Carl Gustaf Styffe

1 Styffe, Carl Gustaf, f 28 mars 1817 i Tysslinge, Ör, d 20 mars 1908 i Sthlm, Hedv El. Föräldrar: bruksförvaltaren Gustaf S o Elisabeth (Betty) Rebecca Malmström. Elev vid Skara h lärdomsskola o gymn 26–35, inskr vid UU 10 okt 35, Västgöta nations bibliotekarie 41–42, FK 14 dec 42, disp pro gradu 13 juni 45, mag 16 juni 45, allt vid UU, e o amanuens vid RA 25 juli 43, förste amanuens där 27 maj 53, amanuens i SkS 12 maj 46–53, vicebibliotekarie vid UUB 28 dec 58, bibliotekarie där 4 mars 63–16 maj 82. – LSkS 53, LVHAA 58, LVS 62, LVA 74. – Ogift.

Uppväxten på Karlsfors alunbruk i Berg, Skar, där fadern var förvaltare, och skolgången i Skara gav S ett bestående intresse för Västergötland och för geografi och naturalhistoria, trots att de områdena inte skulle bli centrala i hans långa livsgärning. Med mycket vackra avgångsbetyg från gymnasiet kom han 1835 till Uppsala, där han knöt livslånga vänskapsband inom ett kotteri gamla djäknar lett av Gunnar Wennerberg. Han tog tidigt intryck av E G Geijers (bd 17) föreläsningar och den gryende källkritiska riktningen, som tydligt skulle prägla hans egna insatser. De kan vagt skönjas redan i den av S själv författade magisteravhandlingen 1845 om lantdagen i Malmö 1669, även om häftet är lika kort och blygsamt som flertalet av dåtidens dissertationer. S lade dock inte fram den för läromästaren Geijer, som vid den tiden sedan länge lämnat disputationsverksamheten. Som preses fungerade i stället den alltid välvillige J H Schröder (bd 31), med vilken S samarbetat vid excerptkontroller i RA. Dit hade han nämligen rekryterats som e o amanuens redan 1843 av Hans Järta (bd 20), som uppenbarligen betraktade S som en framtidsman.

S kom att ägna 15 år åt RA, vars bristfälliga lokaler i Sthlms slotts källare och i många delar illa ordnade skick satte medarbetarna på hårda prov. Det var mötet med det i sig rika men svåråtkomliga arkivmaterialet, som lade grunden för S:s framtida stora insatser som arkivforskare och urkundsutgivare. Inte bara förmågan att spåra och systematisera präglade honom tidigt. Han visade också i hög grad vad vi i dag kallar serviceanda genom att välvilligt hjälpa och handleda arkivforskare, ett drag som präglade honom livet ut. Bland de uppdrag S fick inom RA var en noggrann inventering av den oxenstiernska handskriftssamlingen på Tidö, som staten löste in. Intresset för Axel Oxenstierna bestod, men först efter pensioneringen kunde S inleda ett brett upplagt editionsarbete.

Med utgångspunkt i gjorda arkivfynd utgav S 1846 en historik över svenskt kanalbyggande fram till 1720-talet, som sex ynglingar i Uppsala med ett ark var använde som avhandlingar pro exercitio, bland dem Herman Rydin (bd 31). Andra dokument publicerade S vid några tillfällen i serien Handlingar rörande Skandinaviens historia, utgivna av SkS.

Sedan Hans Järta lämnat ledningen för RA och J J Nordström (bd 27) 1846 blivit hans efterträdare, förlorade S successivt sin gynnade ställning i verket och ansåg sig förbigången vid utnämningar. Det skulle emellertid dröja lång tid innan han tog steget fullt ut och sökte sig därifrån, kanske en följd av hans ”vestrogotiska senfärdighet och vanan att skrupulöst fundera över de allra obetydligaste och likgiltigaste småsaker” (Hildebrand, s 293). Den karakteristiken kontrasterar starkt mot omdömena om hans iver, skicklighet och fyndförmåga bland handskrifter och arkivalier.

