Axel Gustaf Adlercreutz

2. Axel Gustaf Adlercreutz, den föregåendes brorson, f. 2 mars 1821, d 20 maj 1880 i Stockholm. Föräldrar: generallöjtnanten Gustav Magnus Adlercreutz och Margareta Elisabet Charlotta von Arbin. Student i Uppsala 20 okt. 1838; jur. fil. kand. 14 dec. 1840; jur. kand. 19 febr. 1845. E. o. kanslist i kammarkollegium 4 mars 1842; auskultant i Svea hovrätt 10 apr. 1845; e. o. kanslist i justitierevisionen 12 apr. s.å.; v. notarie i hovrätten 11 jan. 1847; v. häradshövding 28 sept. s. å:; e. o. fiskal 31 maj 1848; adjungerad ledamot 31 maj 1849; fiskal 10 jan. 1850; bevistade ståndsriksdagarna fr. o. m. 1851, med särskild iver ingripande i debatten 1856–58; assessor 12 apr. 1853; deltog i stiftandet av fosterlandsstiftelsen för evangelii befrämjande (senare evangeliska fosterlandsstiftelsen) år 1856 och var medlem av dess styrelse från 1856 samt föreningens ordförande 1857–67; revisionssekreterare 15 dec. 1857; justitieråd 4 dec. :1860; president i Göta hovrätt 10 jan. 1868; statsråd och chef för civildepartementet 4 juni s. å.; justitiestatsminister 3 juni 1870; erhöll avsked från denna befattning 8 apr. 1874; landshövding i Malmöhus län s. d.; ordförande i kommittén angående ordnande av förvaltningen av statens fastigheter 5 nov. 1875–19 maj 1876; ledamot av riksdagens andra kammare 1877–80. RNO 1861; KVO 1864; jur. jubeldoktor 28 maj 1868; KNO s. å.; LLA s. å.; KmstkNO 1870; RoKavKMO 1872; innehade dessutom flera utländska ordnar.

Gift 14 jan. 1853 med Märta Hedvig Sofia Lewenhaupt, f. 4 okt. 1832, d 24 nov. 1905, dotter till majoren Gustav Lewenhaupt.

A: z' politiska karriär kan sägas ha begynt med hans utnämning till statsråd år 1868. Medan den övriga pressen vid detta tillfälle karaktäriserade hans inträde i konseljen som en förtjänt befordran på den byråkratiska rangskalan, tillade visserligen Aftonbladet händelsen en viss politisk betydelse men endast som tecken till att det »pietistiska» elementet inom ministären förstärkts (5 juni 1868), därmed givetvis åsyftande A: z' föregående verksamhet till evangeliska fosterlandsstiftelsens fromma. Man har senare anmärkt, att A. tillhört reservanterna mot representationsreformen på riddarhuset 9 dec. 1865 och på denna grund velat i hans utnämning till statsråd se ett försök att åt ministären skaffa stöd även på konservativt håll (t. ex. Nya dagligt allehanda i juni 1870), men detta antagande torde knappast ha större fog för sig. A. hade nämligen icke veterligen på ett mer prononcerat sätt uppträtt mot representationsreformen, och pressen fäste ej heller i juni 1868 något, avseende vid hans ståndpunkt till denna fråga. Och framför allt torde det vara en anakronism att anse, att år 1868 statsråden ännu ägde någon bestämmande makt över ministärens komplettering: konungen handlade personligen dessa frågor, och De Geer synes ej heller ha utövat något avsevärt inflytande på personvalet vid A: z' nominering. Att det var i främsta rummet såsom ämbetsman, A. nämndes, synes även framgå därav, att han alternativt ifrågakom i stället för en f. d. expeditionssekreterare i civildepartementet, dåvarande landshövding Alströmer i Halmstad (De Geer, Minnen 2, s. 79; jfr Nya dagligt allehanda 4 juni 1868). Att A:z' statsrådsutnämning i vart fall icke innebar någon politisk kursförändring till förstakammaroppositionens behag, blev uppenbart, när han såsom chef för civildepartementet vid 1869 års riksdag trädde i bräschen mot denna i den fråga, som mer än något annat torde ha skärpt motsatsen mellan Louis De Geer och första kammaren, den om förslagsanslagen till handels- och manufakturfonden. Än mindre än år 1868 kunde det följaktligen bli tal om att någon ny politisk princip kom till ledningen, när A. i juni 1870 lämnade ifrån sig civildepartementets portfölj och som justitiestatsminister efterträdde