Sture (sjöbladsätten), släkt

Sture (sjöbladsätten). Vapenbilden med tre balkvis ordnade sjöblad har under 1300-talets förra hälft kunnat beläggas för Anund S (d 1360 eller 1361) och för riksrådet Gustaf Tunason (Ving-ätten), av vilka den förre beseglat två brev 1350. Tillnamnet S användes vid denna tid även av en Rörik S (d tidigast 1357) vars vapenbild var ett gumsehuvud, och åt vilken Anund S beseglade ett brev 1343. Namnet tyder på att denne Rörik S var ättling till riddaren Rörik S (d tidigast 1312), som 1310 förekommer bland hertig Eriks löftesmän. Det förefaller sannolikt, att Anund S på fädernet tillhörde samma ätt som Rörik S och upptagit sjöbladsvapnet från Ving-ätten, från vilken han kan ha härstammat på mödernet (Carlsson).

Anund S har tidigast kunnat beläggas vid förlikningen mellan kung Birger och hans bröder i Helsingborg 1310, i vilken han nämns bland den förres talrika löftesmän. Därefter förekommer han inte i nu kända urkunder förrän 1321, då han för trogen tjänst fick jord i Dalsland av hertig Eriks änka Ingeborg (bd 20) och var bland de tio personer hon uppgav som sina råd, då hon på Bohus med furst Henrik av Mecklenburg avtalade framtida giftermål mellan sin dotter Eufemia (bd 14) och dennes son Albrekt. Efter brytningen mellan Ingeborg och förmyndarregeringen för hennes son kung Magnus har S ej kunnat beläggas som riksråd förrän i en anteckning från 1600-talet (Gillingstam 1948) om utfärdarna av ett ej längre bevarat brev från 1328 om återuppbyggandet av Hunehals slott. 1326 eller 1327 hade han dubbats till riddare, möjligen vid Ingeborgs bröllop med Knut Porse (bd 29) sistnämnda år. 1328 förde S till hamnstaden Lödöse med en eskort av 40 beväpnade ryttare utan ekonomisk ersättning den av de påvliga nuntierna insamlade sexårsgärden, som på grund av oroligheter ej tidigare kunnat föras längre än till Riseberga kloster. 1333 var han och riddaren Ulf Filipsson (Ulv) kung Magnus ståthållare i Skåne, då de granskade räkenskaper över tullen i Skanör och Falsterbo (Sjöstedt, s 227). Som riksråd nämns S senare bl a i kungens bekräftelse av Lübecks privilegier 1344, i kungaparets testamente 1346 och bland borgensmännen för kungens stora lån från påven 1351. Under kungasonen Eriks uppror mot sin far förblev han lojal mot fadern. Utom de dalsländska gods S 1321 fått av kung Magnus mor, och som han sålde redan 1325, ägde han jord i Västergötland, Närke och Östergötland. I Gäsene härad i förstnämnda landskap var han häradshövding 1347, och 1349 var en del av Kinne härad i samma landskap förlänad till honom. S var gift med Katarina, troligen syster (Carlsson, s 92, not 3) till marsken Erengisle Näskonungsson (bd 14).

Hans son Magnus S (d tidigast 1391) var riddare redan då han 1356 börjar förekomma i nu kända urkunder och tillhörde liksom sin far kung Magnus anhängare under konflikten med dennes son Erik. I det vid Edsviken i Sollentuna sn i Uppland daterade stilleståndsfördraget 1371 mellan å ena sidan kung Albrekts anhängare, å den andra kung Magnus och hans son Håkans nämns han bland de senares 29 representanter. Därefter synes S ha varit verksam i Magnus och Håkans västsvenska riksdel.

