Pehr Gustaf Alander

Alander, Pehr Gustaf, f. 29 jan. 1807 i Ving (Valle härad), d 1 juli 1874 på Särö. Föräldrar: kyrkoherden Peter Alander och Sara Maria Hellstenius. Student i Lund 9 okt. 1826, i Uppsala 1827; disp. 12 maj 1830 (De idea sacerdotii spiritualis in ecclesia primsevi, pres. A. E. Knös); fil. kand. 12 dec. 1832; disp. 18 maj 1833 (De poesi sacra latina medii sevi in Svecia, p. IV, pres. J. H. Schröder); fil. magister 14 juni s. å.; teol. kand. 11 febr. 1837; företog sommaren 1864 med offentligt understöd en resa till Tyskland och Frankrike i pedagogiskt ändamål, varvid han bl. a. besökte Berlin, Hannover, Köln, Bonn, Heidelberg, München, Erlangen, Strassburg och Paris. Lärare vid Uppsala lyceum 1834–35; e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket 4 apr. 1835; v. lektor 1837 och lektor i historia 3 juni 1840 vid Skara gymnasium; rektor vid h. elementarläroverket därstädes 3 juli 1857–1868 och ånyo 30 juni 1871–1872; kommunalman; riksdagsman i borgarståndet 1862–63. KorrespHA 1861; RNO 1859.

Gift 1) 21 juli 1840 med Elisabet Linderholm, f. 9 jan. 1814, t 9 apr. 1866, dotter till kontraktsprosten Olof Linderholm; 2) 30 aug. 1868 med Maria Charlotta Kullgren, f. 19 nov. 1820, d 22 sept. 1890, dotter till handlanden Gustav Kullgren.

Man har från A:s kanske mest betydande lärjunge, Kl. T. Odhner, ett intyg om hans framstående duglighet som lärare under sin krafts dagar. Yngre lärjungar minnas, hur A. på senare år, när han för inhämtande av pensa brukade hänvisa till sina då utkomna läroböcker, gärna tillät sig varjehanda utvikningar i olika ämnen från den fastställda kursplanen. Tack vare en sällsynt förening hos A. av praktisk, utåtriktad verksamhetslust och tänkande, ideell läggning kunde dessa utvikningar bliva »både intresseväckande och gripande». Samma drag återfinnas även i berättelsen från studieresan. — A:s läroböcker i såväl allmän som svensk historia hade i mycket en ålderdomlig, att icke säga föråldrad prägel. De voro kortfattade, stundom skelettartade minnesläxor, schematiskt uppdelade på olika paragrafer om regenter, krig, »inre utveckling» samt kulturella förhållanden. Noggranna föreskrifter lämnades om den ordning, i vilken »detta historiens abc» på olika skolstadier skulle inläras. Det hade hos olika 1700-tals-pedagoger varit ett bruk att gruppera hela den allmänna historien efter stater och folkslag. Läroböckerna under följande århundrade började däremot uppdela medeltiden och nyare tiden i skilda tidevarv. A. använde båda dessa indelningar jämsides med varandra. Han uppförde nämligen under tidevarven endast de stora, för utvecklingen gemensamma huvuddragen, som hos de samtida författarna syntes honom alltför mycket undanskymda. Övriga fakta hänfördes till de särskilda länderna. — Det berättande element, som A. helt och hållet avlägsnat ur läroböckerna, ville han förlägga till läseböcker; själv medhann han dock endast en dylik, för den svenska historien. A. var här beroende av Fryxell och dennes utländska förebilder i fråga om såväl förtjänster som brister. Men han är veterligen den förste, som gjort en sammanfattning för skolbruk av den förres skildringar eller källor, och han hade glädjen att se flera upplagor av sin svensk-historiska läro- och läsebok behövliga. Ehuru gammaldags dogmatisk i vissa hänseenden, trevade A. samtidigt efter nya former och återspeglar i sin produktion på ett belysande sätt det brytnings- och övergångsskede, i vilket vår historisk-pedagogiska litteratur befann sig före framträdandet av Odhners, Schottes och Pallins klassiska verk. Från en mera självständig kritisk-vetenskaplig sovring hindrades A. av sitt rastlösa arbete som domkapitelsledamot, rektor — »Skara läroverk hade i honom funnit sin man» — och kommunalman. Av ingen bland A:s samtida i Skara sägas »så många initiativ till stadens framåtgående blivit tagna som av honom».