Anders Almquist

Almquist, Anders, f. 1704, troligen i Linköping, d 1770. Hans hustru hette Agneta. Han var handelsman i Linköping, var 1740–41 riksdagsman och flyttade 1766 till Skevik, där han dog.

A. är en av våra mera kända radikala pietister. Under senare delen av 1730-talet, blev han vunnen för denna riktning genom sin vän Norrköpingshandlanden Isak Blessing, vedfogden vid Andrarums alunbruk i Lunds stift Olle Norman, vid denna tid internerad på Linköpings slott, samt den i 1700-talets kyrkohistoria mycket omtalade f. d. konduktören K. M. von Strokirch, som under en resa besökte Linköping. I anslutning till den radikala pietismens idéer upphörde A. från mitten av år 1739 att bevista den allmänna gudstjänsten och uttalade sig mot kyrka, läroämbete och det kyrkliga livets yttre former. Efter varningar från prästerskapets sida blev A. i febr. 1740 kallad inför sockenstämman. Här vidhöll han sin ståndpunkt och fällde skarpa omdömen om domprosten Andreas Rhyzelius. Med anledning härav blev han instämd för rådstugurätten för föraktande av allmänna gudstjänsten, försmädande av sakramenten och lastande av prästerskapet i ämbetsutövning. A., som under tiden av stadens borgerskap valts till riksdagsman och även vid riksdagen haft konflikter med Rhyzelius, blev efter återkomsten av rätten dömd till böter. Under de följande åren ha såväl Linköpings domkapitel som världslig rätt upprepade gånger haft att syssla med religionsmål, däri A. varit svarande part. Bland annat hade han i maj 1747 i strid mot gällande lag å Linköpings kyrkogård på egen hand begravt en hos honom avliden ung flicka. Under det sista decenniet av Linköpingstiden synes han ha fått leva i fred, kanske därför, att han med åren blivit mindre aggressiv.

När A. i maj 1766 lämnade Linköping, var det för ätt förena sig med sina trosfränder på Skevik och bland dessa leva sina sista år, skild från världen. Inom den radikala pietismen hade han nämligen anslutit sig till den asketiskt teosofiska riktning, som hade sina ledare i de båda finska bröderna Jakob och Erik Eriksson. När de kvarlevande av det Erikssonska samfundet efter över ett decenniums landsflykt 1745 återkommit till Sverige, hade de i A. fått en frikostig hjälpare. 1746 hade han inköpt gården Skevik på Värmdön och överlåtit den till det lilla samfundets bruk. Med gården Skevik äro dettas öden sedan förbundna, och i kyrkohistorien har sekten fått namnet skevikare. Till denna klosterlika avskildhet flyttade nu – tjugu år senare – A. med sin hustru och en ung kvinnlig släkting. Följande året upprättade han ett gåvobrev, varigenom Skevik och en honom tillhörig gård i Stockholm blevo skevikarnas egendom. Länge fick han dock icke leva bland sina trossyskon. Hans stora efterlämnade förmögenhet, som uppgick till över 280,000 dlr kmt, bortskänktes året efter hans död av hans änka till skevikarna. Hon överlevde honom länge, de sista åren sinnessvag.