I sitt äktenskap med Karin, dotter till riddaren Algot Magnusson (Algotssönernas ätt), vars änka gift om sig med den förutnämnde Gustaf Tunason, blev S far till Algot Magnusson (d 1426). Denne, som tydligen var uppkallad efter sin sannolikt före hans födelse avlidne morfar, gifte sig något av åren 1374–81 med Märta Bosdotter, dotter till Bo Jonssons (Grip; bd 5) morbror Bo Bosson (Natt och Dag; bd 26, s 408 f o 411) och uppträder tidigt i andra trakter än sin far, tidigast tillsammans med sin mors halvsyster Bengta Gustafsdotter (Ving-ätten) och hennes make Heyne Snakenborg (bd 32). I Bo Jonssons testamente 1384 nämns A som suppleant för en av dennes tio testamentsexekutorer, den heliga Birgittas son Birger Ulfsson (Ulvåsa-ätten, bd 4), och 1385 kallar han sig ”capitaneus” (hövitsman) på det västgötska slottet Öresten i Marks härad, vilket slott enligt testamentet var pantsatt till Bo Jonsson. 5 jan 1388 förklarade han sig ha Öresten och det likaledes till Bo Jonsson pantsatta slottet Opensten jämte Marks och Kinds härad som län av drottning Margareta. Detta skedde ett par månader innan de flesta av Bo Jonssons testamentsexekutorer hyllade Margareta, och A var sålunda den förste svensk som kan beläggas ha hyllat henne. I samband med kung Albrekts nederlag och tillfångatagande 1389 skall han enligt ett intyg från 1460 (B l6) ha belägrat det den förutnämnde Heyne Snakenborg tillhöriga Vädersholm i Södra Vings sn i Västergötland. Den unika uppgiften (Ericus Olai), att A tillsammans med Abraham Brodersson (bd 1) skulle ha fört befälet över de trupper med vilka drottning Margareta i början av 1390-talet lät belägra Sthlm, misstänks (Erslev) vara felplacerad. I breven från förhandlingarna i Lindholmen och Helsingborg 1395 nämns han bland talrika nordiska stormän, men först i Nyköpingsöverenskommelsen 1396 kan han säkert beläggas bland ”riksens rådgivare i Sverige”. A var då riddare, vilket han torde ha blivit vid hyllningen av kung Erik vid Mora stenar samma år. 1396 nämns han som hövitsman i Uppland, vilket kombinerats (Fritz) med ett brev från 1395 (BSH) om strider mot vitalianerna i Sthlm och ansetts innebära ”ett förvaltningsuppdrag av utpräglad militär natur”. 1397 var A med på unionsmötet i Kalmar, och vid Sven S:s (se nedan) förlikning med drottning Margareta 1398 fick han tillsammans med Nils Svarte Skåning å drottningens vägnar Faxeholm med Hälsingland och halva Medelpad. Hösten 1403 var han tillsammans med den förutnämnde Abraham Brodersson enligt annalnotiser befälhavare för den här med vilken drottningen förgäves sökte erövra Gotland, och han nämns främst i det stilleståndsfördrag som våren 1404 i Slite slöts med befälhavarna för Tyska ordens trupper. Som lön för sina tjänster fick A 1405 av kung Erik och drottning Margareta slottet Styresholm med Ångermanland, som han innehade ännu 1419, då han nämns bland beseglarna av förbundstraktaten mellan kung Erik och Polen-Litauen. Enligt denna traktat innehade han också Gripsholm och Rävsnäs i Södermanland, men enligt 1423 års förbundsfördrag mellan Erik och hansestäderna hade Gripsholm en annan innehavare (jfr bd 12, s 25 f), medan A i stället uppges inneha Nyköping. 1409 var han närvarande vid räfstetingen i Södermanland. 1416 och 1417 deltog A i kung Eriks krig i Schleswig (Carlsson 1965, s 33). Vid flera tillfällen under åren 1411–16 (SD 1467, l878 och 2204) beskylldes han för att med orätt ha tillägnat sig jord. A och hans hustru Märta begravdes i Vadstena kloster, där deras gravsten är bevarad.

