G Arthur H Stille

Stille, Gustaf Arthur Henrik, f 16 juli 1863 i Osby, Skåne, d 19 april 1922 i Lund. Föräldrar: kyrkoherden Olof S o Henrika Mathilda Helena Ödman. Mogenhetsex vid Växjö h elementarlärov 31 maj 81, inskr vid LU 7 febr 82, FK 13 dec 84, FL 24 maj 89, disp 27 maj 89, FD 1 juni 89, doc i historia 12 okt 92, innehavare av doc:stipendium 1 april 94–1 april 00, 15 sept–15 dec 04 o vt 05, tf prof i historia 15 sept–14 dec 95, 25 april 02–31 juli 04, vt 07 o vt 08, e o prof i historia 27 mars 08, ord från 1 jan 09, notarie i fil fak 1 aug 98–31 maj 08, ordf i studentkåren 99, allt vid LU, ord lär vid Lunds privata elementarskola ht 92–ht 95, led av styr där 05–06, e o amanuens i RA periodvis 99–02, prof:s n h o v 21 jan 05, lektor i historia o modersmålet vid H a l i Lund 2 dec 05 (tilltr 1 jan 06)–27 mars 08, sekr i Karolinska förb från 10. – LSkS 99, LKrVA 10, LHVL 18, LVHAA 20.

G 27 sept 1897 i Ivetofta, Skåne, m Elisabeth Johansson, f 10 febr 1863 där, d 25 aug 1947 i Lund, dtr till kyrkoherden Johan J o Ida Susanna Jeanette Svanlund.

Arthur S studerade vid LU och fick sin mer tongivande universitetsutbildning under historieprofessorn Martin Weibull. Han disputerade i historia 1889. Antalet tjänster inom akademin var få, varför S efter disputationen fick söka sig inkomstkällor på annat håll. Genomgående lyckades han dock få uppdrag som var meriterande för hans fortsatta akademiska befordran. Dit hörde lärarförordnanden vid Lunds högre allmänna läroverk och vid den privata elementarskolan. Han försörjde sig också genom att skriva artiklar för den danska encyklopedin, Salmonsens store illustrerede konversationsleksikon (1. uppl 1892–1907). Höstterminen 1895 förestod S professuren i historia vid LU. Via dessa uppdrag fick han en fast anställning som notarie i filosofiska fakulteten. Tjänsten var huvudsakligen administrativ men gjorde att han fick en direkt kontakt med de främsta akademiska företrädarna för humaniora i Lund.

1904 utlystes den då enda professuren i historia vid LU. S sökte den men placerades i tredje förslagsrummet efter såväl sin gode vän Sam Clason (bd 8) som Nils Edén (bd 12). Den senare rankades högst men valde att ta en erbjuden e o professur vid UU, vilket gav Clason tjänsten. 1908 fick emellertid Lund en andra professur i historia. Den humanistiska sektionen kallade då enhälligt sin medarbetare S till innehavare av den nya befattningen. Clasons starka understöd betydde mycket för utnämningen. Kallelseförfaranden leder alltid till att andra möjliga kandidater inte får chansen att prövas för den aktuella professuren; i detta fall var det främst Lauritz Weibull och Carl Hallendorff (bd 18) som förbigicks – den senare fick emellertid professors namn s å. Clasons och S:s vänskap blev lång och genuin, även om det fanns svackor i deras relation. Deras brevväxling är respektfull och bildar en full volym i Clasons arkiv.

