Carl Vilhelm August Strandberg

Strandberg, Carl Vilhelm August (Talis Qualis), f 16 jan 1818 i Stigtomta, Söd, d 5 febr 1877 i Sthlm, Nik. Föräldrar: kyrkoherden Olof S o Christina Maria Berg. Elev vid gymn i Strängnäs 30–31, informator i Undenäs, Skar, 34–37, inskr vid UU 17 febr 37, studentex där 27 okt 37, inskr vid LU 22 juni 38, ex där för inträde i K kansliet 10 dec 46, red o utg av Den nya skånska correspondenten, Lund, 44, medarb i Sthlms dagblad 52–65, red o utg för Posto inrikes tidn:ar från 65. Förf. – LSA 62, LMA 64, fil hedersdr vid LU 29 maj 68.

G 19 april 1846 i Lund m Brita Christina Aurora Palm, f 12 juni 1818 i Riseberga, Krist, d 27 febr 1903 i Sthlm, Ad Fredr, dtr till överstelöjtnanten Rutger P o Annette Christina Liedberg.

Carl S tillbringade sin barndom i Stigtomta, där fadern vid tiden för S:s födelse var pastorsadjunkt och farfadern kyrkoherde. I det prästerliga släktarvet fanns inslag av originalitet och lekfull ordglädje samt en viss fallenhet även för världsliga värv; fadern hade varit officer i pommerska lantvärnet. Redan i tidiga år prövade S sina krafter som lyriker. Den senare berömda signaturen Talis Qualis, med betydelsen ”jag är sådan jag är”, lär S ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern.

Under några år före sin studentexamen, när han hade plats som informator hos en kyrkoherde i Västergötland, fick S en lång rad dikter publicerade i det lokala Mariestadsbladet. Poemen vittnade om en anmärkningsvärd formell mognad och versteknisk händighet, parade med svaghet och bristande pregnans i innehållet. Det var drag som sedan skulle följa S i större delen av hans lyriska produktion. Han var i dessa försök påverkad av en del samtida tyska skalder, men hans främsta föredöme var den briljanta retoriken hos Esaias Tegnér.

Som student i Lund kom S, liksom brodern Olof S, i kontakt med Otto Lindblad (bd 23) och bägge bröderna deltog med bravur i dennes vitalisering av Studentsångföreningen. De ingick i en kvartett som uruppförde många av Lindblads kompositioner, t ex den berömda tonsättningen av Herman Sätherbergs Längtan till landet (Vintern rasat ut bland våra fjällar ...). S blev känd som en god sångare och styv pianoackompanjatör. Genom att bidra med egna texter till Lindblads melodier lade han också grunden till sin stora popularitet som studentpoet.

1840 väckte den då tjugotvåårige S stort uppseende genom att i Studentföreningen läsa upp en hyllningsdikt riktad till Hans Jansson (bd 20), som representerade oppositionen inom riksdagens bondestånd. Stycket innehöll ett bemötande av Tegnérs magnifika straffpredikan Georg Adlersparres skugga till svenska folket. Det i biskopens egen stil klingande angreppet mot Tegnér gör numera ett egendomligt intryck: det är som att höra en djärv och omogen sångelev tävla med en mästersångare, som till råga på allt varit den unge mannens lärare i språklig tonkonst. Men tilltaget gjorde S till en känd man i Lund, beundrad av liberala studenter, illa sedd av de makthavande. Själv trodde S att dikten omöjliggjort en bana inom förvaltningen för hans del.

S:s litterära karriär under 1840-talet visar hur lätt en ung skald kan bli uppburen och överskattad, när han i sångbara texter med habil talang tolkar stämningar som ligger i tiden. Över hans hållning i skedets politiska frågor vilar ett skimmer av stor entusiasm och en nästan lika stor brist på konsekvens. Som ivrig skandinavist uppmanade S Sveriges unga män att skynda till Danmarks försvar i dansk-tyska kriget 1848, men själv stannade han hemma för att sköta sina plikter som familjeförsörjare. Han hyllade republikens idé, men lovprisade samtidigt den enväldige Karl XII. Efter att så sent som i jan 1844 ha kallat sig republikan, skrev S inför den förmodat liberale Oscar I:s trontillträde s å texten till Lindblads Hymn (Ur svenska hjärtans djup en gång...), där den nymornade rojalismen tog sig nära nog groteska och parodiska uttryck.

