A Theodor Adelswärd

6. Axel Theodor Adelswärd, f. 13 okt. 1860 i Hyltinge församling. Föräldrar: godsägaren Axel Reinhold August Adelswärd och Augusta Charlotta Teodora Berg. Avlade studentexamen som privatist vid nya elementarläroverket i Stockholm vt. 1878; ordinarie elev vid tekniska högskolan 13 sept. 1878–80 och extra elev 1880–81. Disponent för baroniet Adelswärd okt. 1883; innehavare därav 1 jan. 1901; kammarherre 1 dec. 1902 och tjänstgjorde i denna egenskap hos kronprins Gustav till 1906 års utgång; enligt K. M:ts bemyndigande 22 dec. 1905 tillkallad av chefen för civildepartementet såsom sakkunnig angående ledning och tillsyn över nya järnvägsanläggningar; ledamot av riksdagens andra kammare 1906–08 och sedan 1912 samt har därunder varit v. ordförande i bankoutskottet fr. o. m. 1916 och ordförande i riksdagens interparlamentariska grupp från 1915; grundade aktiebolaget Åtvidabergs förenade industrier 21 sept. 1906 och är sedan dess detta bolags ordförande; statsråd och chef för finansdepartementet 7 okt. 1911–17 febr. 1914. RNO 1896; LLA 1902; KV02kl 1908; KNO1kl 1912.

Gift 8 juni 1901 med Anna Louise Dorotée Douglas, f. 22 nov. 1878, dotter till riksmarskalken Ludvig Douglas.

Genom den egentliga bruksrörelsens nedgång från 1870-talet och äntliga slopande ställdes baroniet Adelswärd liksom så många andra av våra gamla bruksföretag inför nödvändigheten att genom trävaruindustri utnyttja de för kolfångst sparade skogarna. Sedan början till en sådan omläggning redan gjorts av A:s fader, har A. själv, från 1883 fideikommissegendomarnas disponent och från 1901 innehavare därav, startat det ena företaget efter det andra. År 1906 övertogos dessa av aktiebolaget Åtvidabergs förenade fabriker, som nu driver snickerifabrik, hjulfabrik, såg, bryggeri, slakteri och tvätteri; bolagets ordförande är A. Även till jordbruket har A:s intresse sträckt sig; bland förbättringar på egendomen förtjäna nämnas de år 1900 med biträde av direktör R. Abelin anlagda storartade fruktträdsplanteringarna, sedan 1901 förenade med en – fr. o. m. 1903 statsunderstödd – trädgårdsskola. Brukets och de nytillkomna fabrikernas arbetarstam har varit föremål för A:s särskilda omvårdnad och intresse.

