Otto Fredrik Ström

Ström, Otto Fredrik, f 10 juli 1880 i Breared, Hall, d 23 nov 1948 i Bollebygd, Älvsb (kbf i Sthlm, Bromma). Föräldrar: lantbrukaren o handlanden Per Otto Andersson o Johanna Maria Ström. Mogenhetsex som privatist vid H a l i Halmstad 14 juni 02, inskr vid GH 5 sept 02–03, elev vid Hallands-Posten i Halmstad 01–02, tillf medarb i Ny Tid i Gbg 02–03, medarb i Social-Demokraten i Sthlm 04–05, red för Sörmlands-Kuriren i Eskilstuna 05, huvudred för tidn Folket där 06–08, för Arbetarbladet i Gävle 08–10, led av styr för SocialDemokraten 08, v ordf där 13, led av styr för Sveriges soc:dem arbetareparti (SAP) 08–16, red för soc:dem ungdomsförb:s tidn Fram o litterär chef för bokförlaget Fram 10–11, partisekr i SAP 11–16, led av stadsfullm i Sthlm 12–42, v ordf 15, 2:e v ordf 30–38, ordf där 38–42, ordf i Sthlms arbetarkommun 13–14 o 15–16, led av FK 16–19 urt, 21 o 30–48 (led av FK:s andra tillf utsk 17–18 lagt, av KU 37–39 urt o 40 urt–48), partisekr i Sverges soc:dem vänsterparti (SSV) 17–18, i Sverges kommunistiska parti (SKP) 21–24, huvudred för Folkets Dagblad (tidigare Politiken, från 18 Folkets Dagblad Politiken) 17–19, konsul i Sthlm för ryska republiken jan 19–24, medarb i Den Nya Politiken 24–25, ledare för Skådebanan 26–30, led av Helgeandsholmskomm maj 28–febr 29, av styr för Sveriges författarfören 29–36, ordf där från 43, medarb i Social-Demokraten 30, andre red 31–32 o 36–39, tf huvudred 32–36, led av 1933 års teaterutredn jan 33–juni 34, av 1939 års markkommission mars 39–mars 40, av 1940 års förhandl:kommission ang ÖÄ juni–okt 40, av Statens nämnd för stipendier åt skönlitterära förf från 44. – LGAA 42.

G 30 sept 1905 i Sthlm, Hedv El, m författarinnan Tua Anna Greta Erikson, f 16 juli 1885 i Gbg, Kristine, d 12 dec 1953 i Sthlm, Bromma, dtr till redaktionssekreteraren Pehr E (bd 14) o Axelina Sofia Matilda Berggren.

Fredrik S var äldst bland fem syskon. Fadern var arrendator, bl a av prästgårdsjorden i Breared. Modern var dotter till kyrkoherden i Breareds församling, Fredrik Ström, efter vilken S och hans syskon redan på 1890-talet tog sitt efternamn. S växte upp intill prästgården och inledde sin skolgång i socknen men familjen flyttade tidigt till Halmstad. Där avlade S mogenhetsexamen som privatist sedan han året innan i ett första försök blivit kuggad. Examensbetyget vittnade om en dragning till humanistiska ämnen. S hade tidigt orienterat sig mot skönlitteratur och historia. Sina litterära förebilder sökte han bland de skandinaviska 1880och 90-talsförfattarna. Han inspirerades också starkt av Selma Lagerlöfs berättarkonst och Ellen Key framstår i efterhand närmast som en mentor för den unge S. Redan innan fyllda 20 år hade han, enligt sina memoarer, skrivit ett första utkast till sin debutroman, Folket i Simlångsdalen, ett skönlitterärt epos med historisk inriktning, i formen starkt påverkat av Selma Lagerlöfs författarskap. Arbetet publicerades första gången 1903 på Bonniers förlag för att sedan utkomma i flera upplagor samt i en filmversion.

