Johan Amnell

Amnell, Johan, f. 29 lnaj 1718 i Alsike, d 13 apr 1789. Föräldrar: kyrkoherden i Alsike Joakim Amnelius och Katarina Rahm. Student i Uppsala 29 okt. 1729; disp. 9 dec. 1738 (De exorcismo baptismali, pres. M. Beronius), 14 febr. 1739 (Schediasma de origine artium mechanicarum, pres. A. Celsius) och 1 mars 1740 (Ad excutienda C. Cornelii Taciti de Svionibus et Fennis judicia chorographicohistorica, praeparatio brevis, p. I, pres. E. Frondin); fil. magister 5 juni 1740. Disp. för docentur å andra delen av nyssnämnda avhandling 2 maj 1741 men kunde då ej antagas, emedan fakulteten ansåg de redan befintliga docenternas antal för stort; literarum humanarum docens 3 nov. 1742; adjunkt i filosofiska fakulteten 17 maj 1746; professor i grekiska 31 juli 1747; Uppsala universitets rektor vt. 1755, vt. 1767, ht. 1771 och ht. 1781; prästvigd 20 sept. 1760; professor i teologi 25 maj 1761; prost över Lagunda kontrakt 8 juni 1763; kyrkoherde i Vaksala 1765; prost över sin egen församling 27 juni s. å.; riksdagsman 1765–66; erhöll frihet från föreläsningsskyldigheten 12 sept. 1787. Teol. doktor 14 okt. 1772.

Gift 26 juli 1749 med Katarina Margareta Björnstjerna, f. 10 juli 1727, d 5 okt. 1764, dotter till ärkebiskopen Magnus Beronius.

I sina yngre år gjorde sig A. känd som skicklig versifikatör både på latin och svenska, då det gällde att celebrera någon bemärkelsedag för konungahus eller fädernesland. I de humanistiska vetenskaperna skall han ha ägt en betydande beläsenhet, särskilt i den klassiska litteraturen. Såsom vanligt på denna tid sökte han i sinom tid övergång till den teologiska fakulteten. Någon mera betydande teolog var han icke — han lika litet som hans samtida kolleger inom fakulteten, där det vetenskapliga arbetet vid denna tid låg nere. A. ägnade mycken tid och intresse åt såväl studenter som ärkestiftets präster. Särskilt hade upplänningarna, vilkas inspektor han var i trettitre år, skäl att vara honom tacksamma. Både de och hälsingarna, vilkas inspektor han likaledes var, betygade vid hans bortgång sin sorg genom gravskrifter.