Deras son Gustaf Algotsson (d 1448), vilken liksom sin far ej kunnat beläggas ha kallat sig S, förekommer i nu kända urkunder tidigast 1401 och var redan då riddare (Nye Danske Magazin). Liksom fadern beseglade han 1402 i Sölvesborg intyget om drottning Margaretas son Olofs död och begravning med uppmaning till Tyska orden att utlämna den man som falskeligen utgav sig för att vara Olof. Senast 1409 (Gillingstam 1952–53) gifte sig G med det avlidna riksrådet Arvid Bengtssons (Oxenstierna; bd 28, s 468) enda dotter Elin. Då han 1419 liksom sin far beseglade kung Eriks förbundstraktat med Polen-Litauen, skrevs han till Ängsö i Västmanland, som tidigare tillhört svärfadern. Senast 1422 (Gillingstam 1952–53, s 92) torde Elin ha dött barnlös, men hennes mor Birgitta Magnusdotter (Porse; bd 29, s 412) kungjorde 1445, att G skulle få behålla Ängsö, så länge han levde. Redan 1425 hade han gift om sig med Märta Ulfsdotter, syster till sedermera riksråden Sigge, Gustaf och Fader Ulfssöner (Sparre av Hjulsta och Ängsö; bd 32), av vilka den sistnämnde genom sitt äktenskap med Elin Nilsdotter (Natt och Dag), kusindotter till Birgitta Magnusdotter, kom att bli en av hennes arvingar och vid arvskiftet efter henne 1453 ärvde Ängsö. G kan 1430–40 beläggas som häradshövding i Oppunda härad i Södermanland, där han genom sitt andra äktenskap kommit i besittning av Lagmansö i Vadsbro sn (Gillingstam 1952–53, s 497). Bland rikets råd och män nämns han tidigast på mötet i Arboga i jan 1435 (Carlsson 1936, s 26 f, jfr Schück 2005, s 111). Senare var G bland dem som i Uppsala 6 juni samma år ingick en konfederation mot kung Erik med anledning av det preliminära förlikningsfördraget med denne i Halmstad föregående månad och förnyade denna konfederation på Långholmen vid Sthlm ett par månader senare. Han förekommer också i förlikningsfördraget med Erik i Sthlm på hösten samma år, och i jan 1436 var han en av de nio frälsemän som jämte tre biskopar i Arboga 11 jan följande år skrev ett villkorligt uppsägelsebrev till kungen. På mötet i Söderköping hösten 1436 var G bland de 50 rikets råd och män som utfärdade privilegiebrev för den svenska kyrkan och bland de 66 utfärdarna av det antedaterade privilegiebrevet för Sthlm. Likaså var han bland de 95 aristokrater som på herredagen i (Söder-)Tälje sensommaren 1438 ingick en konfederation till värn för Sveriges lag och rätt, frihet och privilegier. I stilleståndsfördraget i Arkösund 1439 mellan kung Eriks anhängare och riksföreståndaren Karl Knutsson (bd 20) nämns G bland den senares sju löftesmän. 1441 var han ett av de fyra världsliga sändebud som representerade Sverige vid underhandlingar i Lödöse med norrmännen. G kan 1445 beläggas som riksråd. Han begravdes i domkyrkan i Strängnäs, där hans gravsten är bevarad, och där en av hans änkas bröder några månader senare blev biskop. G:s ende son dog ogift. Av hans båda döttrar blev Elin Gustafsdotter gift först med Karl Knutssons halvbror upplandslagmannen Knut Stensson (Bielke; bd 4, s 152) och sedan med riksföreståndaren Erik Axelsson (Tott), och Birgitta Gustafsdotter först gift med riksrådet David Bengtsson (Oxenstierna, bd 28, s 468) och sedan med riksrådet Knut Posse (bd 29).

G:s yngre bror Anund S (d 1434) kallas minst lika ofta S Algotsson och i ett brev 1424 Anund S Algotsson (Carlsson 1920, s 103 f, not 2); namndifferensen mellan bröderna kan kanske tyda på att S uppkallats efter deras farfars far i fråga om både för- och efternamn, sedan deras far uppkallats efter sin morfar i fråga om bådadera (jfr Hildebrand 1961). Anund S blev riddare något av åren 1407–1409 (Carlsson 1920, s 103, not 1) och nämns som riksråd 1413–30 (Gillingstam 2009). Då han 1419 liksom fadern och brodern beseglade kung Eriks förutnämnda förbundstraktat med Polen-Litauen, skrevs han till Grönskog i Fliseryds sn i Småland, av vilken sätesgård han kommit i besittning genom sitt äktenskap med ölandslagmannen Anund Jonssons (Lejonansikte; bd 2) dotter Kristina (DMS 4:2, s 59 f).

