Anders Magnus Strinnholm

Strinnholm, Anders Magnus, f 25 nov 1786 i Umeå landsförs, d 18 jan 1862 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: 1:e lantmätaren Anders Magnus S o Beata Zimmerman. Elev vid Umeå apologistskola, vid Piteå trivialskola 98–03, vid gymn i Härnösand 16 juni 03–10 juni 07, inskr vid UU 11 mars 08, drev tills m Zacharias Hæggström (bd 17) boktryckerifirman Strinnholm & Hæggström, Sthlm, juni 13–15, innehavare av boktryckerifirman Strinnholm & C:o 30 juni 19–10 maj 20, sekr vid LA:s statistiska arkiv 25–30, registrator vid Riksbanken 28–30, led av dir för Sthlms stads undervisn:verk 46–55. – LVHAA 34, erhöll SA:s k pris 36, LSA 37, fil hedersdr vid UU 14 juni 42, LVA 45.

G 20 aug 1836 i Sthlm, Klara, m sin kusin Anna Sophia Zimmerman, f 16 aug 1794 där, ibid (Klara H Va:31, nr 37), d 17 mars 1874 där, Ad Fredr, dtr till fältkamreren Nils Z o Sophia Rommel.

S:s efternamn togs av hans farfar efter byn Strinne i Multrå, Vnl. Efter skolgång i Umeå och i Piteå, under vilken han för sitt uppehälle fått ägna sig åt s k sockengång på så avlägsna platser som Arvidsjaur och Arjeplog, samt gymnasiestudier i Härnösand avlade S studentexamen vid UU. Han hade då redan börjat studera historia och klassiska språk, främst Caesars och Livius’ verk. Universitetsstudierna måste dock avbrytas 1810 på grund av bristande tillgångar. Trots att S lämnade universitet utan examen, kom han att bli en mycket engagerad och av samtiden uppskattad historieskrivare.

För att försörja sig bildade S 1813 tillsammans med ungdomsvännen Zacharias Hæggström ett boktryckeribolag, där han arbetade som författare, översättare, förläggare och sättare. Två år senare lämnade han bolaget med en skuld, som senare växte genom ett misslyckat försök att sätta upp ett eget boktryckeri och som han aldrig skulle bli av med.

S:s märkliga förfarande med sitt tidiga verk Kongliga rådet och fältmarskalken grefve Magnus Stenbocks bedrifter och öden (1821) kan ses mot bakgrund av det armod han länge levde i. Detta litterära bedrägeri har efter utredning betecknats som närmast en skicklig popularisering av Samuel Loenboms (bd 24) stora arbete om fältmarskalken (Bring). S gav dessutom under pseudonym ut boken i två versioner. Manus till den ena sålde han i hemlighet till Hæggström för kontanter och manus till den andra, något omarbetade och förkortade, versionen gav han till en annan av sina fordringsägare, som ovetande lät trycka den.

Efter att ha gett ut tre delar av Svenska folkets historia under konungarne af Vasa ätten (1819–23) och översatt fyra av de fem banden i den tyske historikern C F Rühs Geschichte Schwedens (Svea rikes historia … ,1–5, 1823–25), var S tvungen att på nytt avbryta sin publicistiska verksamhet för att livnära sig som korrekturläsare samt genom arbete vid LA:s statistiska arkiv och vid Riksbanken, där han registrerade handlingar. Att han av 1828–30 års riksdag beviljades anslag för fortsättande av sina omfattande vetenskapliga arbeten samt erhöll stöd och pris av SA betydde att han efter fem år kunde återvända till historieskrivningen.

S:s försök att skriva Sveriges hela historia har tillsammans med E G Geijers (bd 17) och Anders Fryxells (bd 16) motsvarande arbeten varit föremål för en jämförande analys med tonvikt på materialbehandling och metoduppfattning (Torstendahl). Först i den tredje delen av Vasa-historiken återfinns en ambition till fullständigare källbehandling och källredovisning, även om huvudframställningen fortfarande bygger på krönikorna. Medan brist på fasta källvärderingsprinciper saknas i de första delarna, blev S inför den tredje, som det fanns mycket mer material för, tvungen att ta ställning då uppgifterna inte överensstämde. Han försökte då oftast att i första hand kombinera och harmonisera eller på sakkritisk grund välja mellan olika uppgifter, varvid pluralitetsövervikt och samtidighet spelade stor roll.

Utan att fullfölja sitt arbete om Vasatiden, som för övrigt i tiden gick tillbaka till 1397 och som av brist på ”uppmuntran och understöd” avbröts vid år 1544, tog S itu med Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider (1–5, 1834–54). Det skulle bli hans viktigaste arbete och komma att långt in på 1900-talet betraktas som standardverket för tiden 1066–1319. Han arbetade på det under tjugo år men kom med de fem delarna inte längre än till år 1319; enligt planerna skulle det nå fram till 1809. S:s sista verk blev Sveriges historia i sammandrag (1–3, 1857–60), som är en sammanfattning utan källredovisning av hans övriga arbeten och som bara går fram till 1560.