Hösten 1905 blev A., som redan vid ett par tillfällen varit vänsterns kandidat, av de moderatliberala vald till ledamot av andra kammaren för Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds domsaga. I den då aktuella rösträttsfrågan ställde han sig avvisande mot det av ministären Staaff 1906 framlagda förslaget och fordrade en samtidig reform av båda kamrarna, ägnad att underlätta samarbetet dem emellan, samt en genomgående tillämpning av den proportionella valmetoden; han avgav också slutligen sin röst för A. Petterssons i Påboda förslag. Man kunde alltså väntat, att han skulle ha understött det av Lindmanska regeringen 1907 framlagda ocH genom de s. k. Tällbergska villkoren ytterligare demokratiserade förslaget, vilket ju även innebar en avsevärd kommunal rösträttsreform. I stället fann han den föreslagna representationen »absolut dålig och förkastlig», särskilt i betraktande av den sänkning av första kammarens nivå, som kunde befaras bli följden därav, och framlade ett eget förslag till rösträtts- eller rättare representationsreform på de konsekvent genomförda proportionella valens grund. Valrätten till andra kammaren borde utsträckas till alla välfrejdade män och kvinnor, som råda över sig och sitt gods och senaste kalenderåret före valet fyllt tjugufyra år, och kravet på fullgjord skatte- och värnplikt för rösträttens utövande slopas. Valbara till andra kammaren skulle endast vara män, som inom valkretsen ägde rösträtt. Då landstingens och stadsfullmäktiges väsentliga uppgift, som vore av ekonomisk art, lätteligen kunde riskeras, om dessa korporationer alltfort finge den politiska uppgiften att utse ledamöter till riksdagens första kammare, borde dessa i stället väljas genom elektorer, utsedda med lika rösträtt av alla medborgare, som fyllt trettio år och hade valrätt till andra kammaren. Mandattiden skulle vara sex år och kammaren till en sjättedel årligen förnyas; valbarhetsbestämmelserna skulle, frånsett vissa förtydliganden, lämnas orubbade, då antalet valbara även med den förut stadgade census vore alldeles tillräckligt, i synnerhet som bostadsband ej gällde. Genom de föreslagna bestämmelserna skulle första kammaren bli lika »folkvald» som den andra, men tillika ansåg sig A. ha sörjt för den karaktärsskillnad kamrarna emellan, som erfordrades, för att den första skulle kunna tillgodose sin uppgift såsom det återhållande elementet inom representationen. Kamrarnas samarbete skulle slutligen ytterligare befordras genom utvidgning av gemensamma voteringsinstitutet. Genom A: s förslag skulle vidare den politiska rösträttsfrågan kunna lösas oberoende av den kommunala, vilken borde överlämnas åt den nya representationen. På rösträttsfrågans lösning 14 maj 1907 utövade A:s genomtänkta program föga inflytande, och han fick nöja sig med tillfredsställelsen att, i kontrast mot statsministerns förmenta vankelmod, då han accepterade de Tällbergska villkoren, ha »ärligen talat, därefter handlat och därvid förblivit». I övrigt visade A. livligt intresse för frågor rörande våra näringar och för arbetarfrågor, motionerande – visserligen utan resultat – bl. a. om gruvgeologiska undersökningar, lånefond för planmässig försöksbearbetning av gruvfyndigheter, upprättande av ett särskilt departement för kommunikationer och allmänna arbeten samt en reform av folkskolan, som skulle göra denna till bottenskola och samtidigt giva den en mera praktisk riktning; en motion – som likaledes föll – om upplåtelse av besittningsrätt på längre tid' till kronan tillhörig jordegendom, avseende bl. a. att underlätta bildandet av egna hem, ådrog motionären, med anledning av en passus i motiveringen, från inflytelserikt lantmannahåll – Per Pehrsson i Törneryd – beskyllning för att vilja göra början till avskaffandet av den enskildes rätt att äga jord, en beskyllning, som han dock med skärpa avvisade. A. biträdde vidare regeringsförslaget av 1906 angående medling i arbetstvister samt tillstyrkte 1908 utredning angående maximalarbetsdag för arbetare i industrin och därmed jämförliga yrken men bekämpade förslaget att med straff belägga tillkännagivanden om s. k. strejkbrytare i arbetartidningar (lex Hildebrand). Han anslöt sig till 1907 års proposition angående uppgörelse med Grängesbergsbolaget jämte tillhörande lappländska bolag, Luossavaara-Kirunavaara och Gällivare malmfält; däremot avstyrkte han 1906 regeringsförslaget om förbud för bolag att förvärva bondejord i Norrland och förordade i stället upprättandet av bondefideikommiss därstädes.

