Erik Acharius

Acharius, Erik, f. 10 okt. 1757 i Gävle, d 14 aug. 1819 i Vadstena. Föräldrar: kontrollören och tolagskamreraren Johan Eriksson (Acharius) och Katarina Margareta Hagtorn. Genomgick Gävle gymnasium 1770–73; student i Uppsala 17 maj 1773; disp. 22 juni 1776 (De planta aphyteia, pres. Karl von Linné); idkade naturhistoriska och medicinska studier.i Stockholm; disp. 8 juni 1782 i Lund (De tænia, pres. Eberhard Rosenblad); med. doktor utan promotion s. å. Ritare vid vetenskapsakademin 1778; stadsläkare i Landskrona 1785; provinsialläkare i Vadstena distrikt 31 mars 1789; titulär professor 7 juli 1803. LFS 1795; LVA 1796; RVO 1809; LVS 1810; LLA 1817.

Gift 1) 1787 med Helena Dorotea Scholander, f. 1762, d 22 apr. 1804, dotter till handelsmannen Scholander i Landskrona; 2) 31 dec. 1804 med Margareta Maria Hoffberg, f. 23 apr. 1780, dotter till salpetersjuderidirektören Gottfrid Hoffberg i Skänninge.

A. plägar betecknas som Linnés siste lärjunge, och hans disputation »De planta aphyteia» var den sista, vid vilken Linné intog katedern. Då den spanska regeringen erbjöd Linné att medsända en av sina lärjungar som naturforskare på en expedition till Peru, Chile och Mexiko, föreslog denne härtill A. Han antogs men kom aldrig att resa. I stället ägnade han sig här hemma, utom åt naturhistoriska forskningar, åt medicinen, och som läkare först i Skåne, sedan i Östergötland utvecklade han en både omfattande och nitisk verksamhet. Så var det tack vare honom, som ett beständigt kurhus kom till stånd i Vadstena, den stad, där han tillbragte de sista tjugu åren av sitt liv. Den svenska medicinska litteraturen riktade han med flera värdefulla rön.

Det är emellertid på ett annat område, likenologin, läran om lavarna, A. gjort sig mest bekant för eftervärlden. Man har, och ej utan skäl, kallat honom »pater lichenologise». A. har ej blott uppställt det första rationella lavsystemet samt beskrivit en mängd släkten och arter från olika delar av jorden utan även gjort en så allsidig utredning av lavarnas förut alldeles försummade morfologi, att ett flertal morfologiska termer, som ännu i dag användas, härstamma från honom. Döden bortryckte honom under utarbetandet av en »Historia lichenum», av vilken vetenskapen med rätta väntade mycket. »Härvid» (eller närmast vid studiet av en lavsändning från Saragossa), säger en minnesskildrare, »behövde han ofta begagna det sammansatta mikroskopets hjälp, och då han på detta sätt, med uppmärksamheten avledd från sin egen person på föremålet, hela timmar med hjässan vänd mot solen fortsatt sin forskning, framkallades 13 aug. ett apoplektiskt anfall, som den påföljande dagen slutade hans verksamma liv i en ålder av nära 62 år». Efter A:s' död sökte de tyska likenologerna Flörke, G. Meyer och Wallroth att såvitt möjligt reducera hans släkten och arter samt att diskvalificera hans morfologiska utredningar. Utan tvivel har också A. flera gånger skattat åt sin botaniska samtids skötesynd, »artmakeriet». Men i många klandrade fall har hans skarpblick visat den rätta vägen. I den moderna likenologin har den taxinomiska valör, A. tilldelade soredier och isidier, varför han uppburit mycket tadel, åter kommit till sin rätt. — Hans lavherbarium, som genom sin rikedom på originalexemplar är av synnerligen högt värde, förvaras på botaniska museet vid Helsingfors universitet. A. stod i livlig förbindelse med samtidens botanister och skildras av dem som vänsäll och hjälpsam. Hans ypperliga tecknartalang togs bland annat i anspråk för Westrings bekanta »Svenska lafvarnes färghistoria», Thunbergs »Flora Capensis» och Swartz' »Icones plantarum Indiae occidentalis». Även på andra fält av den vetenskapliga och tillämpade botaniken var A. verksam. I slutet av 1700-talet gjorde han några mindre zoologiska meddelanden till vetenskapsakademins handlingar.