Halvar Gustaf Fredrik Sundberg

Sundberg, Halvar Gustaf Fredrik, f 19 aug 1894 i Sthlm, Hedv El, d 25 sept 1973 i Rom. Föräldrar: grosshandlaren Emil Benedictus S o Ellen Cecilia Knaust. Studentex vid H a l å Norrmalm i Sthlm 13 maj 13, inskr vid UU 18 sept 13, JK 28 maj 19, JL 15 sept 22, disp 9 april 27, doc i stats- o förvaltn:rätt där 22 april 27, innehavare av doc:stipendium 1 juli 27–31 dec 28, JD 16 sept 27, tf prof i statsrätt, förvaltn:rätt o folkrätt 28–34, ord 9 jan (tilltr 23 mars) 35–25 sept 36, 30 dec 38 (tilltr 1 jan 39)–3 mars 39 samt 19 dec 41 (tilltr 1 jan 42)–1 juli 61, dekanus för jur fak 55–61, allt vid UU, e o notarie i Svea hovrätt 6 juli 19, e o tjänsteman i Kammarkoll 30 jan 20, amanuens i Sthlms stadskansli 1 juli 20, bitr sekr 1 nov 20, juridiskt biträde där 1 juli 24, e o notarie i Sthlms rådhusrätt 22 april 27–31 jan 28, tf stadsjurist 1 jan 29, ord 1 febr 30–30 sept 35, borgarråd för drätselroteln 36–40, lär vid Inst för socialpolitisk o kommunal utbildn o forskn 30 maj 23–65, lär för arvprins Gustav Adolf 29–30, förest för Inst för offentl o internat rätt 43–69, sekr i luftförsvarsutredn mars 28–dec 31, åt de sakk för revision av kommunalförordn:en för Sthlm nov 31–juli 33, led av styr (förest o sekr periodvis) för Sv inst för internationell rätt vid UU (Iohnsoninst) 35–36, 43–61, av styr för StH 38–40, av styr för ab Sthlms spårvägar 40–42, av kyrkomötet 48 o 51, av UU:s drätselnämnd 52–61, av styr för Statens råd för samhällsforskn 59–62, av styr för Sthlms stads brandförsäkringskontor 53, verkst led där 61–69.

G 22 sept 1923 i Sthlm, Osc, m Margit Fredrika Kristina Hammarberg, f 18 maj 1900 där, Jak o Joh, d 22 juli 1987 där (kbf i Ekshärad, Värml), dtr till rådmannen John Fredrik H o Maria Fredrika Falk.

Halvar S växte upp i en borgerlig miljö utan juridiska traditioner. Fadern dog kort före hans studentexamen. Med släktens stöd kunde han utbilda sig vid UU, där han först studerade teologi men sedan övergick till juridik. Ungdomsåren präglades av svår tuberkulos som tvingade honom till flera vistelser på sanatorium.

S fick 1920 sin första anställning vid Kammarkollegium men övergick redan samma år till Sthlms stads nyinrättade stadskansli, där hans kusin Yngve Larsson (bd 22) blev chef. Förutom ett kort avbrott förblev han i stadens tjänst i tjugo år, från 1929 som dess förste stadsjurist – enligt kusinen ”en lidelsefull, ofta lysande juridisk fackman”. Dessa år avsatte dryga tiotalet omfattande rättsutredningar i stadshustrycket och en rad rättsvetenskapliga skrifter. S deltog i arbetet med 1930 års kommunallag för Sthlm och hade även andra offentliga uppdrag hos riksdagen och i kommittéer.

S disputerade på en diger avhandling om stapelstadsrätten. En stor del var rättshistorisk. Vid denna tid var historia och statsvetenskap den vanliga bakgrunden för universitetslärare i stats- och förvaltningsrätt, något som var märkbart ännu på 1980-talet. S blev 1935 den förste professor som såg förvaltningsrätt som huvudämne. I inbjudningen till installationen framhölls särskilt hans inriktning på att gestalta denna enligt rent juridiska metoder.

