Arvid Eriksson Stålarm

Stålarm, Arvid Eriksson, f omkr 1549 (Lœnbom), d mellan 5 o 13 maj 1620 på Gripsholms slott. Föräldrar: fogden på Nyslott Erik Arvidsson o Beata Nilsdtr (Grabbe). Ryttmästare för en fana finska ryttare 71, överstekvartermästare o rumormästare 79, häradsh i Lill-Savolax 7 dec 80, befälhavare på Ivangorod 81–82, häradsh i Nyslotts län 83, amiral över finska skeppsflottan 14 juli 84 (ny fullm 7 maj 85) samt 29 aug 88–89, ståth på Narva 10 april 90, överste för knektarna i Finland 6 nov 90, häradsh i Sexmäki 7 mars 93, ledde den sv delegationen vid fredsförhandl:arna med Ryssland 9 nov 94–18 maj 95, ståth i Finland o befälhavare över finska krigsmakten 1 juli (fullm 22 sept) 97–22 nov 98, fängslad på Gripsholms slott 3 april 00–28 aug 02, lagman i Karelen 8 sept 02, krigsöverste i Livland 13 sept 02 samt åter 2 juni 04, åter fängslad 1 sept 04, internerad på Gripsholm från febr 05.

G 9 juli 1579 (Grönblad) på Villnäs i Villnäs kapellförs, Egentliga Finland, m Elin Fleming, f omkr 1553, d 16 jan 1603 (begravningsvapen i Tenala kyrka), dtr till fältöversten Herman (Pedersson) F (bd 16) o Gertrud Håkansdtr (Hand).

Redan vid tolv års ålder placerades S vid hertig Johans hov på Åbo slott och knöts därmed tidigt till Vasaättens regenter. Det skulle bestämma hans liv och öde på både gott och ont. S tillbringade viktiga läro- och karriärår i Henrik Klasson Horns (bd 19) och Pontus De la Gardies (bd 10) fälttåg 1579–83 och snart fick han egna, viktiga uppgifter. Han blev befälhavare på det strategiskt viktiga Ivangorod och senare befälhavare över sjöstridskrafterna i Finland. Kampen om kontrollen över Finska viken och Saimens sjösystem var under 1580-talet en viktig del av kriget mot Ryssland. 1582 var S en av tre chefer för en stort upplagd svensk offensiv mot Nöteborg som man var nära att erövra. De sista krigsåren ledde han trupper till seger i striderna vid Koila (1590) och Pljussajoki (1591) och deltog även i Klas (Eriksson) Flemings (bd 16) misslyckade fälttåg mot Novgorod 1591.

Under kriget var S delvis ansvarig för truppernas förläggning i Finland och när 80 knektar i febr 1591 förlades till Bjärnå, Kimito och Nagu socknar befallde han fogden att se till så att soldaterna inte brukade övervåld på befolkningen ”vid det straff som uti krigsartiklar förmält är”. För sin vilja att föra det kostsamma ryska kriget till ett segerrikt slut har S hänförts till ”hökarna” tillsammans med Pontus De la Gardie och översten Arvid Henriksson Tawast, i motsättning till högre befäl ur familjerna Fleming och Horn. S ledde den svenska delegationen vid fredsförhandlingarna med Ryssland 1594–95 och skrev också under fredstraktaten i Teusina.

1593 svor S kung Sigismund trohet och drogs därmed in i den eskalerande konflikten mellan denne och hertig Karl. Till en början gick det dock bra. S blev Sigismunds ståthållare i Finland och från 1597 befälhavare över de militära styrkorna där.

Från nov 1596 till febr 1597 rasade ”klubbekriget”, den våldsamma finska bonderesningen med tyngdpunkt i Österbotten, som slogs ned i blod av Sigismundtrogna trupper under Klas Fleming. S tycks dock ej ha tagit någon mera aktiv del i de regelrätta striderna. Fleming hann avlida innan hertigens trupper landsteg i Finland. Efter honom övertog S i juli 1597 befälet över den kungliga armén i Finland. Den 7 sept samma år landsteg hertigens trupper strax öster om Åbo och två dagar senare skulle S och hertig Karl förhandla direkt på Kuppisfältet utanför staden. Men det kom till strid och hertigen avskar S från reträtten till slottet. Istället tvangs han fly inåt Tavastland, medan slottet gavs upp den 30 sept samma år.

Sedan hertigen i okt 1597 lämnat Finland återkom S till Åbo och efter förhandlingar med hertigens folk kunde han på julafton 1597 ta över slottet. Även Karl sökte personligen förlikning med S, väl medveten om sin svaga ställning i Finland.

Genom Sigismunds nederlag vid Stångebro i sept 1598 förändrades allt. Den 25 juli samma år hade S landstigit i spetsen för 3 000 finska soldater vid Gröneborg några mil norr om Sthlm. Men hans trupper tvangs vända tillbaka över Ålands hav innan man nådde huvudstaden, för att inte få reträttvägen avskuren, och därmed avslutades det s k ”korvtåget”. För att hejda anfall i motsatt riktning över havet mot Finland ledde S själv ett 50-tal farkoster ur den finska delen av flottan – ibland kallad ”Helsingforsflottan” – i patrullering av Ålands hav. Detta misslyckades dock. Hertigens trupper landsteg i Sagu och den 29 aug 1599 besegrades S:s folk i en strid vid S:t Mårten. S var nu innesluten på Åbo slott med 500 man. Efter en månad gav han upp och överlämnade slottet. Givna löften bröts och ett 10-tal personer avrättades vid ”Åbo blodbad” den 10 nov samma år. S fick sin dödsdom uppskjuten och fängslades istället på Gripsholms slott.