De två första banden i S:s ovan nämnda huvudverk, som på sammanlagt ca 1 300 sidor behandlar hednatiden, bygger mest på isländska källor och utländska krönikor. De kännetecknas av S:s stora ambition att som traditionsförmedlare samla och kombinera så många uppgifter som möjligt, även sådana om jättar. Den romantiska synen på myt och saga liknar den i Geijers Svea rikes hävder från 1825, men det var här aldrig fråga om spekulation på bekostnad av källforskning eller historieskrivning som konstnärlig uttrycksform. S såg alltså som sin uppgift att rädda sagostoffet, inte att avgöra berättelsernas sanningsvärde eller förkasta uppgifter. Historikerns uppgift var att återge vad som kan vara sant, inte att veta sanningen. Rühs kunskapsteoretiska kritik av historiska källor – i sina för den senare sv historieforskningen så viktiga arbeten – tycks ha gått S förbi. När han inte lyckades harmonisera motstridiga uppgifter tillgreps, åtminstone för de yngre sagorna, samtidskriteriet eller fick resonemangen mynna ut i ovisshet.

Samtidighetskravet spelade störst roll i de tre banden om medeltiden. Principen användes som argument eller bevis för att en uppgift var riktig och fick även en teoretisk utformning. Avsteg från den gjordes bara när S ansåg att tendens, såsom hos Saxo och i Erikskrönikan, förryckt bilden i en samtida skrift. Men märkligt nog påverkade detta inte själva framställningen, utan kritiken återfinns i de långa noterna, som på så sätt ofta står i strid med det som sägs i texten. Sanningskravet var inte heller nu huvudsaken; fortfarande på 1850-talet var ”källkritikens teori och historieskrivningens praktik” oförenliga hos S (Torstendahl).

Vid det laget hade tillgången till källmaterial vuxit genom att arkiv öppnats och urkunder börjat publiceras, såsom de medeltida breven i Svenskt diplomatarium. Empirin, grundad på fakta, började vinna över den dominerande idealistiska filosofin, som godtog andra kunskapskällor. Den sv historieskrivningen blev under 1800-talets lopp alltmer empirisk. Detta inte minst genom filologin, som ägnade sig åt att kritisera källorna och inte de historiska händelserna. Källkritiken växte fram som det starkaste empiriska hjälpmedlet för att så småningom inlemmas i den gängse vetenskapssynen.

Att S rönte stor uppskattning i det samtida vetenskapssamhället framgår av att han inte bara beviljades ekonomiskt anslag av riksdagen utan också invaldes i VHAA, fick pris av SA och kort därefter invaldes där på stol nr 17 efter greve G af Wetterstedt, statsministern för utrikes ärenden. S:s inträdestal är 140 s långt och handlar om de omvälvande händelser och snabba förändringar som han ansåg känneteckna det gångna halvseklet efter franska revolutionen. Han invaldes också i VA.

S:s efterträdare i SA var Louis De Geer (bd 10). I sin levnadsteckning över S som ledamot av VA konstaterar Fryxell att ”märkvärdigt nog, den skarpsynte skildraren av Sveriges gamla samhällsskick och den opartiske skiparen av historisk rättvisa fick till sin efterträdare i Svenska Akademien skaparen av Sveriges nya samhällsskick och högste vårdaren av Sveriges nuvarande lagskipning” (Fryxell, s 304). Uppkomsten och utbildningen av samhällsförfattningen och de olika stånden, särskilt adeln, ansågs vara ämnen som S behandlat ur nya synvinklar. Men att dessa rön i tiden sammanföll med strävan att avskaffa ståndsförfattningen och särskilt adelns och prästernas representationsrätt kan vara en av förklaringarna till att S aldrig riktigt slog igenom. Opinionen hade önskat en mörkare bild.

Samtiden ansåg att S:s författarskap kännetecknades av ovanligt grundlig kännedom om de historiska källorna och varm kärlek till sanningen och fosterlandet. Han sades skriva väl med en flärdlös stil, men den lugna och utförliga texten blev samtidigt tröttande genom sin bredd och sina många, långa utvikningar från ämnet. Inget av hans större verk blev heller avslutat. Ett hinder för S:s genomslag kan också ha varit Rühs kritik av sagorna, som dock ogillades i Skandinavien, inte minst av götiska kretsar vid UU. Men det främsta skälet till att framgången uteblev var kanske att S som hävdatecknare stod i skuggan av Geijer och Fryxell: ”det är inte allom givet att som Geijer vara på en gång lärd och snillrik” skrev Tegnér 1837 om S (Jacobson).

”En lärd man tillryggalägger sällan en bana så stilla, så enformig och utan alla ingripande händelser som Anders Magnus Strinnholm” skrev De Geer och det är nog förklaringen till att det inte finns mycket att säga om S som person. Han sägs ha varit långväxt och smärt med milda och ännu i ålderdomen ungdomliga anletsdrag, och omtalas som glad och oförfärad, en i allo aktningsvärd man med enkelt levnadssätt. Han skall en gång ha vandrat från Sthlm till Uppsala och åter för att kunna läsa några skrifter, och lär ha använt griffeltavla istället för kostsamt papper för minnesanteckningar och utnyttjat manusbladen till det yttersta. Efter 25 års förlovning gifte sig S 1836 med sin kusin Anna Sophia Zimmerman. Äktenskapet skall ha varit lyckligt, om än barnlöst.