På uppmaningar av sin far inledde S akademiska studier vid GH. Han följde föreläsningar i historia för Ludvig Stavenow, litteraturhistoria för Otto Sylwan, samt statskunskap för Rudolf Kjellén och sociologi för Gustaf Steffen. Som femte ämne avsåg han att läsa nordiska språk för professor Gustaf Cederschiöld (bd 8). S kom emellertid aldrig att fullfölja sina akademiska studier. Han närde författarplaner men hade också tidigt börjat skriva i dagspressen. Journalistiken engagerade honom i allt större utsträckning. Redan som gymnasist hade han medarbetat i Hallandsposten i Halmstad, hos den då vänsterradikale Viktor Larsson (bd 22). Under tiden vid högskolan började han också skriva recensioner och teateranmälningar i den socialdemokratiska Ny Tid i Gbg. Under en vistelse i Paris hösten 1903, medverkade han dessutom i flera socialdemokratiska tidningar med korta artiklar från den franska huvudstaden, bl a i Social-Demokraten.

S:s medarbetarskap i den socialdemokratiska pressen hade observerats av Hjalmar Branting. Efter förfrågan av denne inträdde S som fast medarbetare i Social-Demokraten. Brantings erbjudande var emellertid inte bara föranlett av att han lärt känna den unge S som en duktig journalist. Konflikter inom den socialdemokratiska arbetarkommunen i Sthlm samt i partiets huvudorgan mellan Socialistiska ungdomsförbundet och partiledningen hade inspirerat Branting att söka medarbetare utanför huvudstadens partikretsar. S tillhörde den andra generationens socialdemokrater med huvudsaklig politisk hemvist i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF), bildat våren 1903 sedan ungdomsklubben i Malmö brutit sig ur Socialistiska ungdomsförbundet. SDUF hade omedelbart slutit upp bakom SAP:s ledning och ur SDUF, som tidigt blev en plantskola för ungdomar som stödde socialdemokratin, hämtades många av de unga som skulle göra politisk karriär inom arbetarrörelsen. S var en bland många av SDUF:s medlemmar som tidigt trädde fram i ledande positioner inom den sv arbetarrörelsen. Bland hans samtida återfinns bröderna Per Albin och Sigfrid Hansson, Zeth Höglund, Karl Kilbom, Gustav Möller, Ture Nerman, Richard Sandler, Ivar Vennerström och många andra som under mellankrigstiden nådde framskjutna positioner i det sv folkhemmet.

Som student i Gbg hade S emellertid visat en viss ambivalens inför journalistiken och politiken. Stödd av Ellen Key var hans mål att bli författare. När han flyttade till Sthlm var Folket i Simlångsdalen just utkommen, och han planerade sin första diktsamling. Erbjudandet från Branting, som S fått sedan vännen Zeth Höglund avböjt, kunde han dock inte motstå och författarplanerna skrinlades tills vidare. S visade sig också ha god fallenhet för journalistiken. Inför valet till AK 1905 fick han den socialdemokratiska partiledningens uppdrag att sätta upp en tidning i Eskilstuna – i aug s å började Sörmlands-Kuriren (S-K) utkomma.

Med S-K gav S sig in i debatten kring tidens stora dagsaktuella frågor, rösträttsfrågan, försvarsfrågan och unionsfrågan. Hans ideologiska profil var emellertid ännu vag. Han representerade i så måtto den för tiden vanliga eklekticismen inom arbetarrörelsen. Men i likhet med sina samtida av andra generationens socialdemokrater närmade han sig den dogmatiska marxismen – såsom den tolkades av den tyske ideologen Karl Kautsky. I dagspolitiken var S emellertid realpolitiker. Via reformer skulle arbetarklassen skjuta fram sina positioner. Utifrån Sörmlands horisont, med spridning också till Västmanlands jordbruksbygder, blev S-K emellertid ett språkrör inte bara för arbetarna utan också för de mindre jordbrukarna. I valrörelsen 1905 gav S ut sin första agitationsbroschyr, det lilla häftet Boken om bonden och socialismen, ett försök att upplysa de mindre jordbrukarna om socialdemokratin men också att inom den växande socialdemokratin belysa den mindre jordbrukarens problem.