Vid rättegången i Linköping 1600 satt S på de anklagades bänk, men lyckades visa att han inte varit aktiv då de upproriska krossades under ”klubbekriget”. När han letts fram till schavotten lästes ett brev från hertigen upp att S skulle benådas om ständerna gick med på det. I sista stund undgick S bilan och återfördes till fängelset. Enligt traditionen ska S vid benådningen ha undrat vad hans fyra just avrättade medbröder skulle säga när han inte följde efter dem: ”Visst lära de mena att jag till helvetet fara, efter(som) de icke se mig hos sig i himmelen, dit de väntat mig efter.”

Redan i slutet av 1599 talade S för en omorientering i polskfientlig riktning. Polen hade alltmer kommit att framstå som Sveriges värsta konkurrent i det baltiska området. Sommaren 1602 gjorde han en överenskommelse med Karl om att utnämnas till krigsöverste och överbefälhavare i Livland vid sidan av Anders Lindormsson (Lindersson; Forstenasläkten, bd 16). Uppgiften att leda kriget mot de militärt överlägsna polackerna var näst intill omöjlig, men utgjorde samtidigt den enda möjligheten för S att slippa ut ur sitt fängelse. Han förmedlade också, med blandad framgång, hertigens erbjudanden om nåd till landsflyktiga finska adelsmän ifall de återvände hem.

I början av jan 1603 gav hertig Karl order till S att samla ihop all trupp han kunde i Finland och bege sig till Livland för att undsätta det av polackerna belägrade Dorpat. Hertigen lovade att om han gjorde så ”då vill vi ge er både här i Sverige och i Finland hundrade gårdar, så ock de ryttare och andra, som med er draga och därtill förhjälpa, unna och efterlåta frihet och frälse på deras gods och gårdar”. Undsättningen kom aldrig till stånd men S fick ändå i början av juni följande år flera gårdar i Finland i donation med den uttryckliga motiveringen att han åter utsetts till överste över krigsfolket i Finland och därmed hade förpliktigat sig att rätt förestå sitt ämbete och vara kungen och dennes familj trogen. Men Karl lät en varning komma med i donationsbrevet: ”där så är att han uti samma sitt pålagda kall och ämbete försumlig befinna låter och icke gör våra och riksens fiender det avbräck som honom bör, när han därtill tillfälle haver och det kan, då skola strax förbemälta gods vara oss och kronan igen tillfallna.” Säkrare än så var inte den livstidsdonation som S fått.

Vid samma tillfälle fick S dessutom allt som var oförlänt i Pojo socken i besoldning mot att han skulle hålla tolv karlar till häst med harnesk och värjor samt åtta uppvaktare med vardera två hästar. När männen befann sig i fält skulle de erhålla månadslön. Det var en anmärkningsvärt stor styrka S på detta sätt skulle utrusta. En genomgång av krigsbefälets förläningar 1609 visar att han då ägde hela 67 gods.

Undsättningen av Dorpat misslyckades och staden kapitulerade i april 1603. Därmed var S:s tid som överbefälhavare över. Året efter fick S dock en ny chans och ledde 6 000 man för att återerövra Weissenstein (Paide). Men den 15 sept 1604 förlorade S hälften av sin armé i en strid vid Mexhof innan han ens nått målet. Hertigens val av syndabock kom snabbt: S slogs i bojor och fördes hem från fronten. En klen tröst var att han slapp bli inblandad i det katastrofala slaget vid Kirkholm 1605.

1602–03 ägde nya stämplingar rum mot hertig Karl och flera av de frisläppta fångarna tog kontakt med upprorskretsar i framför allt Västergötland, Mälardalen och Finland. Kontakt etablerades också med den fångne Hogenskild Bielke (bd 4) på Gripsholm. För första gången länkades den mot hertigen fientliga delen av högadeln till en missnöjd allmoge, vilket skapade en extremt farlig situation för denne. En av dessa konspirerande var uppenbarligen S. I okt 1603 fick Karl IX reda på sammansvärjningen och många arresterades. En domstol i Sthlm på hösten 1604 kunde bara bevisa landsförräderi i ett fall, resten av de gripna släpptes fria.

Därmed upphörde dock inte konspirationerna och kontakterna med landsflyktiga adelsmän i Polen. Nu var planen att inleda uppror via armén i Livland, men allt avslöjades och nya arresteringar följde. Fänriken Erik Hansson vid Upplands ryttare hade varit i kontakt med polackerna och lämnade i förhör – enligt Axel Oxenstierna efter tortyr – uppgifter som komprometterade bl a S. Denne och andra konspiratörer greps, deras brevväxling togs i beslag och tjänarna förhördes. Resultatet var ödesdigert för S. Oxenstierna har berättat hur S:s egen dräng vittnade mot honom: ”Denne drängen hade Arvid uppfött och hållit såsom sin son.” En särskild domstol, senare kallad ”blodsdomstolen”, tillsattes ur riksdagen, och i april 1605 föll en rad domar vid rättegången i Sthlm. Bielke avrättades på Stortorget där, hans huvud spetsades på en påle och sattes sedan på en järnstång över Söderport.

S benådades från sitt dödsstraff först när han stod inför bödeln på Stortorget. Tre gånger hade han sett bödeln i ögonen och alla tre gångerna hade han benådats, det var onekligen exceptionella arbetsvillkor som rådde. Istället placerades S i sitt gamla fängelse på Gripsholms slott. Där blev han kvar ända till sin död.

S var en av sin tids mest framträdande militärer men ändå inte någon exceptionellt framstående fältherre. Trots höga befäl var det få av de av honom ledda operationerna som ledde till framgång. I det avseendet är S:s militära karriär sannolikt ett exempel på en person som befordrats över sin kompetens.