Philip Johan Strahlenberg, von (Tabbert)

von Strahlenberg (före 1723 Tabbert), Philip Johan, dp 6 okt 1677 i Stralsund, S:t Nikolai, d 2 sept 1747 i Halmstad. Föräldrar: lanträntmästaren Christian Tabbert o Maria Eleonora Klinckow. Volontär vid Peter Mackliers (bd 24, s 631) reg i Stralsund 94, korpral 94, förare där 95, underkonduktör vid Fortifik i Stralsund o Wismar 29 jan 96–4 juni 01, reg:kvartermästare vid Södermanlands reg 14 jan (fullm 25 april) 01, sekundkapten 4 mars 03, premiärkapten där 31 jan (fullm 9 okt) 06, adl 31 jan 07 (introd 19), i rysk fångenskap 09, överstelöjtn:s karaktär 26 juni 22 (fullm 22 aug 23), hemkom o återinsattes i sin kaptensbeställn aug 23, avsked 39, kommendant på Karlshamns skans 4 mars 40, major vid Södermanlands reg 28 juli 46. Förf, kartograf. – Ogift.

Tillsammans med sin yngre bror Peter Sigfrid deltog S som fortifikationsingenjör i polska kriget. Vid slaget i Fraustadt (Wschowa) 1706 utmärkte han sig som signalist. De två bröderna följde med den sv hären in i ryska kriget och var med om slagen vid Holovczyn 1708 och Poltava 1709. De räddade sig därifrån och följde med den decimerade armén mot Bender. Under befäl av Axel Gyllenkrok (bd 17) företogs en rekognoscering i Valakiet varvid S togs till fånga vid Suczawa. Han skall då ha förlorat kontakten med brodern, rott tillbaka på en ekstock och tagits av ryssarna – en anekdot som upprepats i de flesta biografiska sammanhang. Men brodern hade räddat sig och följt med kungen till Bender.

Gyllenkrok med sin trupp gav sig fången den 24 sept 1709 i Czernowice vid floden Prut. Med dem fördes S först till Moskva och sedan till Klinov (Vjatka, nuv Kirov), som blivit en knutpunkt för flera kontingenter av karolinska krigsfångar från södra Ryssland inför marschen österut till Tobolsk. Bland dem träffade S kapten Curt v Wreech som han kände från polska kriget. Wreech skrev senare, att S i fångenskapen förde med sig skrifter av pietisterna Johann Arndt och rektorn August Francke i Halle, vilka han fick låna. S var strängt gudfruktig och introducerade Wreech i pietismens pedagogiska tankar. I början av juni 1711 bröt kolonnen med de båda upp från Klinov och i slutet av aug anlände de till Tobolsk, residensstad för den sibiriske guvernören och metropoliten.

I likhet med flera av medfångarna blev S intresserad av den omgivande befolkningens seder och bruk. Då han i första hand var språkman, började han skriva ned ord från de olika dialekter och språk han hörde, jämförde dem och skapade så småningom en ”Tabula polyglotta”. Hans uppgift underlättades av att han i Tobolsk hade möjlighet att träffa många resenärer som rest dit i tjänsteeller handelsärenden från Buchara, Tasjkent och länder i öster, bort mot Kina, Japan och Kamtjatka.

Till en början kan S ha skissat på en karta över utbredningen av vissa språk men han bestämde sig snart för att åstadkomma en mera omfattande kartläggning över hela Sibirien eller Tatarriket. Flera av officerarna hade redan 1711, när de förflyttades från Moskva, annoterat läge, avstånd och riktning längs marschrutterna. S började 1713 att samla ihop även kamraternas utkast och bad dem rita kartor åt honom när de sänts ut i något uppdrag, och fick efter något år tillräckligt med material för en översiktskarta. I maj 1715 bröt en brand ut i staden. S packade ned alla papper och kartan i en resväska, som kastades ut genom fönstret innan huset brann ned. Väskan blev emellertid stulen.

Branden hade det goda med sig att lokalbefolkningen blev mindre misstrogen mot de hjälpsamma främlingarna. S, som skaffat häst, kunde nu fråga efter vägen utan att man trodde att han skulle fly. Under guvernören furst Gagarins tid hade karolinerna också en viss möjlighet att hälsa på kamrater på andra orter.

