P Sigurd Agrell

Agrell, Per Sigurd, f. 16 jan. 1881 i Ramen. Föräldrar: bruksägaren Frans Vilhelm A. och Ida Vendela Örtenholm. Avlade mogenhetsexamen vid h. latinläroverket å Norrmalm i Stockholm 9 dec. 1898; student i Uppsala 30 jan. 1899; fil. kand. 7 febr. 1907; fil. lic. 14 dec. s. å.; disp. vid Lunds universitet 12 dec. 1908; fil. doktor 28 maj 1909; har i vetenskapligt syfte varje sommar 1899–1902 besökt Petersburg, varifrån han företagit strövtåg på ryskt och polskt språkområde, samt 1907, 1911 och 1912 över Tyskland gjort studieresor till olika delar av Polen. Tf. lärare i slaviska språk vid Lunds universitet 7 mars 1908; docent i samma ämne därstädes 25 jan. 1909.

Gift 31 dec. 1911 med gymnastikdirektören Anna Elvira Österman, f. 24 juli 1889, dotter till f. kustsergeanten Hans Kristoffer Österman.

A:s intressen inom den slaviska språkvetenskapen hava från början varit inriktade på de levande nutidsspråken, med vilka han röjer en intim förtrogenhet. Särskilt betydelseläran och framför allt den viktiga del av denna, som rör verbets aktionsarter och dessas språkliga uttryck, har han behandlat på ett ingående sätt och med självständiga synpunkter. I andra arbeten har han behandlat problem ur den slaviska språkhistorien, men hans resultat på detta område äro mera omstridda. — Vid sidan av sina filologiska studier och praktisk lärarverksamhet har A. utvecklat en rätt ymnig poetisk produktion. Som poet är han en ganska typisk representant för den lyriska efterblomstringen under 1900-talets första decennium. Versformen behandlar A. virtuost och briljerar gärna med sonettens konstfulla rimflätning. I stilen röjer han en utpräglad förkärlek för tung ordromantik och väljer därför cykliska motiv, sådana som stjärnbilderna och språken. Också i sina många erotiska dikter tenderar han till ordberusning. Denna, som nära sammanhänger med A: s utpräglat filologiska läggning, verkar med tiden ganska bleknad och kall. Som många av sina samtida började A. med att över Schopenhauer drömma sig in i indisk spekulation, och i denna miljö gör sig ordprakten bäst. »Solitudos» indiska dikter äga en suggestiv, exotism, som behållit sin tjuskraft genom åren. I de därefter tätt på varandra följande diktsamlingarna uppdrevs färgläggningen kanske alltför bjärt, men efter några års tystnad sökte sig A. i »Antika kaméer» fram till ett förnämare, spädare skönhetsideal, erinrande om polykrom antik. Denna utvecklingstendens, som tyckes stå i kontakt med vissa sidor av tidsandan, har ännu ej fullföljts.