Deras son Gustaf S (d 1444) nämns 1441 och 1445 som Gustaf Anundsson ”kallader S” resp ”som kallades S”. I Vadstenadiariets notis om hans begravning benämns han Gustaf Sturesson, vilket anknyter till att hans far så ofta kallats Sture Algotsson. Han har tidigast kunnat beläggas i det villkorliga uppsägelsebrev som tre biskopar och nio frälsemän, bl a farbrodern Gustaf Algotsson 11 jan 1436 i Arboga skrev till kung Erik. På herredagen i Söderköping samma år var S liksom farbrodern bland de 50 rikets råd och män som 25 okt utfärdade privilegiebrevet för den svenska kyrkan och bland de 66 utfärdarna av det antedaterade privilegiebrevet för Sthlm. Båda var också bland de 95 aristokrater som på herredagen i (Söder-)Tälje sensommaren 1438 ingick den förutnämnda konfederationen. Senast samma år hade han gift sig med dennes halvsyster Birgitta Stensdotter (Bielke; bd 4, s 152); han hade varit bland fastarna i dennes morgongåvobrev, då denne något senare gifte om sig efter att ha blivit änkling efter hennes syssling Birgitta Turesdotter (Bielke; bd 4, s 150). 1441 intygade ärkebiskopen i Lund, att en till honom destinerad skeppslast från Holland uppbringats av S, som var fogde på Älvsborg. Detta hade 1439 mot ett norskt angrepp försvarats av Karl Knutssons halvbror upplandslagmannen Ture Stensson (Bielke; bd 4, s 151), Birgitta Stensdotters bror, som dog samma år. S torde alltså av sin svåger Karl Knutsson ha gjorts till Ture Stenssons efterträdare på Älvsborg. Liksom Karl Knutsson var han bland de 76 som enligt Vadstenadiariet dubbades till riddare vid kung Kristofers kröning i Uppsala domkyrka 14 sept 1441. I förlikningsbrevet mellan Karl Knutsson och Cristiern Nilsson (Vasa) några veckor senare nämns S bland den förres sex löftesmän. 1443 engagerades han i den pommerske hertigen Barnims försök att medla mellan kungarna Erik och Kristofer. S var då hövitsman på Kalmar, som han innehade ännu vid sin död följande år. Den lundensiske ärkebiskopens förutnämnda klagomål mot honom 1441 är inte det enda som tyder på våldstendenser hos honom. Ett annat klagomål finns i biskop Tomas brev till Karl Knutsson 1436 (Bring). Son till S var Sten Sture(den äldre) (nedan), med vilken denna släkt S dog ut på manssidan. Dennes enda syster Birgitta Gustafsdotter blev farmor till kung Gustav I.

Utom Sten Stures farfars farfar uppträder från 1300-talets sista decennier ytterligare en Magnus S (d något av åren 1416–19). Eftersom dennes vapenbild var ett gumsehuvud och han hade en sonson med det ovanliga namnet Rörik S (d senast 1419), förefaller det klart, att han tillhörde samma släkt som den Rörik S åt vilken Anund S beseglat ett brev 1343, sannolikt Anund S:s fädernesläkt. Denne Magnus S var bland sex personer som 1392 bannlystes för att långt tidigare ha förgripit sig på Strängnäs domkyrkas egendom (jfr bd 27, s 60). Liksom sin förutnämnde frände Algot Magnusson var han sannolikt bland de 36 personer som enligt ett brev till de preussiska städerna dubbades till riddare vid kung Eriks hyllning vid Mora stenar 23 juli 1396. Liksom Algot Magnusson var han också bland de talrika aristokrater som nämns i breven från förhandlingarna i Lindholmen och Helsingborg 1395 samt i Nyköpings-överenskommelsen 1396. I stilleståndsfördraget på Gotland våren 1404 med befälhavarna för Tyska ordens trupper nämns S närmast efter Algot Magnusson, drottning Margaretas befälhavare. Magnus S var gift med Iliana Arvidsdotter, dotter till Arvid Bengtsson (Lejonansikte; bd 22, s 514), som var underlagman i Tiohärad och häradshövding i Uppvidinge härad i Småland. Själv var han 1402 konungsdomhavande i Konga härad och 1414 en av konungsdomshavandena vid räfsteting i Värnamo och Växjö. Hans släktgren har inte kunnat beläggas på manssidan senare än 1434, men sondöttrar till honom, systrarna Katarina, Ingeborg och Sigrid Karlsdotter, blev gifta med riksföreståndaren Nils Jönsson (Oxenstierna; bd 28), riksrådet Magnus Gren (bd 17) och hövitsmannen på Borgholm Peter Ryning (bd 31, s 133).