Redan följande år återkom dock S till Sthlm som borgarråd och chef för drätselroteln. Den posten innehas numera av den politiska majoritetens ledare. Från början sågs dock borgarråden främst som tjänstemän, även om de blev partipolitiskt öronmärkta. Trots att stadsfullmäktige från rösträttsreformen ända till 1950 hade vänstermajoritet, fick högern fram till 1940 besätta drätselroteln med dess centrala ansvar för stadens ekonomi. S utsågs visserligen som högerman, men valet vittnar om anseende inom alla partier och god förmåga att samarbeta. 1940 genomfördes dock en ny omorganisation, främst för att motverka den motsättning som uppstått mellan borgarråden och stadens formella ”regering”, stadskollegiet. Som ett led i nyordningen togs drätselroteln över av majoritetsledaren, som under dessa år var den radikale Z Höglund (bd 19).

S såg med glädje tillbaka på stadshusåren. Särskilt gott var hans förhållande till Höglund. Den ömsesidiga uppskattningen hindrade dock inte skarpa debatter som t ex vid löneregleringen 1937, ett av tidens stora ärenden. Höglund sade i stadsfullmäktige att S företrädde juridiken, formalismen och vetenskapen men inte den sociala verkligheten, han var skicklig i logik men dålig i psykologi. I voteringen vann dock S stort då Höglund inte följdes av sina egna.

S återvände 1941 definitivt till professuren i Uppsala. Under tjugo år utvecklade han en produktivitet som gör att han framstår som den moderna förvaltningsrättens grundläggare i vårt land. Ämnet hade ännu en undanskymd plats i juristutbildningen och rättsvetenskapen; man talade om ”en kommenterad statskalender”. Detta blev ohållbart då förvaltningen expanderade. S:s företrädare Carl Axel Reuterskiöld (bd 30) hade verkat för en uppryckning men saknade praktiska erfarenheter och perspektiv. Han var enligt S ”ett geni som såg världen genom en bössmynning” men hans förstlingsinsats inspirerade.

En bred framställning av kommunalrätten, vars olika delar och upplagor utkom mellan 1936 och 1964, kom att bli S:s förnämsta verk. Genom att S förenade praktik och vetenskap åstadkom han något i nivå med huvudverken i de klassiska ämnena civilrätt, straffrätt och processrätt. Hans andra huvudarbeten blev Grunddragen av allmän förvaltningsrätt (1943), följt av Förvaltningsrättslig specialprocess (1944), så småningom förenade i en samlad upplaga, Allmän förvaltningsrätt (1955). I backspegeln framstår dessa arbeten som startpunkten för den moderna förvaltningsrätten. För första gången systematiserades denna del av juridiken och sattes in i bredare sammanhang. S hade den överblick över förvaltningens disparata företeelser och det rättshistoriska kunnande som behövdes för att anlägga ett fågelperspektiv och formulera allmänna principer utifrån svenska rättstraditioner. Särskilt betonade han vikten av effektiva rättsmedel. Han såg de enskildas möjligheter att överklaga myndigheternas beslut som själva navet för rättsordningen.

Med en bred framställning av svensk kyrkorätt återknöt S 1948 till ungdomens teologiska intresse. Om detta arbete, trots erkännandet det vann, inte blev ett standardverk som de föregående, berodde det kanske delvis på vad en biskop uttryckte som att ”Halvar älskar kyrkans kropp men inte dess själ”. S var även ledamot i flera kyrkomöten och deltog i tidens kyrkopolitiska debatt. På grundval av föreläsningar utgav han också flera läroböcker inom andra delar av professurens vidsträckta område. Särskilt kan nämnas arbetet om folkrätt (1944), som kom till då det ännu inte fanns lärostolar i internationell rätt.

