Carolina Wilhelmina Stålberg

Stålberg, Carolina Wilhelmina, f 26 nov 1803 i Sthlm, Barnhusförs, d 23 juli 1872 i Mariefred. Fosterföräldrar: fältkamreraren Carl Fredrik S o Maria Christina Molander. Red för Journal för damer mars 48–51, för Illustrerad tidn för fruntimmer jemte Sthlms mode-journal 1 mars 53–29 dec 55. Förf. – Erhöll SA:s mindre skådepenning i guld 34. – Ogift.

Det har aldrig klarlagts vilka Wilhelmina S:s biologiska föräldrar var. Det enda som är känt om hennes första tid är att hon var barnhusbarn och att hon växte upp hos makarna Stålberg. De levde i Sthlm och det kom S själv att göra under nästan hela sitt liv, med undantag för de två sista åren.

S bidrog enligt sina egna biografiska anteckningar redan vid unga år till familjens försörjning, bl a genom att sy handskar åt handskmakare och förfärdiga tyllmössor åt nipperbodar. Hon tillhandahöll även språkundervisning åt de äldre personer som var inneboende i moderns hem sedan denna 1829 blivit änka.

Att döma av bouppteckningen efter hans död synes fadern ha varit förhållandevis välbärgad, och S måste ha erhållit undervisning i ett flertal språk eftersom hon kom att översätta flitigt från engelska, tyska och franska. Modern och S fortsatte att bo tillsammans fram till den förras död 1846.

S visade tidigt stort intresse för litteratur, och inledningsvis skrev hon huvudsakligen poesi. Hon publicerades i tidningar som Stockholms-posten och Allmänna Journalen redan då hon endast var 16 år gammal, och något senare också i Freja. Hennes första diktsamlingar trycktes 1826 (Min lyras första toner och Min ungdoms idealer), och S själv verkar ha tillerkänt sin poesi större litterär betydelse än prosan. 1834 tilldelades hon SA:s mindre skådepenning i guld, på förslag av dess ständige sekreterare Frans Michael Franzén (bd 16) som, enligt egna uppgifter i förordet till S:s Lyriska toner (1843), just bekantat sig med familjen.

Med åren kom S att lämna poesin för prosan, men även i romanerna förekom ibland poesi. Hennes mest spridda text, Hjalmar och Hulda (”På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och qwad”), trycktes ursprungligen i romanen Emmas hjerta (1839). Några år senare inkluderades visan i Lyriska toner, tillsammans med bland andra Lejonbruden, en av hennes mest kända översättningar (av Adelbert von Chamissos Die Löwenbraut).

Hjalmar och Hulda fick ett mycket stort genomslag, och dess spridning i skillingtrycksform hade få motsvarigheter under det svenska 1800-talet. Den första bevarade utgåvan är från 1856 och efter de åtminstone 55 tryckningarna under andra hälften av seklet beräknas upplagan ha uppgått till omkring en kvarts miljon exemplar enbart i Sverige. Visan fick en betydande spridning även i Norge och Danmark.

S skrev under många olika pseudonymer, men det var som Wilhelmina hon nådde den övervägande delen av sin läsekrets. S förde inga anteckningar över vad hon skrivit och menade att den offentliga listan över hennes publicerade texter var avsevärt kortare än den egentliga produktionen. Det var inte helt ovanligt att hennes böcker publicerades under mer bekanta författares namn i utlandet, så det är uppenbart att S skrev mer än hon tillskrevs såväl inom som utom Sveriges gränser.

S:s författarskap var oerhört omfattande, och inkluderade bl a böcker om Sveriges historia, gåtsamlingar, mytologiska lexikon, sagor, virkbeskrivningar, brevställare, vistexter, barnböcker, biografiska samlingar, romaner, noveller och poesi. De genrer hon främst gjorde till sina var barnboken och, framför allt, den historiska romanen. Hon översatte även från danska, engelska, franska och tyska, till exempel verk av H C Andersen, Charles Dickens, Eugène Sue och James Fenimore Cooper, samt av ett stort antal i dag mindre bekanta namn som Grace Aguilar och Luise Mühlbach. Hennes översättning av Bernardin de Saint-Pierres Paul och Virginie var en av de mest bekanta, och utkom i en sjunde upplaga så sent som 1904.

Under 1840-talet var S en av Sveriges fem mest tryckta författare, oräknat artiklar i kalendrar, tidskrifter och tidningar, i vilka hon var ett återkommande namn. Förutom i bokform publicerades hon i tidskrifter som Svenska Familj-journalen, Familjewännen och Figaro, tidningar som Aftonbladet, Dagligt Allehanda, Svenska Biet, Illustrerad Tidning, Dagens Nyheter, GHT, Halmstads-bladet, Åbo tidning, Upsala Tidning och Gotlands läns tidning, samt kalendrar som Svea, Norden, Freja, Flora, Iduna, Violblomman, Amaranthen, Rosa, Miniatyralmanach, Blomsteralmanach, Toilette-kalendern, Nordstjernan, Album för skön konst och Poetiskt album. S var under 1853–55 även redaktör för Illustrerad tidning för fruntimmer.

