Abraham Brodersson

Abraham Brodersson, halländsk adelsman av en släkt, som förde ett oxhuvud i vapnet; danskt riksråd under Margaretas och Eriks av Pommern tid; avrättad på konung Eriks befallning 27 aug. 1410.

A. hörde till drottning Margaretas mest betrodda män och användes i såväl fredliga som krigiska värv. Han deltog i de många unionsmötena och tjänstgjorde såsom dansk befälhavare vid belägringen av Stockholm 1393–94 liksom vid expeditionen mot Gottland ett decennium senare. Slottshövitsman på Varberg och Laholm, härskade han över hela Halland och förvärvade sig dessutom vidsträckta besittningar icke blott i Danmark utan även i södra Sverige. Så småningom samlade han en oerhörd rikedom, och vid sin död ägde han över två hundra gårdar förutom en väldig summa i reda penningar. I sin ekonomiska verksamhet förfor han emellertid ej alltid på hederligaste sätt, och särskilt i Sverige var han beryktad för sin hårdhet och samvetslöshet. Sommaren 1410 följde A. konung Erik på hans krigståg till ön Als men blev härunder ställd inför rätta, dömd till döden och halshuggen. Såsom domskäl åberopades sedermera, att han under ingånget fredstillstånd förgripit sig mot en kvinna; sannolikt synes dock vara, att konung Erik begagnat tillfället att göra sig av med en besvärlig storman. Hans gods blevo indragna till kronan, och först några år senare återfingo arvingarna av nåd en del av dem. —. I den svenska rimkrönikan är A:s bild åtskilligt förvanskad. Ehuru man i Sverige nog en gång med glädje förnummit konung Eriks hårdhänta ingripande, uppfattades saken några årtionden senare under intrycket av de började unionsstriderna helt annorlunda. A., blev nu en svensk riddare utan fruktan och tadel, vilken av den onde konungen saklöst bragts om livet. Man ansåg sig även kunna upplysa om att »drothninga var thet sore kere», dvs. att drottningen det högeligen beklagade, och genom en felaktig översättning av dessa ord uppväxte sedermera den föreställningen, att A. varit drottningens älskare. Något fog för denna senare mening finnes dock icke. Att Margareta stiftade själamässor för den döde i Lunds och Roskilde domkyrkor, berodde i själva verket på tidigare löfte till A. och var ersättning för av honom efterskänkt skuld.