A August Afzelius

5. Arvid August Afzelius, f. 6 maj 1785 på Fjällåkra, Hornborga socken, d 25 sept. 1871 i Enköping. Föräldrar: komministern Per Persson Afzelius och Inga Magdalena Lindström. Vistades från sitt fjärde år, då fadern på grund av borgensförbindelser kommit på obestånd, till dess föräldrarnas hem några år senare återupprättades, i farfaderns, den ansedde rusthållaren Per Perssons, hem i Sätuna, Västergötland; studerade i Falköping 1794, i Skara, där domprosten Knös var honom ett gott stöd, från 1795; student i Uppsala 14 okt. 1803; disp. 15 juni 1807 (De rosis Svecanis, t. V, pres. Adam Afzelius); fil. kand. 29 mars 1809; disp. 7 juni s. å. (De coloniis plantarum in Svecia, pres. S. Liljeblad); fil. magister 15 juni s. å.; prästvigd 4 sept. 1811; avlade pastoralexamen 2 juni 1813. Innehade konditioner under studenttiden; lärare vid frimurarbarnhusskolan i Stockholm 9 nov. 1809 samt vid ett av en bror till honom grundlagt privatgymnasium; invald i götiska förbundet 1811; K. hovpredikant 8 apr. 1812; övertog broderns privatgymnasium 1815; K. hovkonsistorienotarie och ord. hovpredikant 26 jan. 1820; kyrkoherde i Enköpings och Vårfrukyrka församling 4 nov. 1820 (tillträdde 1821); kallad att avlägga prov för befattningen som pastor primarms 1842; prost 12 jan. s. å.; v. kontraktsprost 31 mars 1852; ord. kontraktsprost 13 apr. 1853. LNO 1841; erhöll av Svenska akademin Karl Johanspriset s. å.; LHA 1842; vann Svenska akademins mindre pris 1844; LMA 1857; jubelmagister 31 maj 1860; erhöll Svenska akademins stora guldmedalj 1865; KNO 1871.

Gift 1) 5 okt. 1815 med Sofia Ottiliana Ramsay, f. 8 nov. 1794, d 30 nov. 1827, dotter till landshövdingen friherre Otto Vilhelm Ramsay ; 2) 26 mars 1831 med Sofia Charlotta Furubohm, f. 5 maj 1811, d 9 nov. 1846, dotter till sjökaptenen Anders Peter Furubohm; 3) 21 sept. 1848 med Vilhelmina Elisabet Elfström, f. 21 aug. 1816, d 19 sept. 1874, dotter till källarmästa ren Per Magnus Elfström. Å. hade i sina tre äktenskap sjutton barn, av vilka elva överlevde honom.

På grund av sin anställning vid frimurarbarnhuset kom A. i nära förbindelse med K. F. Geijer, bror till Erik Gustav och kamrerare vid barnhuset. Hos denne höllos götiska förbundets stämmor, och A. blev den förste invalde medlemmen i förbundet, där han antog namnet Arngrimer och blev en av de mest intresserade förbundsbröderna. Sitt nit för de gamla göternas av förbundet omhuldade sagor visade han redan stiftelseåret med en översättning av den isländska »Herwara saga». Följande år hade han en översättning av »Völu spá» färdig och införde den jämte den isländska texten i Idunas tredje häfte. I sitt företal tackar han den berömde danske språkforskaren Rasmus Rask, som granskat hans arbete. I Idunas fjärde häfte följde en översättning av »Sólar liód». Med bistånd av Rask, som A. var i tillfälle mottaga som gäst i sitt hem för halvtannat år, utarbetade A. en översättning av den poetiska »Eddan», som flera decennier framåt blev av betydelse för kännedomen om nordisk forndikt. Samtidigt (1818) utgav han den av Rask kritiskt genomarbetade isländska texten, medan Rask själv till trycket befordrade den prosaiska »Eddan». — Från barndomen, särskilt från sagoaftnarna i farföräldrarnas hus, härstammade A:s' kärlek till de gamla folkvisorna. Tidigt började han sysselsätta sig med deras upptecknande och meddelade senare vid götiska förbundets stämmor, vad han funnit. Ehuru saknande musikalisk underbyggnad, kunde han dock i minnet bevara melodierna, tills han fann en person, lämplig att uppteckna dem. Tillsammans med O. Åhlström utgav han 1814–15 »Traditioner af svenska folk-dansar». I okt. 1814 meddelade A. i götiska förbundet, att första delen av »Svenska folk-visor från forntiden» snart skulle utgå från trycket. Andra delen följde 1816 och tredje delen 1816—17. A. var stolt över att framför sitt eget få sätta Geijers namn som utgivare. Geijers bidrag inskränkte sig dock till några få Värmlandsvisor samt råd, vad musiken beträffar. Geijer försåg vidare verket med en inledning om den nordiska folkvisan samt avslöt sista delen med en avhandling om omkvädet. Man har på grund av en uppgift av L. F. Rääf, framförd i Ahnfelts monografi över denne, antagit, att Rääf skulle lämnat en större del av de ett hundra sex visor, som äro upptagna i samlingen, men att utgivarna »glömt omnämna» detta. Det framgår dock av brevutdrag, som Warburg meddelat i »Illustrerad svensk litteraturhistoria», att Rääf, som hyste misstroende till A:s' kritiska skärpa, länge förhöll sig avvisande till ett ifrågasatt samarbete och att han först medverkat, sedan den vida större delen av arbetet utkommit.