Samtidigt som signaturen Wilhelmina var mycket läst var S själv förhållandevis anonym, och inte mycket är känt om hennes liv. Det har till och med ifrågasatts hur väl hennes egna fåtaliga biografiska anteckningar stämmer överens med verkligheten. I den av henne själv (tillsammans med P G Berg) författade biografiska samlingen Anteckningar om svenska qvinnor (1864–66) står att läsa att de biologiska föräldrarna var obemärkta och att fosterföräldrarna gav henne en uppfostran som väckte hennes intresse för poesi. Både författarskapet och hon själv sägs vara präglade av samma enkelhet och flärdfrihet. Även om Berg skrivit just denna artikel är det troligt att S som medredaktör haft visst inflytande på beskrivningen. De litterära verk som omnämns är huvudsakligen historiska romaner, men hennes poesi ges den mer ingående beskrivningen och hennes stil menas vara ledigast i dikterna.

S var aktiv i debatten kring Almquists Det går an, och skrev en kritik av dennes verk i sin egen pastisch Eva Widebeck, eller Det går aldrig an (1840). För S var Almquists syn på friare förhållanden mellan könen en manlig önskedröm som endast vore till men för kvinnorna. Eftervärlden har ibland kritiserat denna inställning som bakåtsträvande, men S var inte någon extremt konservativ tänkare. Hennes fröken Widebeck är dotter till Almquists Sara men i första hand varken intresserad av att gifta sig eller av fria förhållanden, utan främst av att vara ensamstående och fri. I slutet av berättelsen friar hon själv till sin beundrare när denne insjuknat.

Det finns många exempel i S:s böcker på en för tiden ganska radikal inställning i frågor rörande kvinnors förhållanden. Kvinnor kan delta i medeltida torneringar, Gud kan tilltalas Allmodern, mäns användande av Bibeln för att hålla kvinnor nere kan behandlas, och huvudpersonerna är ofta kvinnor, inte minst i de historiska romanerna.

S skrev en del samtidsromaner under övergångsskedet mellan sin huvudsakligen poetiska ungdomsproduktion och de historiska romaner hon författade under och efter mitten av seklet. Det var emellertid den historiska romanen hon främst kom att bli känd för. Den första historiska berättelsen av hennes hand kom 1832 i form av novellen Ingrid Örnefot och Axel Nilsson Tott. Det dröjde femton år till nästa försök i genren, men därefter publicerade hon slag i slag böcker med en handling som utspelar sig i det förgångna.

S:s historiska romaner skildrar företrädesvis 1600- och 1700-talen, och detta är fallet med t ex Hedvig Charlotta Nordenflycht (1847), Gustaf III och hans omgifning (1859) och Christina, drottning af Sverige (1861). Bland de titlar som utspelas under tidigare perioder kan nämnas Catharina Månsdotter (1848) och Drottning Filippa (1849). De sistnämnda, liksom en del andra av S:s böcker, utkom i mer än en upplaga och i såväl dansk som tysk översättning. 1869 trycktes romanen Emerentia Ruth, som utspelades under Karl XI:s regeringstid, och under inledningen av 1870-talet publicerade S historiska biografier över svenska kungar, ämnade för skolbarn. Catharina Månsdotter och Drottning Filippa påstås ibland vara S:s främsta verk, t ex var August Strindberg av den uppfattningen i en artikel publicerad 1872.

Ett par år före sin död flyttade S från Sthlm till Mariefred, där hon avled efter några månaders sjukdom. Hon begravdes först i Mariefred men flyttades snart till S:t Johannes kyrkogård i Sthlm. Trots att hon varit en av landets mest lästa författare under flera decennier hade hon sällan getts utrymme i den litterära debatten, och hennes död väckte inte någon större uppmärksamhet i pressen. De dödsrunor som skrevs över S betonade först och främst hennes insats inom den historiska romanen, samt omnämnde hennes filantropiska verksamhet.

S:s anseende hos kritikerna var lågt under hennes levnad, och efter sin död kom hon delvis att bli en symbol för dålig litteratur. Forskningen slog fast att hennes böcker var ”odrägliga i sitt moraliserande” och ”lyckligt glömda”, och kanske är det särskilt barnböckerna som kritiserats. För eftervärlden är det översättningen av Lejonbruden som visat sig vara allra livskraftigast.

S:s födelse och mycket av hennes liv är höljt i dunkel och lär så förbli, men från de tidiga tonårsdikter som trycktes på 1820-talet till de historiska biografier som utkom på 1870-talet var hon oupphörligt verksam på den svenska litterära scenen. S har aldrig tillerkänts någon större originalitet vare sig som poet eller prosaist, men hon var en av föregångarna inom gruppen kvinnliga yrkesförfattare i Sverige, och besatt en svåröverträffad mångsidighet vad gäller genrer. Två sekel efter tryckningen av hennes första dikt kan S ses som både ett tidstypiskt fenomen och ett tidlöst mysterium. När hon på sin ålders höst fick frågan hur det kommit sig att hon ägnat sitt liv åt att skriva mer eller mindre oavbrutet, svarade S: ”Jag vet ingenting roligare.”