Från jan 1906 utkom S-K under namnet Folket. Med den nya tidningen ville S skapa ett radikalt socialdemokratiskt kulturorgan. Till redaktionen knöt han medarbetare som också var engagerade i ungdomsförbundet, vid denna tidpunkt i begynnande opposition mot SAP:s ledning, och politiskt framträdde Folket med en vänsterprofil inom arbetarrörelsen. I centrum för S:s journalistik stod kampen för den allmänna rösträtten – vidgad till författningsrevision – med strejken som politiskt instrument om nödvändigt, en linje som partiledningen inför 1907 års hemliga partikongress med endast frågan om den politiska strejken på dagordningen, ställt sig försiktigt avvaktande till. Den skärpa med vilken S förde fram tanken på utomparlamentariska metoder i politiken samtidigt som han attackerade den liberala politiken under ledning av Karl Staaff, SAP:s politiska samarbetspartner inom det borgerliga blocket, och därtill hans växande kritik mot utbyggnaden av landets försvar, placerade honom nu klart till vänster inom arbetarrörelsen.

S hade inte varit omedelbart engagerad i SDUF:s allra tidigaste uppbyggnadsskede. I Sthlm drogs han emellertid in i förbundets verksamheter. Han började tidigt medarbeta i dess tidning Fram med dikter och prosastycken, inte sällan under signaturerna Brand eller Fredrik Brand. Politiskt markerade han i Fram samma position som i de dagstidningar han ledde: ett klart avståndstagande från militarismen och en växande kritik av den liberala politiken. Sedan Staaffs första regering våren 1906 i riksdagen drivit igenom en lagstiftning mot den antimilitaristiska agitationen, krävde S under parollen ”Bort från de liberale” dessutom att SAP tog avstånd från allt samarbete med Liberala samlingspartiet. I S:s vision av ett samarbete över blockgränserna var ett radikalt borgerligt vänsterparti i det politiska fältet mellan SAP och samlingspartiet under den borgerligt vänsterradikale Carl Lindhagens (bd 23) ledning det enda alternativet. Allt tydligare och med allt större tyngd framträdde S som en av de främsta exponenterna inom den vänsteropposition som under åren fram till första världskriget var på väg att etablera sig i SAP.

I nov 1908 tillträdde S en befattning som redaktör för Arbetarbladet i Gävle. Han fortsatte emellertid att medverka i Fram samtidigt som han kunde placera sina bidrag i den s å startade tidningen Stormklockan, som tillkommit i strid med ungdomsförbundets ledning. Stormklockan var från hösten 1909 organ för ungdomsförbundet och samtidigt språkrör för vänsteroppositionen inom SAP.

Sitt arbete i Arbetarbladet inledde S med en uppmaning till både höger och vänster inom partiet att tona ned de tilltagande motsättningarna. Samtidigt gav han uttryck för en mycket klar uppfattning om den politik som han menade att partiledningen borde föra. En samverkan med de liberala i regeringsställning, frågan hade aktualiserats efter valen till AK 1908, var med S:s ord inte möjlig – på den punkten hade han en diametralt motsatt uppfattning än den Branting företrädde. Denne såg politisk samverkan med den borgerliga vänstern som nödvändig mot bakgrund av SAP:s valframgångar. S avvisade tanken, samverkan i opposition var möjlig, menade han, men inte i regeringsställning.

Vid ungdomsförbundets kongress hösten 1909 hade den radikalare grupperingen inom förbundet övertagit dess ledning. Per Albin Hansson och den gamla förbundsledningen hade röstats bort. Sedan den nya ledningen under Zeth Höglunds ordförandeskap trätt i verksamhet kallades S tillbaka till Sthlm för att från 1910 ta över ledningen av Fram samt förbundets förlag med samma namn. S formade tidningen Fram till ett kulturorgan med rika inslag av konst och litteratur.