friherre De Geer. Situationen uppfattades tvärtom så, att då det visat sig omöjligt att åt regeringen utifrån förvärva någon verkligen representativ kraft — såsom Lagerbielke eller Sundberg — en ministär De Geer utan friherre De Geer nödgades övertaga ansvaret (Nya dagligt allehanda 4 juni 1870). A:z' namn får emellertid hädanefter en mer självständig innebörd inom vårt politiska liv, men det bör uppmärksammas, att det härvidlag är fråga om en insats av personlig art: den omständigheten, att A. nu beklädde justitiestatsministerposten, torde i sig mindre ha inneburit en faktisk-politisk än en formell ledarposition inom konseljen; det synes ha varit A:z' meriter som ämbetsman och jurist, som fört honom till denna post. A. själv proklamerade för övrigt i första kammaren 12 apr. 1872 med anledning av en motion (av von Ehrenheim) om en svensk statsminister, att statsråden var för sig vore konungens förtroendemän, att det då vore naturligt, att departementscheferna var för sig svarade för sina ärenden inför riksdagens kamrar, och att, om en av dem företrädesvis skulle inför riksdagen vara regeringens målsman, det borde ankomma på konungen att från fall till fall utse den lämplige, likaväl som konungen ansåges kompetent att vid ministärbildningen en gång för alla utköra en konseljpresident. Det kan måhända, med det förbehåll, som betecknas av A:z' nedan karaktäriserade ställning till tvåkammarproblemet, anföras som ett exempel på denna A:z' restriktiva metod att tolka sin uppgift som justitiestatsminister, att man förgäves letar efter hans namn i andra-kammarprotokollen från 1871 års, för försvarsfrågans öde avgörande, urtima riksdag, under det att t.ex. statsråden Bergström och Wennerberg där figurera. Även om A. sålunda ingalunda tillmätte sig betydelsen av en konseljpresident, ingrep han emellertid nu livligt i de allmänna politiska angelägenheterna; han synes därvid företrädesvis ha utvalt första kammaren till forum för sina uttalanden, i likhet med friherre De Geer under perioden 1867–70. Med anledning av tidshändelserna gjorde regeringen under år 1871 tvenne försök att i ett sammanhang bringa försvarsfrågan i hamn, vid den lagtima riksdagen och vid en urtima; dess förslag upptog i enlighet med 1867 års riksdagsskrivelse stam, innefattande befäl och trupp, samt beväring jämte lindringar i indelningsverkets tunga, men vad den erbjöd i sistnämnda avseende, motsvarade ej önskemålen. A. uppträdde skarpt i andra kammaren (18 apr. 1871) mot kompromissprincipens tillämpande på försvarsfrågan och karaktäriserade den ställning, som denna riktnings förfäktare intogo, med orden: »det gäller äventyrandet av fosterlandets frihet och självständighet mot insatsen å andra sidan av några ekonomiska fördelars beredande». Regeringen kunde dock icke räkna med någon majoritet i andra kammaren. Den aktade emellertid icke att göra några kraftigare ansträngningar för att under hand förskaffa sig en sådan utan slöt sig inom sig själv i byråkratisk avskildhet och bibringade dymedelst sina motståndare det intrycket, att man genom att gång på gång inkalla eller eventuellt upplösa riksdagen ämnade tvinga den om sin värdighet måna nya representationen till eftergift. På så sätt strandade regeringens försvarspolitik slutgiltigt på andra kammarens avslag vid den urtima riksdagen; ministären begärde i sin helhet avsked, men efter en långvarig kris (3–26 okt.) visade det sig vara omöjligt för konungen, som genom kommunikéer personligen trädde i bräschen vid ministärbildandet, att åvägabringa en ny konselj. När A. och hans kolleger, frånsett chefen för lantförsvarsdepartementet, under sådana omständigheter beslöto sig för att kvarbliva på sina poster, stod den i sitt politiska anseende svårt skadade regeringen inför nödvändigheten att taga position till ett nytt problemläge. Å ena sidan