Herman N Almkvist

1. Herman Napoleon Almkvist, f. 28 apr. 1839 i Stockholm, d. 30 sept. 1904 i Uppsala. Föräldrar: stadskassören Per Johan Almqvist och Fredrika Vilhelmina Holmström. Genomgick Maria h. lärdomsskola och gymnasium i Stockholm; student i Uppsala 20 maj 1856; fil. kand. 30 maj 1864; disp. 22 maj 1866; fil. doktor 1 juni s. å.; studerade vt. 1867 vid College de France, Ecole des langues, orientales vivantes och Sorbonne i Paris och läsåret 1869–70 vid universitetet i Leipzig; företog aug. 1875–aug. 1878 en vetenskaplig forskningsresa till Ungern, Turkiet,. Syrien, Palestina, Egypten, Nubien och Sudan. Docent i arabiska språket vid Uppsala universitet 19 juni 1866; uppfördes i andra förslagsrummet till professuren i semitiska språk 27 jan. 1876; förordnades 2 maj 1879 att mot särskilt arvode meddela offentlig undervisning i utomeuropeiska språk och föreläste därefter persiska och turkiska; e. o. professor i jämförande språkforskning vid Uppsala universitet 17 dec. 1880; ord. professor i semitiska språk därstädes 10 mars 1892; erhöll avsked med pension 29 apr. 1904. LHVS 1890; RNO 1892; var därjämte ledamot av ett flertal in- och utländska lärda sällskap; svenska regeringens och Uppsala universitets ombud samt v. president i sektionen för semitiska språk vid tionde internationella orientalistkongressen i Genève 1894.

Gift 9 dec. 1881 med Emeli Sofia Axelson, f. 27 mars 1857, dotter till handlanden i Filipstad Nils Gustav Axelson.

Utrustad med ovanlig språklig begåvning, utvecklade A. en synnerligen omfattande författarverksamhet, som vittnar om en utomordentlig mångsidighet. Det livliga intresse, med vilket han fördjupade sig i studiet av de mest olikartade spörsmål, vållade emellertid, att han splittrade sina krafter, och hans rent vetenskapliga författarskap på det semitiska området blev därför icke så betydande, som man kunnat vänta. Bland de semitiska språken var arabiskan i främsta rummet föremål för hans intresse; dock voro hans egna bidrag till den arabiska filologins utveckling icke synnerligen talrika, och hans viktigaste arbete på detta område, »Kleine beiträge zur lexikographie des vulgärarabischen», blev aldrig fullständigt utgivet av honom själv. Det var på det hamitiska området, som A. förvärvade sin största vetenskapliga berömmelse, och hans omfattande arbete om bischärispråket, grundat på detaljerade undersökningar å ort och ställe, måste räknas till de förnämsta verk, som den afrikanska språkforskningen kan uppvisa. Under sin vistelse i Afrika studerade han även de olika nubiska dialekterna, men innan han fick tillfälle att bearbeta sina rika samlingar, utkommo ungefär samtidigt två mycket förtjänstfulla arbeten i nubisk grammatik av andra författare, och detta torde hava varit den närmaste anledningen, varför A. själv aldrig kom att publicera sina nubiska studier, vilka först efter hans död fullständigt utgivits. Som professor vid Uppsala universitet utvidgade han betydligt gränserna för det semitiska språkstudiet, och framför allt är det hans förtjänst, att arabiskan kommit till sin fulla rätt och att även assyriologin upptagits på programmet för den akademiska undervisningen. Hans förmåga att bibringa sina elever säkerhet i den semitiska grammatiken var förundransvärd, och som lärare på det mera elementära stadiet torde han hava varit så gott som oöverträffad; däremot utövade han aldrig något egentligt inflytande på sina lärjungars vetenskapliga författarverksamhet. Utpräglat frisinnad till hela sin åskådning, hyste A. alltid det livligaste intresse för dagens brännande frågor och deltog ofta i de offentliga diskussioner, som på 1880- och 1890-talet voro så vanliga i Uppsala.