Oscar Almgren

3. Oscar Almgren, den föregåendes son, f. 9 nov. 1869 i Stockholm. Genomgick h. latinläroverket å Södermalm; avlade mogenhetsexamen därstädes 15 maj 1886; student i Uppsala 21 sept. s. å.; fil. kand. 12 dec. 1889; fil. lic. 23 sept. 1893; disp. 18 maj 1897; fil. doktor 31 maj s. å.; har företagit undersöknings-resor inom Sverige de flesta somrar sedan 1891 samt upprepade utländska studieresor sedan 1895. E. o. amanuens vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin 31 juli 1894; docent i jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet 29 maj 1897–9 aug. 1907; innehade särskilt förordnande att uppehålla undervisningen i nämnda ämne 1900–06; tf. andre amanuens vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin 1 jan. 1903; andre amanuens 25 maj 1905; förste amanuens (1910 antikvarie) 20 sept. 1907, från vilken befattning han fr. o. m. 1910 åtnjöt tjänstledighet och i apr. 1911 erhöll avsked; docent i nordisk och jämförande fornkunskap vid Uppsala universitet 2 dec. 1909; professor därstädes i samma ämne 7 nov. 1913. LHVS 1907; LHA 1908. 

Gift 2 nov. 1913 med Berta Lilly Augusta Söderqvist, f. 24 jan. 1880, dotter till handlanden Leonard Söderqvist i Luleå.

A. började sina universitetsstudier med de klassiska och nordiska språken men övergick snart till den nordiska fornkunskapen. Genom sin tjänstgöring hos vitterhetsakademin (vid statens historiska museum) och de talrika undersökningar av svenska fornlämningar, han därunder och senare utfört, har han vunnit en ingående kännedom om landets lösa och fasta fornminnen, kompletterad vid talrika studieresor genom en stor del av norra och mellersta Europa, särskilt till övriga skandinaviska länder, Tyskland och Ryssland. Med docenturen i Uppsala år 1897 blev han den nordiska fornkunskapens förste representant vid detta universitet och är nu landets förste universitetsprofessor i ämnet. Det intima samarbete, han vid universitetet knutit med filologer och naturforskare, har blivit till största gagn för de skilda vetenskapernas utveckling. Även för fornkunskapens popularisering verkar A., utom genom talrika skrifter, bl. a. som mångårig sekreterare och ledare av Upplands fornminnesförening. — I sin gradualavhandling fullföljde A. efter de riktlinjer, Hans Hildebrand och Oskar Montelius anvisat, undersökningen av norra Europas känsligaste fornsaksgrupp från de fyra första århundradena e. Kr., spännena. Den exakthet, varmed han genom ett ingående detaljstudium ådagalade de skilda utvecklingsseriernas olikartade spridning, har givit detta arbete stor betydelse för studiet av de nordeuropeiska förbindelseledernas sträckning och de germanska kulturområdenas gränser under angiven tid. Senare har A. ofta återkommit till samma ämne, bl. a. vid skildringen av Gottlands äldre järnålder. »Vikingatidens gravskick» och »Tanums härads hällristningar» vittna om hans intresse för inträngandet i forntidens tankeliv. En annan analyserande undersökning har han lämnat i »Några svenskfinska stenåldersproblem», ett inlägg i frågan om förhållandet mellan Sveriges äldre bebyggelse och den, som sedan stenålderns sista århundraden med obruten kontinuitet utvecklat sig till den nutida. I talrika skrifter har A. redogjort, för sina utgrävningar och framlagt de därav föranledda slutsatserna. Som arkeolog i fältet, har han ej blott knutit sitt namn vid den stora, vackert publicerade Hågahögen och andra märkligare forngravar utan även i större utsträckning än sina svenska föregångare och läromästare på detta område kunnat ägna tid och omsorg åt undersökningen av fyndfattigare eller eljest mindre framträdande, ehuru för forskningen lika betydelsefulla arter av fornlämningar. Hans grävningsberättelser från Alvastragravfältet m. fl. äro sålunda de första, vari de i stora delar av vårt land förekommande brand- och skelettgravarna under flat mark från äldre järnåldern blivit mer ingående behandlade. Undersökningen av de torftiga fyndlagren i särskilt östgötska fornborgar har han inlett. Hans »Sveriges fasta fornlämningar» är också det enda arbete, där de svenska landskapens särdrag i antikvariskt-topografiskt avseende mer allsidigt behandlats på den moderna vetenskapens grund.