Sigfrid O I Almquist

6. Sigfrid Oskar Immanuel Almquist, f. 15 febr. 1844 i Stockholm. Föräldrar: prosten Oskar Julius Augiist Almquist och Nanna Johansson. Avlade studentexamen i Uppsala 16 maj 1862; fil. kand. 28 mars 1868; disp. 24 maj 1869; fil. doktor 31 maj s. å.; företog botaniska forskningsresor, dels på egen bekostnad, dels med understöd av vetenskapsakademin, till Skåne 1864, Härjedalen 1866, Norrland 1868 och 1873 samt Gottland 1881. Genomgick provar vid Uppsala h. elementarläroverk läsåret 1868–69; lärare vid Beskowska skolan ht. 1870–vt. 1880; extralärare vid statens h. lärarinneseminarium 6 sept. 1875–vt. 1893; lektor i naturalhistoria och kemi vid h. realläroverket å Norrmalm 14 maj 1880; rektor därsammastädes 1 juli 1891–30 juni 1906; erhöll avsked från lektoratet 19 mars 1909.

Gift 14 juni 1875 med Sofia Lovisa (Sofi) Hultén, f. 9 mars 1844, dotter till bruksförvaltaren Per Olivier Hultén.

A. har som pedagog utövat ett betydande inflytande i olika avseenden. I första rummet torde hans verksamhet som undervisare, uppfostrare och styresman för läroverk vara att nämna. Hans begåvning, originalitet och rika fantasi gjorde sig icke minst vid hans undervisning gällande. Likaså voro vid denna hans omfattande bildning och djupa kunskaper i olika ämnen av stor betydelse. Hans universitetsstudier hade företrädesvis ägnats åt de naturhistoriska ämnena, särskilt botanik, och de ämnen, som tillhörde hans lektorat, voro naturhistoria och kemi. Men han undervisade med icke mindre framgång och intresse i humanistiska ämnen, såsom kristendom, filosofi och historia, delvis även på läroverkets högre stadier. Hans undervisning var buren av det varmaste sakliga intresse. Med god urskillning förstod han att meddela det väsentliga och undvika, vad som endast tjänade att belasta minnet. Vad han åsyftade och lyckades uppnå, var att hos lärjungarna framkalla sakligt intresse. Så blev det, som vid undervisningen behandlades, för dessa i hög grad levande. Icke minst gäller detta hans undervisning i filosofi, om vilken en av dessa lärjungar yttrat, att ämnet i hans hand blev skolans rikaste och för hela livet värdefullt. Vid sin undervisning liksom i övrigt ville A. framför allt vara realist i mest omfattande mening. Han betonade i ord och handling verkligheten, saken, de materiella såväl som de andliga realiteterna gentemot formväsende och formler. Hans realism innebar sålunda icke någon motsats mot den sanna idealismen. »Han, den grundlige naturvetenskapsmannen, gav de unga skarorna den lärdomen med ut i livet, att det sant reala dock är det ideella, att tidens symbolvärld saknar värde, om den icke genomskimras av evighetens ljus». Med A:s likgiltighet för det formella står i samband den frihet från pedantisk småaktighet, som kännetecknade hans förhållande till ungdomen. Han ville hos de unga väcka den egna ansvarskänslan och hade förtroende till dem. Dessa kände också, att han hade hjärta för dem och förstöd dem. Som rektor efterträdde A. realläroverkets förste rektor, den om detta läroverk högt förtjänte S. von Friesen. A. uppehöll de gamla traditionerna och inlade stora förtjänster om läroverkets fortsatta utveckling. Särskilt böra framhållas de insatser, han gjorde som ledare för provåret, icke minst genom sitt arbete för lämpliga, induktiva och praktiska undervisningsmetoder i de naturvetenskapliga ämnena. Ehuru A:s verksamhet vid h. lärarinneseminariet endast omfattade ett fåtal veckotimtäåiy var den dock av rätt mycken betydelse, bl. a. på grund av hans strävan att utveckla de blivande lärarinnornas verklighetssinne och det intresse, varmed han gav råd för deras egen övningsundervisning. Som avgjord realist omfattade A. med stort intresse den betydelsefulla verksamhet för realism i undervisningen, som i början av 1880-talet upptogs av Anna Sandström. Han blev hennes ypperste och inflytelserikaste bundsförvant. Helt naturligt lågo honom reallinjens och realläroverkens intressen mycket om hjärtat. Han ivrade för realbildningens jämnställdhet med den humanistiska bildningen samt motsvarande rättigheter för real- och latinstudenter. För sina åsikter verkade A. i stor omfattning genom föredrag och deltagande i diskussioner: vid lärarmöten, i pedagogiska föreningar osv. Då pedagogiska sällskapet i Stockholm bildades, år 1892, var han en av grundarna och blev sällskapets förste ordförande. Som sådan kvarstod han elva år, och utan tvivel hade han största förtjänsten av den livaktiga verksamhet, sällskapet under denna tid utvecklade. A. har. även gjort värdefulla skriftliga inlägg i den pedagogiska diskussionen, i tidskrifter m. m., ehuru han i det hela tyckes hava föredragit deltagandet i den muntliga. Som läroboksförfattare har han utövat pedagogisk skriftställarverksamhet av stor betydelse. Av hans läroböcker, vilka delvis erhållit stor spridning, hava de flesta varit avsedda för de högre skolorna, vissa dock även för folkskolorna. De hava gällt många olika ämnen: alla de naturvetenskapliga skolämnena samt geografi, logik och psykologi. För samarbete med de andra nordiska länderna, särskilt på det pedagogiska området, har A. varit mycket verksam. Genom sina livfulla, på personliga minnen stödda skildringar av K. P. Nordlund och Gunnar Wennerberg samt läroverken på deras tid har han lämnat värdefulla bidrag till det svenska undervisningsväsendets historia. Han har även idkat botaniskt-vetenskaplig verksamhet, förnämligast riktad på utredandet av vissa s. k. kritiska fanerogamsläkten samt studiet av lavarna. — A:s hustru, fru Sofi Almquist, är bekant som grundarinna av Sofi Almquists samskola; såväl genom sin undervisning som genom utgivna läroböcker har hon gjort synnerligen förtjänstfulla insatser på uppfostrans område.