Sedan partikongressen 1908 representerade S också den unga generationen socialdemokrater i SAP:s styrelse. Han ingick dessutom från s å i styrelsen för partiets huvudorgan Social-Demokraten. Den unga generationens frammarsch inom SAP fick sitt tydliga genomslag sedan S efter kongressen 1911 tillträdde som partisekreterare, en nyckelposition i partiet. Denna framskjutna ställning i partiets ledning kunde S förankra inte bara i ungdomsförbundet utan också i den största av partiets lokala organisationer, arbetarkommunen i Sthlm i vars styrelse han ingick sedan 1910. S:s ställning i SAP var ett uttryck inte bara för det begynnande generationsskiftet i partiet utan också för den växande vänsteroppositionens allt starkare ställning. Han var emellertid inte ensam i sitt politiska avancemang. Under dessa år tillträdde flera personer med nära förbindelser till ungdomsförbundets nya ledning och till partioppositionen framskjutna befattningar i arbetarkommuner, i den socialdemokratiska pressen och i partiets ledning.

Utgången av AK-valen 1911 blev en stor framgång för SAP som blev kammarens näst största parti. Den konservativa regeringen Lindman lämnade över regeringsmakten till Karl Staaff som tillträdde med sin andra ministär. I SAP:s ledning var man inte främmande för att ingå i en vänsterregering under liberal ledning. S avrådde och någon samverkan med liberalerna i regeringsställning blev aldrig aktuell. Men den socialdemokratiska ledningen gav regeringen Staaff sitt stöd, vid tidpunkten var frågan om landets försvar en hårdknut i inrikespolitiken och därmed en politiskt brännande fråga i relationerna mellan socialdemokratin och Liberala samlingspartiet. Samtidigt riskerade försvarsfrågan att splittra SAP.

S företrädde en klart antimilitaristisk ståndpunkt och bröt därmed mot den officiella partilinjen. I partiledningen och i Social-Demokratens styrelse pläderade han för en tydligare antimilitaristisk politik utan att vinna gehör. Både öppet och i privata brev till likasinnade på ledande poster i partiets press manade han till en starkare agitation mot upprustning av det sv försvaret. Inför försvarsberedningarnas förslag om den framtida utformningen av Sveriges försvar som presenterades hösten 1913, författade S, tillsammans med partioppositionens främste företrädare Zeth Höglund samt journalisten och slavisten Hannes Sköld (bd 32, s 535) agitationsbroschyren Det befästa fattighuset. Budskapet, nedrustning till förmån för sociala reformer, gick emot partilinjen och skar därmed rakt in i det politiska samarbetet mellan SAP och Liberala samlingspartiet.

Som partisekreterare försatte sig S i en situation där hans lojalitet mot partiledningen ställdes mot hans politiska övertygelse – att inte öka utan snarare skära ned det militära försvaret. När partioppositionen samtidigt försökte stärka sin ställning i ledningen för Social-Demokraten och när man redan 1914 inom oppositionen diskuterade en ny socialdemokratisk tidning i Sthlm som kunde föra oppositionens talan (Nerman 1950), försvagades förtroendet för S som partisekreterare. När han 1911 tillträtt den befattningen hade han lämnat sina uppdrag i ungdomsförbundet. Samarbetet hade emellertid upprätthållits via andra kanaler. Och de ökade motsättningarna mellan SAP och ungdomsförbundet drabbade också S. I maj 1916 i samband med att motsättningarna inom SAP nådde sin kulmen, inte minst till följd av efterspelet till den s k förräderiprocessen, lämnade han de tunga uppdragen i tidningen Social-Demokraten och i partiets ledning. Han lämnade samtidigt posten som ordförande i Sthlms arbetarkommun, som han då upprätthållit sedan ett år tillbaka.