Uppsala universitetsbibliotek skulle från 1858 under nära ett kvartssekel bli S:s andra och sista tjänsteställe. Efter komplicerade omröstningar och överklaganden kunde han då tillträda som vicebibliotekarie för att 1863 avancera till chefsposten, varifrån han pensionerades 1882. Det var främst genom insatserna för den stora och dittills i närmast oordnad form bevarade handskriftssamlingen, som han gjorde sig bemärkt. Vad han och andra forskare mötte, förefaller ha varit oändliga hyllplan fyllda med mängder av visserligen sammanhållna men ofullständigt beskrivna dokument och därtill hundratusentals lösa handlingar och brev, sällan med uppgift om sammanhang och proveniens. Endast en hängiven och i många ämnen grundlärd person som S vågade sig gripa systematiseringsverket an. Handskrifternas katalogisering följde i stort de normer han tillämpat och förnyat under sina år i RA. Själva förteckningen gjordes grovt ämnesuppdelad, och materialet beskrevs sällan detaljerat på individuell dokumentnivå. Däremot får man i efterhand intrycket att S läst eller åtminstone ögnat alla de oräkneliga handlingarna, eftersom det parallellt upprättades ett person- och ämnesindex på lösa lappar, ordnade i kapslar. Detta index har kontinuerligt fullföljts och är en ovärderlig ingång till denna den största handskriftssamlingen i svenska bibliotek. Den väldiga mängden brev ordnades efter mottagare med ett särskilt avsändarindex.

Boksamlingarna ägnade S inte lika stort intresse, även om de oavbrutet växte genom svenskt plikttryck, donationer, byten och ett sparsmakat men forskningsbefordrande köpförvärv. Först mot slutet av S:s tid ökades efter 30 år riksdagens inköpsanslag med en tredubbling, låt vara till fortfarande blygsamma 15 000 kr. En av alla tiders största donationer till biblioteket skedde under perioden. Den märklige storsamlaren, garvaråldermannen Jacob Westin i Sthlm, beslöt att gynna Uppsala framför KB, med vars chef Gustaf Klemming (bd 21) han kommit i delo. Samlingen med sina över 22 000 tryck, handskrifter, kartor och bilder innehöll många rariteter; universitetet visade sin uppskattning genom att göra Westin till hedersdoktor vid jubelpromotionen 1877. Bland andra viktiga handskriftsdonationer kan nämnas den Gyllenborgska samlingen 1869 från Ihres Ekebyhov.

Liksom bibliotekschefer i alla tider brottades även S med lokalproblem. Den imposanta byggnaden Carolina Redivivas övre hälft var fortfarande under hans tid upptagen av universitetets stora festsal. Först på 1880-talet, sedan det nya universitetshuset i Uppsala med stor aula började byggas, blev det möjligt att planera för att de växande bibliotekssamlingarna skulle kunna ta nya utrymmen av Carolina i anspråk. En märkligt sen indragning av vatten och värme skedde 1877, vilket starkt förbättrade arbetsmöjligheterna i boksalar och magasin.

Trots S:s långa tjänstgöring som chef har han förblivit relativt anonym i den långa raden av Uppsalabibliotekets ledare. Hans omedelbara företrädare, Carl Johan Fant (bd 15), satt på posten endast kort tid, sedan han 25 år varit andreman under den färgstarke Schröder. Hans efterträdare var bibliotekets kraftfulle nyordnare Claes Annerstedt (bd 2). Mellan två sådana personligheter som Schröder och Annerstedt, aktiva och utåtriktade, är det lätt att en kammarlärd som S kommer i skuggan. Ett försök 1874 att efterträda Nordström som riksarkivarie lyckades inte, trots att S hade många förespråkare bland historiska forskare. I samband med den konkurrensen publicerade S en framåtblickande programskrift om arkiv och arkivväsende (Om svenska statsarkiverna, Sv tidskr för politik, ekonomi o litt 1874). Flera av hans förslag skulle långsamt komma att genomföras av andra arkivledare.

