Otto N T Ahnfelt

5. Otto Nathanaël Theophilus Ahnfelt, f. 13 sept. 1854 i Dalby församling, Malmöhus län, d. 3 febr. 1910 i Linköping. Föräldrar: dv. prebendekomministern, sedermera kyrkoherden i Tranås av Lunds stift Karl Niklas Ahnfelt och Matilda Maria Bernhardina Ekstrand. Genomgick Lunds h. elementarläroverk; avlade mogenhetsexamen i Lund 20 maj 1871; student vid Lunds universitet 7 okt. 1872; avlade teol. fil. examen 30 jan. 1875; teol. känd. 9 apr. 1881; prästvigd 3 juni s. å. Docent i systematisk teologi 27 dec. 1881; uppförd å tredje förslagsrummet till professur i praktisk teologi 28 febr. 1886; tjänstgjorde som lärare vid Lunds privata elementarskola 1875–94, som föreståndare 1887–92; utnämndes till e. o. professor i moralteologi och symbolik samt kyrkoherde i Husie och Västra Skrevlinge 10 mars 1892; uppförd å andra förslagsrummet till förste, teol. professor och domprost 18 nov. 1893; efter kallelse av fakulteten professor i kyrkohistoria och symbolik samt kyrkoherde i Västra Kärrstorp och Glostorp 14 juni 1894; fakultetsombud vid kyrkomötet 1898; ledamot av läroverkskommittén 26 maj 1899–8 dec. 1902; uppförd å förslag i andra rummet till biskop i Kalmar 26 sept. 1900, i tredje rummet till biskop i Skara 21 juni 1905; biskop i Linköping och kyrkoherde i Kärna 3 maj 1907 (tillträdde 1908). Teol. doktor 6 sept., 1893; LNO 1902; LSkS s. å. samt ledamot av utländska lärda sällskap.

Gift 10 dec. 1887 med Kristina Maria Flensburg, f. 17 okt. 1860, dotter till biskop V. Flensburg.

A. var en harmonisk personlighet med allsidig teologisk och humanistisk bildning, varom också hans verksamhet som skriftställare och andlig talare bär vittnesbörd. I hans systematiska författarskap, varvid hans etik särskilt kommer i betraktande, medförde intresset för harmonisk slutenhet stundom en avtrubbning av problemen. På det kyrkohistoriska området har han gjort viktiga insatser dels genom publicerandet av historiska dokument från svenska reformationstiden, dels genom historiska undersökningar, framför allt det innehållsrika, banbrytande arbetet »Utvecklingen af svenska kyrkans ordning under Gustaf den förstes regering».

A: s teologiska och kyrkliga släkttraditioner hörde hemma i det läger, som var det högkyrkliga, genom Svensk kyrkotidning representerade partiet motsatt. Under sin teologiska utbildning kom han emellertid att röna huvudsakligt inflytande av män, tillhörande sistnämnda riktning, såsom V. Flensburg, K. Olbers, G. Billing. Mera i enlighet med släkttraditionen var det, att Grundtvig kom att spela en roll i hans utveckling. Det skedde dock först sent. Under den. teologiska brytningstid, som i Sverige inträdde omkring 1890 och här förmedlades genom studiet av A. Ritschl, såg sig A. tvungen att i viss mån revidera sin religiösa och teologiska position. Hans kyrkliga kunde endast stärkas genom Ritschl. »Här var det, han i en välsignad stund såg Grundtvigs hand peka på det urkristliga i dop och nattvard. Och så trädde det fram för honom i allt mer stigande klarhet, att det, varpå han levde, var försoningen i Jesus Kristus, uppenbarad vid hans bord, dit vägen, liksom i fornkyrkans dagar, går genom dopet med trosbekännelsen» (Ur mina minnen 1). I de teologiska striderna hänvisades A. av sin kärlek till frid och lugn till medlarens merendels otacksamma roll. — Ett svårartat astmatiskt lidande försvagade A:s hälsa under hans sista år. Trots den korta tjänstgöringstiden i Linköping och de försvagade arbetskrafterna lyckades han förvärva stiftsprästerskapets synnerliga förtroende och tillgivenhet.