Också på den parlamentariska arenan hade oppositionen inom SAP börjat göra sig gällande. Den s k munkorgsstadgan från 1915, partiledningens försök att med hårdare hand styra arbetsformerna i riksdagsgruppen, bidrog ytterligare till att skärpa motsättningarna inom arbetarrörelsen. 1914 hade S kandiderat till AK, men fallit igenom. Däremot kom han att representera Sthlm i FK 1916–19. Inför valet till urtima riksdagen 1919 kandiderade S för Norrbotten som representant för Socialdemokratiska vänsterpartiet. Han föll igenom i första sammanräkningen men flyttades upp på valbar plats efter överklagande.

De stigande motsättningarna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen löpte parallellt med konflikten i partiet. Våren 1916 fördes frågan om hur motsättningarna skulle biläggas upp på dagordningen. S, som förde oppositionens talan, var inte främmande för att försöka finna en form för en uppgörelse. Han såg flera möjligheter, bl a lanserade han ett förslag om ”uppgörelse i godo” mellan fraktionerna inom gruppen, ett förslag som gick ut på att de båda fraktionerna skulle ha full politisk handlingsfrihet men inom ramen för den sammanhållna riksdagsgruppen. Förslaget godtogs inte. Den socialdemokratiska partiledningen var inte beredd att ingå några kompromisser. Motsättningarna i partiet hade skärpts på ett drastiskt sätt. Uppgörelsen i riksdagsgruppen länkades in i den stora uppgörelsen mellan höger och vänster i den sv socialdemokratin. Samtidigt som S lämnade sina tyngre uppdrag i partiets ledning började oppositionens eget språkrör, tidningen Politiken utkomma. Efter en tid inträdde S som en av två huvudredaktörer i den nya tidningen.

Den allt djupare partikonfliktens final utspelades på SAP:s kongress i febr 1917. Under en osedvanligt hård kampanj, med S i ledande ställning, organiserade sig oppositionen med sikte på att vinna kongressen för sin mer vänsterinriktade politik. Oppositionen förde sin politik efter två linjer. Huvudalternativet gick ut på att vinna kongressens majoritet för oppositionens radikalare politiska linje, i inte ringa utsträckning präglad av Lindhagens humanistiska och antibyråkratiska tankegångar. Den alternativa linjen tog sin utgångspunkt i den möjligen mer realistiska tanken att oppositionen gick mot ett nederlag vid kongressen, och att dess ledande män skulle uteslutas ur SAP förutsatt att de inte inordnade sig under partiledningens beslut. Under S:s ledning följdes noga styrkeförhållandena mellan fraktionerna. Oppositionen skaffade sig god kännedom om sina organisatoriska fästen i landet. När oppositionens nederlag vid kongressen väl var ett faktum kunde dess ledning inom kort ställa en ny politisk organisation på fötter, genom att rycka med sig majoriteten av medlemmarna i flera partidistrikt och i många arbetarkommuner. Några av partiets tidningar valde också att följa med ut ur SAP. Med starkt stöd av SDUF konstituerades i maj 1917 SSV.

S hade omedelbart före och under första världskriget skaffat sig en stor internationell politisk kontaktyta. Hans kontakter med de ryska bolsjevikerna under första världskriget och fram till mitten av 1920-talet är väl belagda. I vilken utsträckning dessa utländska kontakter påverkade honom i hans idémässiga orientering och politiska ställningstaganden är emellertid ännu inte i alla avseenden känt. Det kan emellertid knappast råda något tvivel om att de internationella kontakterna, inte minst de ryska mensjevikernas och bolsjevikernas närvaro i Sthlm under krigsåren, bidrog till att skärpa motsättningarna inom den sv arbetarrörelsen.