S:s sysselsättning hade blivit så väl känd bland karolinerna att han uppmuntrades att fortsätta med karteringen. Han var medveten om att han inte ägde konstnärligt handlag. Som assistent hade han därför städslat stockholmaren Johan Anton Matern (bd 25, s 242). Denne hade utmärkt sig genom sina kartor över Polen, Samogitien och Litauen. Nu kom han att tillsammans med S rekognoscera omgivningen och göra astronomiska ortsbestämningar genom att med astrolabium ta polhöjden och registrera ekliptikans lutning. De båda karterade i oländig terräng, for upp- och nedströms, delvis med hundar och renar. Under en period fick Matern permission för att resa till Tomsk, där han hämtade information från den karolinska kolonin.

Den sv staben i Moskva hade 1715 sett till att S erhållit ett exemplar av holländaren Nicolaas Witsens Asienkarta från 1687 som underlag för sitt arbete. Furst Gagarin hade hittills låtit honom få hålla på med kartritandet men den 14 aug 1717 beslagtogs en nyritad karta och fyra dagar senare publicerade Gagarin – som hamnat i onåd – ”order för oss svenska fångar i Tobolsk, att ingen skulle understå sig att göra någon landkarta” (L Kaggs dagbok). Denna gång hade S försiktigtvis sparat koncept och skisser och kunde åstadkomma en ny karta, som i hemlighet skickades till sekreteraren i Moskva Josias Cederhielm (bd 8). Denne skickade den 21 febr 1719 ett brev till karolinernas välgörare A Francke i Halle där han berättade om kartan och den ortnamnsförteckning som S höll på med. Han hoppades få ett förskott om 200 dukater, eftersom S sagt sig vilja sälja kartan. På något sätt kom den till den produktive kartförläggaren Johann Baptist Homanns i Nürnberg kännedom.

I dec 1719 anlände Daniel Gottlieb Messerschmidt till Tobolsk för att på tsar Peters uppdrag företa en upptäcktsresa genom Sibirien. S utsågs till dennes följeslagare på resan österut, vilket han senare kom att se som sitt livs lyckträff. Expeditionen lämnade Tobolsk för att via Tara, Tomsk och Abakan nå floden Jenisej. Under resan mötte S geodeter som parvis sänts ut av den ryske kartografen Ivan Kirilov, som hade tsarens uppdrag att leda Rysslands kartläggning. Redan tidigare hade S haft kontakt med flera ryska geodeter och kontrollerat sina egna med kvadrant uppmätta astronomiska data med deras notiser kring olika vägsträckor. Han hade också lärt känna Semjon U Remezov som i sin egenskap av lantmätare och uppbördsman av skatt kände Sibirien bättre än någon annan. S kunde utifrån detta jämföra ryssarnas kartografiska lokalkännedom mot Messerschmidts.

I Krasnojarsk fick S veta att fred slutits och att han nu kunde återvända hem. I maj 1722 tog han ett utdraget farväl av Messerschmidt. Under två dagars regn på oplöjd väg följde denne med S och den unge finländske tecknaren Carl Schulman till floden Kemtjug. Där byggde de ett par flottar med vilka de på skilda vägar skulle ta sig vidare. S och Schulman nådde så småningom floden Ob, där andra krigsfångar som kom från Tomsk anslöt sig. Efter uppehåll i Tobolsk anlände S i början av 1723 till Moskva.

I Moskva fick S se den karta som han 1718 lämnat i Cederhielms förvar men nu knappast kände igen som sin egen. Eftersom S hade ont om pengar, sålde han kartan för 100 dukater till köpmannen Peter Müller. Medan han var kvar i Moskva, ritade S en ny karta som han själv gav till tsar Peter, som då skulle ha erbjudit honom att gå i rysk tjänst och leda den ryska kartläggningen. Kartan fanns 1725 registrerad i ryska vetenskapsakademien men hade 1748 gått förlorad.

När S lämnat Ryssland och i aug 1723 kommit till Sthlm, slutade han att kalla sig Tabbert och började använda adelsnamnet i tysk språkform: von Strahlenberg. Han ville så snart som möjligt publicera kartan över det Stora tatarriket med förklarande texter och hoppades att Müller skulle bekosta det, men så blev det ej. S erbjöd istället via annons subskription på kartan som han ansåg innehöll helt nytt material över Sibirien. Subskriptionerna blev dock få.