S:s främsta verk var Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709 (1908). Där tillämpades ett topografiskt perspektiv fullt ut, men även hans arbeten Kriget i Skåne 1709–1710 (1903) och De ledande idéerna i krigföringen i Norden 1563–1570 (1918) genomsyras av detta perspektiv. Karl XII-boken är i mycket en polemik mot en med skeendet samtida källa, generalkvartermästaren Axel Gyllenkroks (bd 17) anteckningar. Genomgående ställde S fälttågets utveckling mot de geografiska realiteter som han kunde belägga. Resultatet blev att det fanns rimliga skäl för Karl XII att företa de manövrar med armén som han de facto gjorde, vilket står i motsättning till Gyllenkroks utsaga. Det finns emellertid en apologetisk strömning avseende Karl XII i boken. Ett exempel på detta är S:s utsaga att Karl XII:s enda felaktiga beslut under fälttåget i Ryssland var att han vid ett tillfälle inte litade på sig själv utan följde sin allierade Mazepas råd. Denna tendens hos S har emellertid inget samband med hans metod och inte heller med det teoretiska antagandet om det topografiska perspektivets avgörande betydelse.

Eftersom diskussionsklimatet inte var moget att skilja mellan perspektivval, metod och personliga föreställningar kom S:s hårda försvar av Karl XII lätt att uppfattas som ett resultat av en bristfällig metod. Visst skäl för sådan kritik fanns visserligen, särskilt avseende den källkritiska hanteringen. S lät ofta den topografiska bedömningen i sig vara tillräcklig. Den historiske aktörens möjlighet att avgöra de topografiska förhållandena utreddes sällan på djupet. Ofta förutsatte S att en aktör som Karl XII helt enkelt hade tillräcklig kunskap för att fatta rationella beslut utifrån geografiska realiteter.

Användandet av det historiska förloppets geografi såsom del av förklaringsmodellen var S:s adelsmärke som historiker. I teoretiska termer skulle den topografiska metoden kunna kallas för aktörscentrerad forskning med geografin som strukturell påverkan på fälttågets idéer. Det handlade således om ett teoretiskt förhållningssätt där topografin spelade en avgörande roll för tolkningen. Begrepp som teori användes dock inte vid denna tid i vetenskapsteoretisk bemärkelse. Detta gjorde att historiska diskussioner ofta kom att handla om vem som hade den bästa metoden, särskilt när skiljaktigheter i resultatet förekom. Att det fanns ett stort mått av perspektivval inom det som kallades metod uppmärksammades inte. Inom de snäva gränser som sattes upp mellan bra och dålig historia fanns inte utrymme för en sådan diskussion. Detta är av särskild betydelse vid bedömningen av S:s forskning, eftersom han i kretsen av akademiskt verksamma historiker var nästan ensam om den topografiska metoden. Det sociala fältet hade istället källkritik som normativt metodologiskt nyckelord: kvalitet mättes i hur källkritisk man var, ett språkbruk som även S anammade.

I sitt inträdestal i VHAA talade S om ”metoder” för källkritik och källuppgifternas relation till yttre förhållanden. Detta kallade han för ”realkritik” och ansåg att just krigshistoria var särskilt lämplig för denna metod på grund av terrängens ofta avgörande roll för krigen och följaktligen också för denna typ av historieskrivning. Som argument för detta gick S i indirekt polemik mot Lauritz Weibull avseende Saxos och Heimskringlas resp källvärden. Saxo ansågs av S ha ett högt värde då Saxo uppenbarligen kände topografin väl för de händelser han beskrev. Beträffande Heimskringlas skildring skrev han: ”Den har emellertid blivit trodd och gång på gång i senare historieskrivning, även i mycket moderna verk blivit upprepad. Att så kunnat ske synes mig vara ett slående bevis på i vilken grad realkritiska undersökningar varit försummade i den historiska forskningen” (Handl:ar ..., ATA). S följde inte upp med att någon typ av källkritisk undersökning – i termer av tendens, närhet, äkthet och beroende – eventuellt skulle kunna komplettera hans metod efter genomförd realkritik. Eftersom talet i sig är en programmatisk presentation av hans metod kan inte utelämnandet ses som omedvetet. S:s relation till Weibull var annars tämligen god. Redan när Weibull fick sin professur fann han dock brister i dennes metod och ansåg dessutom att Weibull hade ett högdraget sätt. Trots detta lade S sin röst på Weibull, före Sven Tunberg, i denna konkurrens.