Under första världskriget medverkade S i försöken att återupprätta den internationella socialdemokratins sammanhållande organisation, Andra internationalen. Han engagerade sig också djupt från 1915 i de försök som inom ramen för den s k Zimmerwaldrörelsen gjordes för att få till stånd en fred i Europa, ett engagemang som ledde till kontakter med de ryska bolsjevikerna utan att han för den skull i allt delade deras ideologiska ställningstaganden. Politiken (Folkets Dagblad Politiken), som tidigt öppnat sina spalter för de internationella radikala socialistiska strömningarna i Europa fortsatte också sedan S tillträtt som redaktör att vara språkrör för såväl bolsjeviker som mensjeviker. S upprätthöll kontakter med Alexandra Kollontay och med rysk-italienskan Angelica Balabanova, Zimmerwaldrörelsens sekreterare. Han ingick i den grupp av vänstersocialister som tog emot Lenin och dennes medresenärer under det korta uppehållet i Sthlm våren 1917.

Under några år efter ryska oktoberrevolutionen fick S en nyckelposition som förmedlare av ryskt finansiellt stöd till vänstersocialistiska och kommunistiska partier i Europa och USA. Och som rysk konsul i Sthlm (utan kreditiv) handlade han inte bara löpande konsulära ärenden. Han arbetade också, i största hemlighet, under en tid i början av 1920-talet nära den ryske ministern i Khvn, Maxim Litvinov, för att förmedla ekonomiskt stöd till ryska nyhetsbyråer i Västeuropa som förde bolsjevikernas talan och, med största sannolikhet, till vänsterpartier som gav bolsjevikerna sitt stöd.

S axlade partisekreterarrollen i SSV förutom att han periodvis också var redaktör för Politiken (Folkets Dagblad Politiken). Det nya partiet som i vissa delar av Sverige inlett sin verksamhet i redan befintliga organisationer och som kunde föra ut sitt budskap i redan väl etablerade tidningar, hade inledningsvis en förhållandevis stark inrikespolitisk ställning. Den vänstersocialistiska riksdagsgruppen samlade 1917 hela 11 mandat i AK medan S upprätthöll partiets enda mandat i FK.

Redan i det inledande skedet sviktade emellertid sammanhållningen inom partiet. Starka intressen som enats i sin kritik av SAP drog sedan SSV bildats åt olika håll. Redan efter ett par år gick partiet mot en inre upplösning. En dominant minoritet i ledningen, till vilken också S skall räknas, orienterade sig mot den ryska bolsjevismen och tyska spartacismen och förde i mars 1919 partiet in i den då upprättade Kommunistiska Internationalen (KI), ledd av de ryska bolsjevikerna under Lenin. S ingick från april detta år för en kort period i Den skandinaviska byrån, KI:s regionala organ för Skandinavien. Sedan villkoren för medlemskap i KI presenterats sommaren 1920, de rigoröst stränga 21 punkterna som krävde reservationslöst underordnande under KI, var S en av flera ledande vänstersocialister i Skandinavien som i den interna debatten tog avstånd och krävde revideringar. Å andra sidan kunde han samtidigt offentligt hävda att Ryssland åren närmast efter revolutionen bars upp av ett demokratiskt statsskick som ”vida överträffar andra länders demokratier” och att makten låg hos den ”arbetande allmänheten”. Ryssland var, i S:s ögon, en socialistisk utopi som höll på att förverkligas.

SSV:s anslutning till KI fullbordades i mars 1921 då partiet konstituerades som ett kommunistiskt parti under namnet Sverges kommunistiska parti: sektion av kommunistiska internationalen (SKP). För tredje gången fick S axla partisekreterarrollen med ansvar för organisations- och agitationsarbetet samt frågor om partiets finansiering. Den generösa ström av ekonomiskt stöd från de ryska bolsjevikerna som tillförts sedan 1918 kom nu att avta i takt med att den kommunistiska världsrörelsen ändrade fokus med sikte på att skydda det framväxande Sovjetunionen. KI blev ett instrument för sovjetisk utrikespolitik. Det materiella stöd som kom det sv partiet till del kom också i ökad utsträckning att länkas till den kommunistiska ungdomsrörelsen och till den fraktion i partiet som utan reservationer gav sitt uttalade stöd till Sovjetunionen. Som partisekreterare såg S, trots retoriken, som sin uppgift att forma partiet efter sv förutsättningar. Genom att partiet samtidigt bands allt fastare till Sovjetunionens kommunistiska parti sköts långsamt en kil in i den sv kommunistiska rörelsen.