Genom sin folkvisesamling bidrog A. på det kraftigaste att till de bildade klasserna sprida intresset för dessa under en föregående tid så föraktade diktalster. Själva sättet för utgivandet måste dock ur modern vetenskaplig synpunkt kritiseras. A. bortsåg från äldre uppteckningar, begagnade sig uteslutande av muntlig tradition och drog sig ej ens för att »försköna» de gamla visorna, ett fel, som han delar med de flesta av sina samtida, bland dem Atterbom. Som en följd av sysslandet med folkvisorna kom för tidens skalder diktandet efter folkvisans mönster. För A. låg det nära till hands att försöka sig i denna diktart. Hans romans »Necken», diktad till »en i Västergötland och Småland allmänt känd melodi», liksom »Alundavisan» hava rent av i det allmänna medvetandet ingått såsom folkvisor. Den förra infördes i I dunas tredje häfte, den senare i A:s' 1848 utgivna »Afsked af swenska folksharpan, med bidrag till swenska folksångernas historia», ett egendomligt tillskott till ifrågavarande litteratur, där A. upptagit, vad han säger varit sin »ungdoms käraste tanke, att en gång återgiva folket dess sköna melodier, med ord, mer värdiga de härliga ljuden än deri i senare tider så vårdslösade folkvisan». Försöket, i sin helhet dömt att misslyckas, karaktäriseras kanske bäst av att t. ex. melodin till »Sven i Rosengård» använts för en gravdikt över Geijer. I Iduna fick A. i allmänhet ej sina dikter införda, men väl flera i Poetisk kalender. Någon stor och självständig begåvning som skald var A. icke, och hans dikter, med undantag av de två nämnda, hava icke gått till eftervärlden. 1839–70 utgav A. »Svenska folkets sago-häfder», en samling, som ej i rikedom men väl i vetenskaplig kritik lämnar en del övrigt att önska. Sedd mot bakgrunden av tidens arbetssätt, är den dock genom utgivarens goda uppsåt och oförtröttade vilja en nationell insats. 1830 utgav A. sorgespelet »Den sista folkungen». Psalmerna 28 och 337 i svenska psalmboken äro av A:s' hand, och han vann 1844 Svenska akademins mindre pris för den religiösa diktcykeln »Lidandets vakter», med ämne ur Kristi pinas historia. Anonymt eller under pseudonym (oftast Are Pederson bondeskald) utgav A. en del tillfällighetsdikter, exempelvis vid bemärkelsedagar inom furstehuset. Anonymt utkom också »Ett sömm i Grålles wenstra bakfot», där A., utgående från den omtyckta Dalin-Odelska liknelsen om rikshästen, tar skarpt till orda mot lagen om husbehovsbränningens avskaffande. A. intresserade sig även för swedenborgianismen och började trycka en översättning av »De cultu et amore Dei».