Samtidigt som S envetet och rastlöst jagade subskribenter sökte han inhämta nya upplysningar till kartan och boken. Han fick ett exemplar av Guillaume Delisles karta över Ryssland 1723 och boken Histoire de Timur-bec (1722), skriven av den franske arabisten François Pétis de la Croix, som ritat en karta över Kaspiska Havet. Ifrån båda författarna hämtade S detaljer som han ville foga in på sin karta. Han drog sig inte heller för att utverka permission åt Matern, så att denne skulle kunna komma från Oxdjupet till Stockholm och rita in de nya uppgifterna på kartan. Allt av historiskt och etnografiskt värde i det han läste, infogade S i sitt eget verk som växte i omfång.

Ifrån sitt officersboställe Torsberga, sydost om Eskilstuna, skrev S brev till orientalister och lärda män med ryska intressen i Sverige och utomlands. Han lade fram sina idéer och jämförelser kring olika språk och slutade breven med en önskan, att mottagaren i sin bekantskapskrets skulle sprida information om hans arbete, så att det kunde tryckas. 1726 lyckas han också utverka tryckning av ett mindre häfte Vorbericht eines zum Druck verfertigten Werkes von der grossen Tatarey und dem Königreiche Siberien.

Bland dem som svarat på S:s annonser befann sig Johann Leonhard Frisch, rektor för Berlins gymnasium vars son Philipp Jacob hade som bisyssla vid sidan av sitt yrke som jurist att gravera kartor och illustrationer. S tog tacksamt emot denna lösning. Sonen kom således att i Berlin gravera kartan på två kopparplåtar (nu förvarade i LSB) och framställa den, dels på tjockt Regal-papper, dels på ”skrivpapper”. De senare skulle tillsammans med Schulmans graverade illustrationer kunna bifogas den tryckta historiken, medan kartan på tjockt papper såldes för 1 dukat. När historiken kom ut i engelsk översättning 1736, var kartan omgraverad av R W Steale i ett något förminskat format. 1732 hade kartan graverats av J Keyser och givits ut av Isaak Tirion i Amsterdam.

Messerschmidt hade under de gångna åren inte hört av sig. S trodde att han dött borta i Sibirien och kände sig därför fri att publicera sina anteckningar. Det visade sig dock att Messerschmidt i sept 1727 återkommit till S:t Petersburg, där hade han blivit tvungen att lämna ifrån sig sina samlingar och manuskript (däribland S:s ”originalkarta” tillsammans med många kartskisser) till ryska vetenskapsakademien, där de fortfarande förvaras. När han fick kännedom om vad S i sin envishet fått publicerat, tog han illa vid sig.

S:s historik trycktes 1730 i Leipzig av boktryckaren Christian Friedrich Gessner. S vistades då i staden, där han bodde hos orientalisten Georg Jacob Kehr. Medan han var kvar i Leipzig, skrev han i jan 1731 till Sveriges sändebud i Amsterdam och berättade, att hans bok och karta nu publicerats och fanns till salu hos Gessner. Han meddelade samtidigt att han höll på med en andra del, som skulle ge mer information om tatarerna, mongoler, tanguter, kalmucker, missionärers resor förutom hans egna upplevelser i Sibirien. Denna andra del kom aldrig att publiceras, men den första delen översattes som nämnts till engelska 1736, och publicerades i förkortat skick på franska 1757 och på spanska 1780. På ryska kom den inte ut förrän 1985–86.

Den rastlöse S begärde 1736 permission för tre år för att i utlandet få studera tatariska, kinesiska, kalmuckiska m fl orientaliska språk. Det är osäkert om han verkligen genomförde denna resa till S:t Petersburg, men i okt s å gjordes husesyn på Torsberga inför hans ”snara föreliggande resa”. Den 10 juli 1737 brann huset ned till grunden. S ersattes med spannmål men inget sägs om hans böcker och handlingar. S blev i mars 1740 kommendant vid Karlshamns kastell, men redan följande månad sökte han transport till Bohus slotts kommendantskap, eftersom den ringa lönen i Karlshamn inte kunde göra honom fri, då han var ”uti ett gäldbundet tillstånd invecklad”. Denna bön blev inte beviljad och sju år senare avled han hos sin svägerska på Fröllinge gård i Halland. Han är begravd på Getinge kyrkogård.

S:s karta från 1730 blev snart ersatt av bättre ryska kartor. Först 1872 väckte den intresse igen, när en fotolitografisk kopia ställdes ut i Moskva, och Sven Hedin (bd 18) kom att studera den noga. S:s bok med dess språkliga idéer har kommit att bli alltmer studerad och hans verk om de ural-altaiska språken har ansetts vara ett pionjärarbete.