Redan från hösten 1920 hölls den sv partiledningen under uppsikt av KI:s ledning och följande år kallades S till Moskva där en amper kritik riktades mot det sv partiet. SKP sågs i Moskva inte som ett kommunistiskt parti, men ett parti på väg mot kommunismen. S tvingades försvara partiledningens politik, och samtidigt, i Sverige, medverka till att kritiken mot partiledningen blev känd i organisationen. I sina försök att forma SKP efter sv förutsättningar mötte S även internt motstånd från en falang av gamla vänner som uppbar ett massivt stöd från kommunistiska ungdomsrörelsen och från KI:s ledning. Sommaren 1923 befann han sig åter i Moskva i möte med KI:s exekutivkommitté i hopp om att finna en lösning på motsättningarna mellan KI:s ledning och sektionen SKP. Någon öppning stod inte att finna. I en utdragen konflikt under våren och sommaren 1924 underminerades Höglunds och S:s positioner i SKP. Den 20 aug s å utlöste KI:s exekutivkommitté konflikten och det sv partiet splittrades. Tillsammans med Höglund och en minoritet av SKP tvingades S lämna partiet. I Moskva stämplades han från den tidpunkten som renegat.

Under de följande ett och halvt åren medverkade S i försöken att resa ett nytt sv kommunistiskt parti under ledning av Höglund. S blev än en gång partisekreterare, men också medarbetare i den nya tidningen som kom att gå under namnet Den Nya Politiken. Försöket var optimistiskt i överkant, bl a eftersom ryska subsidier inte längre fanns att tillgå. Partiets politiska bas krympte, medlemstalet sjönk och de ekonomiska problemen växte, något som också drabbade de ledandes privata ekonomi. Efter förhandlingar med den socialdemokratiska partiledningen återvände S vid årsskiftet 1925/1926 tillsammans med ett större antal ”Höglundkommunister” till SAP.

Sedan S återinträtt i SAP arbetade han sig målmedvetet tillbaka in i den socialdemokratiska politiken, i första hand kommunalpolitiken i Sthlm. 1927 blev han ordförande i den socialdemokratiska stadsfullmäktigegruppen och 1930 valdes han in i FK som representant för Sthlms stad. Under en följd av år var han vice ordförande och ordförande i stadskollegiet, stadens regering, och 1938 valdes S till fullmäktiges ordförande. Huvudstadens ledning stod under senare delen av 1930-talet inför en rad stora frågor: staden växte, inkorporeringsfrågorna stod på dagordningen och tunnelbanebygget aktualiserades med ty åtföljande budgetproblem. Under samma tid omorganiserades stadens förvaltning, ett arbete för vilket S tog ett stort ansvar. I det ”kommunalpolitiska testamente” S uppställde när han 1942 lämnade stadsfullmäktige ville han se en social utveckling som gick de mindre bemedlade till mötes, en kulturhistorisk forskning, inte minst kring huvudstaden samt, som han formulerade sig, klassiska studier, men i alternativa former.