Som biblioteksman framstår S som något blek i jämförelse med mera färgstarka såväl föregångare som efterföljare och hans historieforskning ansågs länge inte nå samma höjder som de t ex vännen och kusinen Carl Gustaf Malmström (bd 25) eller den vetenskaplige skyddslingen Hans Forssell (bd 16) uppnådde. I själva verket introducerade S något av en ny metod inom det medeltidshistoriska forskningsfältet. Med utgångspunkt i för honom tillgängliga och med händelserna samtida källor utvecklade han en tidig form av källkritik. Ett resultat av detta angreppssätt var att han i sin utredning 1864 om grundregalernas uppkomst och tillämpning kunde visa att 1282 års riksdagsbeslut på Helgeandsholmen var en förfalskning från sent 1500-tal. S:s inventeringsresor till utländska arkiv kan ses som en del av det källkritiska projektet. Jakten på originalhandlingar stod i centrum. I hans skrivande förblev dock beroendet av läraren Geijers inte helt objektiverade historiesyn märkbar, t ex i framhävandet av de anti-unionella och allmogedemokratiska dragen i svensk senmedeltida historia, samt i analogi med detta i kritiken av en unionsvänlig världslig och kyrklig aristokrati. S tog följdriktigt avstånd från mycket i Anders Fryxells (bd 16) historiska metod.

S sammanfattade inte sin forskarmöda om den svenska medeltidshistorien i något separat verk. I stället publicerade han mycket omfattande kommentarer till de källor som presenterades i urkundsutgåvan Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver (1–5, 1859–84). Samlade i inledningen till vart och ett av dessa fem band, som ett slags förord, finns en svensk rikshistoria för medeltidens 150 sista år, som sammanlagt omfattar ca 1 000 boksidor.

Som flitig resenär visade S en enastående förmåga att i danska, tyska och andra utländska arkiv uppspåra medeltidsdokument med svensk beröring. Den historiska geografin var utgångspunkten för hans arbete Skandinavien under unionstiden (1867, 2:a uppl 1880). Verket renderade honom VA:s Letterstedtska pris. Till sin död arbetade S med tillagda dokument för en tredje utgåva, tryckt först 1911 under redaktion av Ludvig Magnus Bååth (bd 7). Skandinavien under unionstiden var epokgörande i att i princip bygga helt på de samtida källorna, diplom och lagstiftning, inte krönikor och sägner. Som handbok gör verket fortfarande (2013) god tjänst.

Inte bara medeltiden utan även de stora aktörerna under den gryende stormaktstiden fascinerande S. En urkundspublikation 1861 presenterade brev, tal och skrifter av Gustav II Adolf, vilken tillsammans med S:s utgivning av medeltidsdokument motiverade SA att 1864 ge honom det kungliga priset. Efter sin pensionering koncentrerade S krafterna på en länge närd plan att ge ut Axel Oxenstiernas skrifter och brevväxling. Det arbetet inleddes vid mitten av 1880-talet under VHAA:s ledning och finansiering. S var pådrivande i nämnden för projektet och svarade själv för två volymer i avdelningen med Oxenstierna själv som författare och en i avdelningen med brev till Oxenstierna. Den första avdelningen avslutades så sent som 2009 och den andra avdelningens utgivning pågår ännu.

Först på senare tid (Torstendahl, Schück) har S:s ställning som nydanande i källkritik och analytisk urkundsbehandling lyfts fram med kraft. Hans tillbakadragna livsföring – en ensamstående bildad herre med enorm fond av lärdom och detaljkunskaper men knappast lagd för lättsam konversation – och hans föga polemiska inställning gav honom inte en förstarangsplats i samtiden, trots att många vänner och forskare betygade hans stora förtjänster. Betecknande är att S inför jubelpromotionen i Uppsala 1893 avböjde ett juridiskt hedersdoktorat.