Folket bör visa den oprövade monarken en obegränsad tilltro, heter det i S:s text, och ifall man på så sätt får ”all världens härar” emot sig, ska man lägga dem för hans fötter som ”en kunglig fotapall”. Om nationen börjar luta mot sitt fall – inte osannolikt, med en sådan utrikespolitik och en sådan militärstrategi – ska regenten klä sig i blågul uniform, dra ut till ”kamp och undergång” och leda sina skaror mot döden. Folket ska då skänka honom en ny kunglig purpurklädnad, sydd av dess ”bästa blod”.

”Denna folksång är måhända den enda, som uttalar dödstankar över det folk, vars hymn till konungen han är”, yttrade Viktor Rydberg försiktigt i sitt minnestal över S i SA (Rydberg, s 143). Men suggestionen i Lindblads pampiga tonskapelse var seglivad och stark. ”Dess budskap och syfte är ingalunda förlegat, och alltjämt ge dess ord och toner uttryck för det svenska folkets förhållande till sin regent”, menade Bernhard Tarschys i en artikel så sent som 1944 (Tarschys 1944, s 572).

När norska och svenska studenter 1845 möttes i Lund inför en gemensam resa till Khvn, vann S en stor personlig triumf genom att utbringa en skål för den fjättrade brodernationen Finland och recitera dikten Vaticinium (Finland! Så jag ville ropa...). Den väckte ett oerhört bifall och kan ses som en fullvärdig representant för hela skedets sv studentpoesi: djärv, välklingande, naiv och lättviktig.

De övriga inslagen i S:s fyra diktsamlingar (1845–61) kännetecknas av liknande egenskaper. Hans historiska dikter förebådar enligt vissa bedömare både J L Runebergs Fänrik Stål och Carl Snoilskys Svenska bilder. De saknar dock efterföljarnas kraft och åskådlighet: scenerna verkar halvdålig teater med bräckliga kulisser. S:s sonetter är bättre, men inte helt lyckade. Där finns för litet av frisk spontanitet; det är bara med märkbar ansträngning skalden behärskar detta svåra versmått, som exempelvis hans motståndare C W Böttiger hanterar med större smidighet.

S:s fjärde samling innehåller dock några porträttstrofer i en mer intim och realistisk stil, där den retoriska klangen ersatts av en välgörande dämpad ton, som röjer både medkänsla och finess. Samma stil präglar några poem S skrev under sina senare år och aldrig själv gav ut i bokform. I dikterna Sista förhöret och De små nattvardsbarnen finns värme och realism, och Helgmålsklämtningen och Gumman i hagstugan torde vara S:s allra bästa originaldikter, osmyckade, innerliga och gripande.

Plågad av skuldsättning och kritiserad för sitt ”sorglösa källarliv” hade S begärt sig i konkurs 1842. För att stabilisera sin ekonomi arbetade han flitigt som journalist – först i skånska blad och från 1840talets slut i Stockholmspressen – samt åtog sig omfattande uppgifter som översättare. S:s teaterrecensioner i Sthlms dagblad har betecknats som hans ”främsta journalistiska arbete” (Hallström). Det stora kraftprovet i hans översättargärning blev en serie ypperliga Byron-tolkningar 1853–69, främst en lysande försvenskning av den långa versberättelsen Don Juan (1–2, 1857 o 1862).

Don Juan är en av de skickligaste översättningar till svenska som någonsin gjorts: som inspirerad språkskapelse överträffar den alla S:s övriga verk, inklusive hans bästa egna dikter. Med häpnadsväckande lyhördhet följer tolkningen originalets alla skiftningar mellan kraft och förströddhet, mellan patetik och gemyt, mellan klarhet och distraktion, mellan förkonstling och konstlöshet, mellan naken öppenhet och affekterad nonchalans. Det har sagts att verket har pekoralistiska inslag. Det beror enbart på att det så mästerligt avspeglar både storheten och skavankerna i Byrons grundtext.

1860-talet blev den tid då S definitivt togs till nåder av etablissemanget. SA gav honom ekonomiskt understöd, och l862 invaldes han i dess krets. Akademien tryggade också hans försörjning genom att anställa honom som redaktör för Post- och inrikes tidningar, i vilken befattning han kvarstod till sin bortgång. Han dog av en tumör i lungtrakten 1877, sörjd som en av landets främsta författare.

S:s yttre uppenbarelse kan studeras på ett antal uttrycksfulla porträtt. Man har beskrivit honom som en ståtlig man med imponerande röst, kärvt språk och avmätta maner: han förde sig med stil och värdighet.