S var stridbar och råkade mer än en gång i diskussion med andra forskare. Den mest kända kontroversen var mellan S och Ernst Carlson (bd 7), företrädare för den ”gamla skolan” i Karl XII-forskningen och kritisk mot kungens insatser. I en lång recension av S:s arbete Carl XII:s fälttågsplaner 1707–1709 angrep Carlson såväl den geografiska metoden som vad han såg som en ”Ehrenrettung” av Karl XII (HT 1908). I sitt genmäle bemötte S en hel del av vad Carlson skrev, men talade också om sin topografiska metod som ”källkritik”, ja rent av ”modern källkritik”. Debatten engagerade många då Karl XII-forskningen var aktuell, politiskt intressant och livaktig. Hugo Larsson (bd 22) kan nämnas bland dem som tog ställning mot S:s linje i frågan.

En samtida betraktare som Ludvig Stavenow (s 169) såg S som Harald Hjärnes (bd 19) efterföljare inom Karl XII-forskningen. Därtill var S även nationellt sinnad vilket gick i linje med Hjärnes politiska inriktning. S hjälpte exempelvis Sam Clason att organisera lundastudenternas uppvaktning av kungen efter borggårdskrisen 1914. Det förelåg dock vissa skillnader mellan Hjärne och S. Detta uppenbarades bl a vid Karolinska förbundets tillkomst 1910, där S var en av de mest drivande. Hjärne hade under sin aktiva bana skaffat sig en solid ställning både som historiker och riksdagspolitiker. S däremot hade ingen politisk position, även om han företrädde bestämda politiska åsikter. I en brevväxling med Hjärne inför förbundets bildande såg S i högre grad militärer och skåneadel som intressenter än akademiker. Hjärne var dock tveksam inför att engagera en celebritet som Verner v Heidenstam (bd 18). S instämde i detta men försäkrade också Hjärne att det var fråga om ”en rent vetenskaplig förening”, en försäkran som knappast skulle ha behövts om denne inte haft sina dubier om S:s planer. Parlamentarisk demokrati var vid denna tid ingen i alla kretsar självklar styrelseform och Hjärne skulle knappast gynnas som politiker av att bli förknippad med alltför högerradikala element. Den bas som S planerade för Karolinska förbundet lät sig inte förenas med Hjärnes position som demokratiskt sinnad konservativ politiker.

Krigshögskolan var en social krets där den topografiska metoden hade allmän acceptans. Metoden kallades där militär geografi och var viktig vid utbildningen av officerare. Det var också inom den gruppen som S fick sitt största renommé. Häri låg dock ett socialt problem i så måtto att det mycket väl gick att som akademiker skaffa sig anseende inom militära kretsar, medan det däremot var mycket svårare att som officer hävda sig som historiker bland de akademiska historikerna. Inte kunde heller ett renommé byggt på militärers uppskattning leda till ökat anseende bland akademiker. Av det skälet spred sig inte S:s framgångar bland officerskretsarna till det akademiska fältet, och hans insats för att engagera officerare till Karolinska förbundet gav inte något större akademiskt gensvar.

I sin fortsatta Karl XII-forskning ägnade S särskild uppmärksamhet åt kungens vistelse i Turkiet. För detta arbete tog han kontakt med Johannes Kolmodin (bd 21). De hade mer gemensamt än forskningsintresset eftersom båda vurmade för studentlivet: Kolmodin som medlem i Juvenalorden i Uppsala och S som ledamot av Cedant Curæ, en förening av det lättsammare slaget för akademiker i Lund. För S var studentlivet och det studentikosa viktigt. Han deltog t ex tillsammans med Otto Sylwan och Ewert Wrangel vid uppsättningen av spexet Gerda (1886), som var det första reguljära spexet vid LU. 1888 var han engagerad i karnevalskommittén. S var också kurator för Kristianstads nation och 1899 ordförande för Lunds studentkår. Han kom således att verka inom det akademiska livet i många roller: som aktiv i studenternas föreningsverksamhet, som administratör, som lärare och som forskare.