordats i mitten av 1810-talet försämrades producenternas priser. S kunde därför inte skörda några vinster under goda år. Malmö diskonts stora krasch 1817 förbättrade inte hans ställning och han kunde inte heller påräkna något finansiellt stöd från hustruns sida; S hade 1813 gift sig med godsets mejerska som han sammanlevt med sedan 1795 då deras första barn föddes.

Under de sista åren arrenderade S den mindre gården Pilshult i Allerum, nära Helsingborg. I brev från honom till statssekreteraren Gustaf Fredrik af Wirsén kan hans liv under denna av trötthet och nya motgångar präglade period följas. Efter flera konkurser med exekutiva auktioner flyttade S 1825 till Sthlm där han avled sjuk och fattig. Trettio år senare restes i samband med ett lantbruksmöte i Ängelholm på farmen Nådalas ägor en minnessten för att hedra S:s verksamhet. På obeliskens ena sida löd inskriptionen: "Med omdöme före sin tid och klar blick för framtiden tillämpade han ny lanthushållning i så allmänt gagnelig riktning, att han förvärvat sig ett välförtjänt namn bland utmärkta medborgare."

S var en av föregångsmännen inom det sv jordbruket i början av 1800-talet. Bredvid den en generation äldre enskiftespion-jären Rutger Macklean var han den store innovatören i det skånska lantbruket. På Engeltofta anlade S landets första verkstad för tillverkning av lantbruksmaskiner och på ägorna introducerades nya brukningsmetoder i stor skala. Godset anses även vara det första i Skåne med statare som arbetskraft vid sidan av dagsverksskyldiga bönder och torpare. Efter den framtvingade försäljningen av godset 1819 utgav S beskrivningen Engeltofta förr och nu (1819, nya uppl 1821 och 1855), en försvarsskrift som också är huvudkälla för forskning om hans verksamhet.

S:s son Gustaf Mauritz S (1806-70) examinerades från Krigsakademien 1821 och fj änstgj orde periodvis vid olika sv regementen fram till 1855, då han erhöll avsked som major i armén. I fransk tjänst 1832-35 deltog han med utmärkelse i fälttågen i Algeriet. Han var mycket kunnig i militära frågor och utgav flera skrifter på området, bl a handböcker i exercis och fäktning samt militärstatistiska tablåer. Med offentligt stöd svarade S också för utgivningen av författningar rörande armén (1843-49, tillsammans med C D Forsberg), ett uppdrag som dock avslutades sedan det publicerade materialet blivit alltför vidlyftigt. I de större frågorna kring lantför-svarets organisation var S en välkänd debattör. Han deltog 1840-63 i riksdagarna och uppträdde flitigt på riddarhuset när försvarsfrågor behandlades; sina åsikter spred han sedan vidare genom broschyrer och småskrifter.

I en motion vid riksdagen 1847-48 presenterade S ett utförligt och på erfarenheter från Frankrike grundat härordningsförslag där indelningsverket ersatts med en mindre stamtrupp och en värnpliktsarmé med kraftigt ökad övningstid. Förslaget avslogs i alla stånd, särskilt starka var reaktionerna i bondeståndet, men det återkom i olika former under de följande decennierna. S lade fram det på nytt vid riksdagen 1850-51 men presenterade då också ett alternativförslag med motsatt tendens och ämnat att fullkomna indelningsverket, bl a förordade han brigadindelning som ersättning för den befintliga organisationen med regementen och kårer. S:s olika förslag mötte ett kompakt motstånd från militärt håll och förkastades i sin helhet av ständerna; i bondeståndet fann han dock gehör för sin tanke att avskaffa beväringsmötena.

S:s frisinnade åsikter i försvarsfrågan förde honom i konflikt med regeringen och under 1850-talet räknades han till den radikala oppositionen. Han gjorde 1849-50 ett försök att av L J Hierta (bd 19) inköpa Aftonbladet, där han medarbetade i militära ämnen, men kunde inte uppbåda nödvändigt kapital. Vid riksdagarna verkade han akdvt för att formera ett oppositionsparti. S deltog inte i den sista ståndsriksdagen 1865-66 men kom ändå att lämna ett viktigt bidrag till den sentida diskussionen om representationsreformen, vars anhängare han var, genom att i en broschyr (1867) ge statistiska uppgifter om ledamöternas agerande vid den avgörande omröstningen på riddarhuset. I sina roller som politiker och opini-onsbildare belastades S av sitt ombytliga och häftiga humör. Han var två gånger frånskild och på 1860-talet indragen i en lång rad mycket uppmärksammade rättsprocesser (Stjernsvärdska målen) där han bl a dömdes för våld mot både tjänstefolk och kronobetjäning. I det sammanhanget försattes han också i konkurs. S hade ett stort teknikintresse och gjorde flera uppfinningar, bl a av smörkärnor och turbin-pumpar.

S:syngre bror Rudolf HodderS (1808-67) examinerades från Krigsakademien 1830 och blev ryttmästare i armén 1843 men tog avsked 1848. Han var i sin ungdom kammarpage hos kronprins Oscar och erhöll 1864 hovmarskalks titel. Genom sitt äktenskap 1837 med Maria Hagerman, dotter till den förmögne handlanden Gustaf Hagerman (bd 17) i Ystad, blev Rudolf S arrendator och från 1840 ensam ägare av Vittskövle slott och gods i Vittskövle i nordöstra Skåne. Från 1854 var han även ägare av godset Karsholm i Osterslöv. En föregångsman i jordbrukstekniska frågor utvecklade han sina egendomar till mönstergårdar med mångdubblad produktion, bl a lät han på Vittskövle och med Carl Georg Brunius (bd 6) som arkitekt uppföra helt nya ekonomibyggnader. S hölls för att vara en god arbetsgivare och han hade en mängd kommunala uppdrag. Han var också livligt verksam i det ekonomiska livet i Skåne, bl a som ledamot av direktionen för Skånska hypoteksföreningen (1848-52 o 1855-61), där han stred för en mer expansiv udåningspolitik, och styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut (1861-65). Han blev LLA 1849.