Bo Henrik Stockenström, von

2 von Stockenström, Bo Henrik, brorsons sonsons son till S 1, f 26 jan 1887 i Sthlm, Svea art, d 31 mars 1962 i Gryt, Söd. Föräldrar: översten o överkammarherren Henrik Albrekt v S o frih Eva Christina Beck-Friis. Mogenhetsex vid H latinlärov å Norrmalm, Sthlm, 17 maj 05, inskr vid UU ht 05, FK där 31 jan 08, extra elev vid Alnarps lantbruksinst 09, ord 10, avgångsex där 11, förvaltare av godsen Ekensholm i Dunker, Söd, o Ånhammar i Gryt 11, delägare i Åkers styckebruk i Åker, Söd, m Länna bruk i Länna, Söd, 11, ägare av Ånhammar 14–44, av Länna bruk 29–52, led av FK 23–42 (led av andra lagutsk 26–27, av jordbruksutsk 29–30, 33–39 lagt, 40 lagt o 41–42, av särsk utsk 30 o 33, av första särsk utsk 39 urt, av andra särsk utsk 40 urt), led av 1925 års kolonisationssakk juni 25–juni 27, ordf i sakk ang avveckl av fullmäktigesystemet inom statsförvaltn juli–nov 26, statsråd o chef för Jordbruksdep 12 juli 27–2 okt 28 o 7 juni 30–24 sept 32, led av jordbruksutredn dec 28–juni 30, av frisinnade folkpartiets riksdagsgrupps förtroenderåd 29–34, av folkpartiets riksdagsgrupps förtroenderåd 35–42, v ordf i folkpartiets grupp i FK 41–42, ordf i styr för Sv mejeriernas riksfören 32–42, i styr för Skand kreatursförsäkr:bolaget 33–42, i 1933 års mjölko mejeriutredn dec 33–dec 36, led av delegationen för nord ekon samarb 34–37, av folkpartiets förtroenderåd 36, ordf i Sv skogsvårdsfören 37–59, led av Södermanlands läns landsting 39–41, ordf i Sveriges allm lantbrukssällsk (från 40 Sveriges lantbruksförb) 39 o 41–42, led av riksgäldsfullm 40–42, generaldir o chef för Domänstyr 15 maj (tilltr 1 juli) 42–30 juni 50, ordf i styr för ab Statens skogsindustrier 43–50, i Bogesundsutredn maj 46–dec 47. – LLA 28.

G 3 dec 1912 i Sthlm, Osc, m hovfröken grev Anna Hedvig Ulrika Hamilton, f 31 okt 1889 i Gbg, Garnisonsförs, d 5 april 1985 i Gryt, dtr till generalmajoren greve John Raoul H (bd 18, s 91) o grev Ulrika (Ulla) Ottiliana Lewenhaupt.

Bo S blev tidigt politiskt intresserad. Under studietiden i Uppsala deltog han i studentuppvaktningen i Sthlm till stöd för Karl Staaffs (s 99) av riksdagen avvisade rösträttsproposition. Han kom senare att ses som en förgrundsfigur inom det sörmländska jordbruket och tilldelades kommunala förtroendeuppdrag. När kommunalfullmäktige 1919 valdes första gången i hans hemort blev han dess ordförande. S:s grundsyn var liberal men han tog s å avstånd från bildandet av klasspartier genom att till bondeförbundares förargelse hävda att Sveriges lantmän bäst tjänade sina intressen genom att verka inom olika politiska partier. Följande år debuterade han som valtalare och uppsattes vid valet till AK på den frisinnade listan i Södermanlands län men valdes inte in. 1921 publicerade S en översättning av några kapitel i en engelsk bok, Liberalism and industry, till vilka han fogat egna synpunkter på aktuell sv politik.

Sörmländska jordbrukare var missnöjda med att företrädas i FK av två personer från andra yrkesgrenar, speciellt som lantmännen var ett dominerande inslag i partiets totala riksdagsrepresentation. Tanken inom landstingsgruppen att ersätta den ene med S bromsades dock någon tid av att denne ännu inte uppnått valbarhetsåldern 35 år. Ett dödsfall beredde sedan oväntat vägen och 1923 gjorde S sitt inträde i FK. Hans första riksdag blev händelserik med regeringsskifte och vid årets slut sprängningen av det liberala partiet i liberaler och frisinnade. S:s sympatier låg hos den senare, som mer folkligt ansedda, grupperingen. Men då valkretsförbundet i Södermanland efter splittringen ställde sig fri från den gamla riksorganisationen kom S under de första riksdagsåren att, tillsammans med kammarkollegan Kerstin Hesselgren (bd 18) och fem frisinnade ledamöter i AK, gå som ”frisinnad vilde”. Gruppen hade egna sammanträden men den en tid omhuldade tanken att få till stånd ett ”frisinnat lantmannaparti” fullföljdes inte.

Som ledamot av andra lagutskottet hade S tillfälle att påverka då aktuella sociala jordfrågor. Först senare blev han ledamot av jordbruksutskottet. Han motionerade och deltog flitigt i riksdagsdebatter i hithörande frågor och utsågs också till ledamot i 1925 års kolonisationssakkunniga, vars uppdrag bl a gällde en organisatorisk omläggning av egnahemsrörelsen. Såväl i sitt hemlän som på riksplanet mottog S samtidigt allt fler förtroendeuppdrag med anknytning till jordbruksnäringen. Han var drivande inom jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse som vid denna tid omorganiserades för att motsvara de krav på modernisering och företagstänkande som det nya allt mer industrialiserade samhället ställde. Vid början av 1926 års riksdag anslöt sig S till frisinnade folkpartiet som hade en massiv lantbrukardominans.