Återvald till riksdagen siktade S på nytt mot en position i partiets huvudorgan Social-Demokraten. Han blev 1931 andre redaktör där och 1932 huvudredaktör, som vikarie för den tjänstledige Arthur Engberg. Sedan höglundkommunisterna återinträtt i SAP hade motsättningarna mellan partiledningen å ena sidan och ledningen för Sthlms arbetarkommun och den redaktionella ledningen för Social-Demokraten å den andra, starkt fördjupats. Partiordföranden Per Albin Hansson hade sedan 1926 inga möjligheter att komma till tals i partiets huvudorgan, han publicerade sig i Ny Tid i Gbg. Höglund utsågs hösten 1931 till ekonomichef på tidningen. Att S:s inträde i Social-Demokratens redaktion stärkte oppositionen mot Per Albin Hansson kan knappast betraktas som en tillfällighet. Som tf huvudredaktör företrädde S en starkt antinazistisk och antikommunistisk hållning. När han 1936 lämnade vikariatet banade han väg för sin vän Höglund att tillträda den ledande posten i partiets huvudorgan.

Redan före andra världskrigets utbrott hade S omprövat sina tidigare ställningstaganden, inte minst i försvarsfrågan. Han ingick i gruppen Kämpande Demokrati, en ”löslig opposition från flera partier”, som värnade om demokratiska fri- och rättigheter under kriget. I riksdagen pläderade han sedan 1936 för upprustning av försvaret och förlängd värnpliktstid med hänvisning till det ökade hotet från de fascistiska och nazistiska diktaturerna i Europa. I tal och skrift tog han Finlands parti, beredd att rösta för ett aktivt stöd till Finlands försvar, och han medverkade i sammanslutningen Nordens Frihet som tillkom i dec 1939. S blev ordförande i Hjälpkommittén för Norge 1941 och han var aktiv i stödverksamheten till Danmark under kriget. Inför riksdagen och andra fora gav han under krigsåren med allt större eftertryck uttryck för sitt stöd för det öppna demokratiska samhället. Flera av dessa texter publicerade S under 1940-talet. Nationella värden lyftes fram, och grundläggande kristna värderingar presenterades i S:s anföranden som normer att samlas kring.

Under hela sitt liv ägnade sig S åt skönlitterärt och historiskt författarskap. Efter debuten med Folket i Simlångsdalen gav han 1907 ut den lilla dikt- och prosasamlingen Mosaik, en samling stämningsbilder kring de eviga frågorna, tidens och livets oundgängliga flöde och kärleken. Men här fanns också politiska motiv som han senare skulle återvända till; å ena sidan mannen i arbetarklassen som framtidens ledande gestalt och å den andra Engelbrektsgestalten som den ledare som förde folkets talan. Under en följd av år sköt sedan S sitt författarskap i bakgrunden, det växande politiska engagemanget tog överhand. 1919 återkom han emellertid med novellsamlingen Hjältinnan från Nevan och andra berättelser, med motiv från tiden för ryska revolutionen men också från hembygden, och under den allvarliga kris som den kommunistiska rörelsen i Sverige genomgick i mitten av 1920-talet publicerade han ett arbete i fem delar under samlingstiteln Ryska revolutionens historia i sammandrag (1–5, 1924). Det var en detaljerad skildring av händelserna i Ryssland i första världskrigets slutskede, med stöd i en förhållandevis omfattande litteratur.

Efter återinträdet i SAP blev det möjligt för S att vid sidan om politiken fördjupa sig i sitt författarskap. Under de följande åren utkom ett flertal böcker med historisk inriktning, bl a gav han sig i kast med sitt fem volymer stora epos Rebellerna (1926–29), en krönika om det sv samhällets utveckling från 1800-talets mitt och om arbetarrörelsens framväxt, med starka självbiografiska inslag. S, liksom flera av hans samtida, ägnade sig också åt att skriva biografiska skisser över mer bemärkta gestalter inom arbetarrörelsen. De personer som uppmärksammades hade han arbetat tillsammans med, de var hans nära vänner på den politiska arenan och i skisserna får inte sällan S:s eget liv utgöra den sammanhållande berättelsen. Samtidigt som S fullföljde Rebellerna började han publicera de samlingar av ordstäv och talesätt som han under lång tid samlat, böcker som utkommit i flera upplagor. I sitt författarskap kom han också att återvända till hembygden. Flera arbeten om Halland utkom under 1930och 40-talen.