framträdde allt starkare kravet på ett, snabbare eller långsammare, avskrivande av grundskatterna och upphävande av indelningsverket; å andra sidan hade andra kammaren under 1871 års urtima enats omkring formeln, att »svenska armén skäll bestå av stam, innefattande befäl och underbefäl, samt värnepliktige såsom trupp». Regeringen dröjde emellertid att fatta ståndpunkt till dessa fordringar, och när år 1873 ett förslag väcktes inom statsutskottet, att en kompromiss skulle åvägabringas dem emellan, var A. till en början sinnad att träda tillbaka for att låta friherre De Geer genomföra detta program (De Geer, Minnen 2, s. 143). Då en sådan kombination visade sig omöjlig, kapitulerade han dock 15 maj i första kammaren åtminstone i fråga om indelningsverket till förmån för värnpliktsprincipen. Hans underkastelse i denna punkt var dock icke ovillkorlig: »nödigt torde bliva», yttrade han, »att enahanda rätt, som konungen nu enligt 80 § i regeringsformen tillkommer i fråga om huvudgrunderna för indelningsverket, även varder honom tillförsäkrad i avseende på den nya lagstiftning, varigenom, med upphävande av samma institution, försvarsväsendet på annat sätt ordnas». När första kammaren år 1874 avslog den proposition om ändring av § 80 regeringsformen, som A. framlade, blev detta anledningen till hans demission; han ansåg det nämligen nödvändigt, att grundlagsförslaget slutbehandlades, innan härordningsreformen definitivt antogs. A. hade alltså dragit sig tillbaka, innan den statsrådskombination, som han tillhört, året därpå väsentligen upplöstes, sedan densamma åter förgäves sökt föra försvarsfrågan igenom. Han avsåg emellertid dock att ånyo framträda inom politiken, men det må gälla som betecknande för utvecklingens gång, att han nu icke väntade, att utgångspunkten härför skulle bli hans ämbetsmannapost och åtkomsthandlingen till inflytande en statsrådsportfölj, utan att han genom aktivt uppträdande inom representationen sökte att skapa sig en rent politisk position samt att han avsåg att vinna, en sådan icke i den första kammaren, vilken han tillförene mest uppmärksammat, utan fastmer i den andra. Under perioden 1877—80 ingrep han där från sin plats på Skånebänken oförskräckt och oförtrutet i ärendenas gång; genom sin opposition mot chefen för civildepartementet i fråga om propositionen rörande skjutsväsendets reglering (10 apr. 1878) lär han till och med ha riskerat sin plats som konungens förtroendeämbetsman (De Geer, Minnen 2, s. 217). För övrigt är att anteckna bl. a. hans motion om grundskatternas reglerande (1878, n:o 79); 7 maj 1880 ingrep han i debatten om representationsrättens utskiftning mellan land och stad med en observerad gensaga mot lantmannapartiets anspråk: hans anmärkningar vid detta tillfälle över temat »herremakt och folkmakt» äro ägnade att hugfästa hans minne som talare.

Aftonbladet skriver i sin nekrolog över A. (21 maj 1880): »vid hans grav skola alla, enskilda vänner liksom politiska motståndare, kunna enas i det gemensamma omdömet: han var en man!» Hans politiska karriär är såtillvida analog med en Arvid Posses och en Henning Hamiltons, att han visserligen tillhört representationsreformens motståndare men sedermera vetat att anpassa sig efter de faktiska förhållandena och under det nya skicket förstått att skapa sig en framskjuten politisk position. A. anammade emellertid icke helt den nya tidens läror, vare sig »parlamentarismen» eller kompromisspolitiken i försvarsfrågan. Så kom han trots allt att framstå som den »konservative» statsmannen. Han hade efter hand utvecklats från ämbetsman till en politisk personlighet, och vid hans bortgång är pressen tämligen enig därom, att med honom den designerade chefen för en eventuell konservativ ministär ryckts undan (Aftonbladet 21 maj 1880, Stockholms dagblad, Nya dagligt allehanda 22 maj).