De ständiga regeringsskiftena under 1920-talet medförde att åtskilliga politiska frågor löstes genom uppgörelser i utskotten. Som ledare för mittenpartiet de frisinnade behärskade C G Ekman (bd 13) med sin vågmästarpolitik den politiska scenen. Då jordbruksministern i den av Ekman 1926 bildade regeringen oväntat avled utsågs S, sedan andra tillfrågade tackat nej, i juli 1927 till hans efterträdare. För andra gången hade ett oväntat dödsfall gynnat hans politiska karriär. Några större problem hade han som statsråd inte att bemästra. Han blev dock ordförande i en tremannakommitté som åstadkom reducering av de uppdrag inom styrelser och ämbetsverk som utgjort lönande extrainkomster för riksdagsledamöterna och som ansågs vara bevis för en pågående partipolitisering av den statliga förvaltningen. Sedan det sv jordbrukets läge försämrats tillmötesgick riksdagen 1928 hans begäran om att få tillkalla en allsidig utredning om åtgärder för att höja näringens ekonomiska bärkraft. Redan efter riksdagsvalet samma höst avgick emellertid regeringen. S utsågs då till en av de sju utredarna.

Den allmänna depression som utlösts av börskraschen 1929 i USA orsakade avsättningssvårigheter, överproduktion, arbetslöshet och prisfall även på jordbruksprodukter, i första hand spannmål. S var drivande när Sveriges allmänna lantbrukssällskap 1929–30 omorganiserades till topporganisation för jordbrukarnas ekonomiska föreningsrörelse. När Ekman 1930 återkom som statsminister blev S på nytt jordbruksminister. Genom skickligt politiskt manövrerande utgående från principer om ”hjälp till självhjälp” åt landets jordbrukare och undvikande av tullhöjningar lyckades S i samarbete med statsministern genomföra jordbruksutredningens förslag om grundläggande skyddsåtgärder åt näringen med statligt stöd åt spannmålsodlingen genom inmalningstvång och prisreglering. Vidare beviljades anslag åt ett organisationsarbete på mejeriområdet som utgjorde basen för ett av S senare genomtrumfat riksdagsbeslut om mjölkreglering. Grunden var därmed lagd för en modern sv jordbrukspolitik. Efter Ekmanska regeringens avgång, då S utsågs till ordförande för den nybildade Sv mejeriernas riksförening, fortsattes jordbruksregleringen av andra – men med honom som aktivt medverkande riksdagsledamot. Det ska ha fallit på S att 1932 vid Ekmans fall i Kreugerkraschens svallvågor som vikarie överta den avgångne partiledarens inbokade valmöten.

När efter valet 1932 den kortlivade idén uppkom att möta den socialdemokratiska valframgången med en borgerlig samlingsregering var S påtänkt att fortsätta som jordbruksminister – ett tecken på att han allmänt ansågs ha skött sin uppgift väl. Han insattes sedan i det särskilda riksdagsutskott (”välfärdsutskottet”) som 1933 utsågs att behandla de propositioner och motioner som framlagts för att bekämpa den massarbetslöshet som uppstått i börskraschens spår. I de förhandlingar som fördes mellan socialdemokraterna, bondeförbundet och ett antal frisinnade om ett krisbekämpningsprogram omfattande såväl arbetslöshetssom jordbruksfrågorna samverkade S med framträdande politiker från andra partier och kunde snabbt nå en för alla acceptabel kompromiss om jordbruksfrågorna. Därmed skapades en av grundpelarna för den krisuppgörelse som blev basen för ett bestående stabilare parlamentariskt läge i landet. S tillhörde dock dem som reserverade sig mot vissa åtgärder i arbetslöshetspolitiken.

I fortsättningen blev S:s insatser i politiken mindre framträdande. Han tillhörde det 1934 återförenade folkpartiets förtroenderåd och var 1941–42 partiets vice gruppledare i FK. S utnyttjades också som medlem av officiella delegationer, t ex flera gånger till Nationernas förbund och till Nya Sverige-jubileet 1938. I samband med andra världskrigets utbrott var han sv delegat såväl vid de svensk-brittiska krigshandelsförhandlingarna sommaren 1939 som vid ”dubbelförhandlingarna” med Storbritannien och Tyskland under den följande hösten. Under partiförhandlingarna inför bildande av en samlingsregering några månader senare framfördes från folkpartihåll S som en tänkbar kandidat till utrikesministerposten, ett nytt bevis på att han inte sågs som en utpräglad partiman. Förslaget mötte dock inget gensvar. Under kriget stödde S samlingsregeringens utrikespolitik, men var kritiskt inställd till skilda inrikespolitiska åtgärder, särskilt de som gällde minskad tryckfrihet eller som ekonomiskt drabbade landsbygdsbefolkningen.

1942 förordnades S som generaldirektör för Domänstyrelsen, ett av statens största affärsdrivande verk, efter att föregående år ha tackat nej till posterna som landshövding i Gotlands län och Östergötlands län. Han lämnade därmed ledamotskapet i FK och avsade sig de många uppdrag på riks-, regional- och lokalplanet han under årens lopp anförtrotts. Han behöll dock den ordförandepost i Sv skogsvårdsföreningen han innehaft sedan 1937 och som lät sig väl förenas med chefsposten på Domänverket.

S framstår som en samarbetsvillig, av meningsmotståndare respekterad och mot sakfrågor orienterad politiker. Han var drivande i den dåtida omläggningen och moderniseringen av såväl det sv jord- och skogsbruket som den sv politiken i hithörande frågor.