A., som 1908 ej blev omvald till riksdagsman, insattes 1911, denna gång på frisinnade landsföreningens program, ånyo i andra kammaren och blev samma år finansminister i den andra Staaffska ministären. Intet talar för, att A. ej omfattat ministärens allmänna, av statsministern i särskild grad bestämda program i de stora, partiskiljande frågorna, framför allt försvarsfrågan. De K. propositioner, han själv kontrasignerat, beröra många viktiga närings- och finansfrågor, såsom frälseräntornas avlösning, skogsvårdsavgift, skogsaccis och virkestaxering samt statssubvention åt transatlantiska ångbåtslinjer. Viktigast av de efter A:s föredragning framlagda K. propositionerna till 1912 års riksdag var förslag till ny lag angående arbetarskydd, avseende att utsträcka yrkesinspektionen till stora områden, som förut varit fria från densamma, och att utbilda och skärpa gällande föreskrifter till förekommande av olycksfall och hälsofara samt rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete; förslaget antogs i det hela. Vid 1913 års riksdag vann A. bifall till brännvinsförsäljningsmedlens indragande till statsverket mot ersättning åt de städer, köpingar, landsting, hushållningssällskap och skoldistrikt, som förut haft del däri; då man ej ville göra staten finansiellt beroende av rusdrycksrörelsen, fastställdes ett fixerat belopp, till vilket brännvinsmedel fingo ingå i statsregleringen, varefter överskottet skulle fonderas. För att bereda ökad inkomst åt staten, kanske främst med hänsyn till kostnaden för den föreslagna allmänna folkpensioneringen, utverkade A. vidare riksdagens bemyndigande att å statens vägnar träffa avtal om ökad malmexport med Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gällivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund. Vida märkligare i vår parlamentariska historia än ovanstående och andra på A: s föredragning framlagda propositioner blev emellertid det i trustkommittén förberedda förslag om sänkning av sockertullen och höjning av sockerbeskattningen, vilket med stort allvar framfördes av regeringen såsom en »rättvis och välbetänkt» reform (Staaff å Odéon-teatern 2 mars). Då det visade sig, att en uppgörelse mellan sockerbolaget och betodlarna skulle omöjliggöras genom antagandet av den K. propositionen, föll ministären undan och gick med på en utskottskompromiss, som gav åtskilligt mindre än det ursprungliga förslaget – en »ömklighet» (Göteborgs handels- och sjöfartstidning) eller en »kapitulation för kapitalistintresset», för vilken emellertid ministärens chef väl närmast bär ansvaret. Det var nog också endast tack vare dennes auktoritet ministären — med knapp nöd — vann det mycket omdebatterade förtroende-votum, som statsministern begärde, »en majoritet inom. de sammanräknade vänsterpartierna», i vilken »det övervägande flertalet av regeringens eget parti inginge». – A. hörde icke till de medlemmar av andra Staaffska ministären, mot vilka högerpartiet inom riksdagen främst riktade' sin opposition. Dock klandrades vid 1913 års riksdag hans beräkning av kommande års inkomster som alltför sangvinisk, och han rönte även motsägelser, då han föreslog att fördela ett belopp, som anvisats på det mindre kreditivet, på en följd av år, under hänvisning till att det icke vore så illa ställt med de politiska förhållandena i Europa, att man behövde befara anledningar till årliga anvisningar.

Även efter den andra Staaffska ministärens avgång i febr. 1914 har A. intagit en framskjuten plats i liberala samlingspartiet och en bemärkt ställning i vårt politiska liv, liksom tidigare särskilt intresserad för näringspolitiska, sociala och finansiella frågor. Från och med senare delen av 1916 utövade A. såväl i offentliga föredrag som riksdagsanföranden en mycket skarp kritik mot den politik, som företräddes av den Hammarskjöldska ministären, en kritik, som enkannerligen riktades mot ministärens chef. Han frånkände regeringen initiativkraft, särskilt emedan den ej framlade förslag till den omläggning av de centrala ämbetsverken, som visat sig nödvändig för att bringa statens räkenskapsväsen i bättre ordning, klagade över, att den saknade blick för nödvändigheten av att åstadkomma samverkan mellan ämbetsmannavärlden och det praktiska livets män, samt frånkände statsverkspropositionen 1917 reda och klarhet. Därjämte hävdade han beträffande denna regerings allmänna politiska tendenser, att den visade lust att åsidosätta riksdagens rättigheter och gärna gick den förbi vid viktiga avgöranden, samt drog, i synnerhet efter, den på officiell inbjudan företagna studiefärden till Frankrike hösten 1915, i vilken han deltog, den verkliga opartiskheten av dess neutralitetspolitik i tvivelsmål.