Inom universitetet spelade S en viktig roll, bl a som ledamot av drätselnämnden – ett naturligt uppdrag för ett f d finansborgarråd – och hans ”utomordentliga förutseende och duglighet i universitetets egendomsförvaltning” (Strömholm) vann uppskattning. Genom en släkting fick han 1946 till stånd en stiftelse ur vilken idag utgår stora bidrag till forskare inom hans gamla område samt studiebidrag. Under sin tid som dekanus förvärvade S också nya lokaler åt fakulteten i Oxenstiernska huset.

Vid tiden för pensioneringen fick S en ny arbetsuppgift. Han hade länge varit styrelseledamot i Sthlms stads brandförsäkringskontor, ett enskilt företag med anor från 1700-talet som bl a fått ensamrätt att meddela allframtidsförsäkringar. Då verkställande direktören blev svårt sjuk uppdrog styrelsen åt S att som verkställande ledamot leda företaget, en ordning som bestod i nio år. Han blev mycket framgångsrik, bl a genom att satsa på allframtidsförsäkringarna i stället för att avveckla dem. Han blev även mycket uppburen av personalen. Företaget fick en sista storhetstid efter att S ”på ett fåtal år gjort om den gamla ärevördiga inrättningen till en vinstmaskin, och dessutom lyckats med bedriften på kontorets villkor, inte på omgivningens” (Wickman). Vid 75 års ålder drog sig S tillbaka och flyttade till Rom.

Jurister har mera sällan än t ex läkare och tekniker förenat eller växlat mellan praktik och teori. En viss ändring kan skönjas under senare år. Även inom den snäva krets det gäller framstår S därför som unik genom bredden i och omfattningen av både sin praktiska verksamhet och sitt författarskap. Växelspelet återspeglades på båda håll. I Sthlms stadshus och i Brandkontoret blev S känd för sina grundliga motiveringar, gärna mot historisk bakgrund. Då han som praktiker blivit van vid att ge besked, tog han i sina skrifter klart och resolut ställning i de frågor han behandlade. Eftersom han ofta var den ende som uttryckt en åsikt, fick han ett stort inflytande på rättspraxis.

S var en framstående systematiker. Han sade en gång om en lärd vän att denne var som en kullstjälpt bokhylla: allt fanns men i en salig röra. Hos S rådde däremot alltid ordning och reda. Han hävdade en strikt objektiv lagtolkning och slog vakt om den enskildes rättsställning. En viktig insats var att han utvecklade allmänna rättsgrundsatser, som inte fått någon riktig plats i svensk rättskällelära. För teoretiska frågor saknade han intresse och stod främmande både inför den s k Uppsalaskolan och inför den teleologiska lagtolkning som småningom vann terräng. S:s strävan att behandla förvaltningsrätten ”från rent juridiska principer” blev inte okontroversiell, än mindre hans rättspolitiska ståndpunkter. Hans inställning kom med tiden att betraktas som föråldrad och en mjukare syn blev gängse. På 1990-talet började emellertid en svängning i det svenska rättslivet, ytterst sammanhängande med förändringarna i omvärlden efter Berlinmurens fall. Mycket av S:s syn på rättsvetenskapliga och rättspolitiska frågor är idag allmängods, och flera reformer som han önskade har genomförts. Vikten av objektiv lagtolkning betonas, att hävda allmänna rättsprinciper ligger i linje med Europarätten, vidgad lagprövning har godtagits, Europakonventionen om fri- och rättigheter har fått en central plats i rättslivet o s v.

S:s förtjänster har i viss mån kommit att skymmas av den bild som under professorsåren skapades av honom som person och som han själv var road av att underbygga. Han var fruktad av många studenter men ”hade stor charm och en ödeläggande humor”, och tycktes ”framlocka den egendomliga blandning av skräck och beundran som fordom tillkom socknens argaste men också ståtligaste tjur” (Strömholm). S vinnlade sig om ett magnifikt uppträdande och var en skarp polemiker och samhällskritiker, som gärna drev inopportuna ståndpunkter. De tjugo årens nära samarbete med bl a Z Höglund ger en viktig del av hans porträtt liksom de lysande vitsord han fick i Brandkontorets jubileumsskrift.