Georg (Georges) N Adelswärd

4. Georg Nicolaus Adelswärd, f. 31 aug. 1810 i Stralsund, d 26 nov. 1878 i Paris. Föräldrar: hovmarskalken Göran Axel Adelswärd och Anne-Catherine-Honorine Bernard. Student i Paris 19 aug. 1829, i Uppsala 9 okt. 1832; avlade kansliexamen i Uppsala 15 dec. 1834. E. o. kanslist i kammarexpeditionen 19 febr. 1835; attaché i Petersburg 20 nov. 1837; kammarjunkare 20 okt. 1838; andre sekreterare i kabinettet 27 juli 1839; tf. legationssekreterare i Köpenhamn 30 juli s. å.; legationssekreterare därstädes 29 juni 1840 och i Paris 29 juni 1841–10 nov. 1855; var därunder tf. chargé d'affaires i Köpenhamn juli 1841, i Haag 19 apr. 1843–19 okt. s. å. samt i Paris 8 juli 1844–16 sept. s. å., 31 juli 1850–8 sept. s. å. och 12 juli 1852–12 aug. s. å.; tf. chargé d'affaires i sex månader i Madrid från 29 maj 1856; kammarherre 25 nov. s. å.; envoyé i Petersburg 5 dec. s. å. och i Paris 15 juni 1858; erhöll avsked från ministerposten 14 dec. 1877. B.NÖ 1854; KNO 1858; KmstkNO 1860; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar.

Gift 18 mars 1847 med Anne-Marie Macnamara, f. 1829, d, dotter till Arthur Macnamara (från Irland).

A. erkändes av sin samtid som en mycket förtjänstfull diplomat och skattades alltid synnerligen högt av sina förmän. Hans verksamhet som envoyé i Petersburg var allt för kortvarig för att tillåta några mera märkbara resultat, allra helst som den inföll omedelbart efter Krimkriget, vilket medfört en betydlig försämring i förhållandet mellan Sverige och Ryssland; emellertid torde han framgångsrikt arbetat på att förbättra dessa förbindelser. När han i Paris efterträdde friherre Manderström som svenskt sändebud hos Napoleon III, hade han förmånen att genom sin mödernehärkomst äga goda förbindelser inom Frankrike; hans yngre broder (se nedan 5) intog en framstående plats bland den franska storindustrins män. Genom sitt självständiga väsen förvärvade han allmän respekt, men en viss tillbakadragenhet, vilken lätt misstolkades, gjorde honom icke alldeles populär bland de i Paris vistande landsmännen; det hade ock någon vansklighet att följa efter så representativa män som Manderström och hans företrädare greve Gustav Löwenhjelm. Utrustad med sunt och klart omdöme, var A. en god beskickningschef men förebråddes icke utan skäl för någon maklighet, vartill disposition för nervös sjuklighet torde medverkat. De intima förbindelserna mellan Napoleon III och Karl XV uppehöllos i regel genom andra än honom — särskilt väl genom dåvarande franske ministern i Stockholm, Fournier; de torde emellertid satt den svenske envoyéns takt och omdöme på åtskilliga prov. A:s viktigaste diplomatiska uppgift under hans långa ministertid var utan fråga avslutandet av de betydelsefulla handels- och sjöfartstraktaterna mellan Sverige, Norge och Frankrike av 14 febr. 1865. De föregående långa sakunderhandlingarna sköttes härvid av speciella kommissarier (från Sverige kommerserådet Th. Willerding), men den diplomatiska ledningen handhades förtjänstfullt av. A. Likaså rönte han erkännande för sin andel i ordnandet av Sveriges deltagande i världsutställningen i Paris 1867. Under 1870–71 års krig vistades A. i Paris och var sålunda med om stadens belägring samt de därpå följande kommunistiska oroligheterna. Till språk och vanor fullständigt acklimatiserad fransman, förblev han alltid i sinnelaget god svensk, men hans direkta förbindelser med hemlandet blevo med åren allt svagare, och efter tillbakaträdandet från ministerposten kvarstannade han i Paris, där han också avled.