Sigfrid

Sigfrid, missionsbiskop(ar), verksam(ma) under 1000-talet.

I Adams av Bremen kyrkohistoria Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, tillkommen på 1070-talet, omtalas rid fyra tillfällen en Sigafridus, verksam i Sverige och Norge som missionsbiskop. Enligt Adam skall S ha varit en av de engelska biskopar och präster som verkade i Norge när Olav Haraldsson var kung (1015–28). På kungens befallning besökte han även "svearnas och götarnas land". "Biskop Sigfrid från Sverige (Suedia)" skall jämte två andra "berömda predikanter" från övriga nordiska riken tillfälligt ha vistats hos ärkebiskop Libentius i Bremen omkr 1030. Mera i förbigående nämns att "Sigfrid, norrmännens biskop", hade uppdragit åt skolan i Bremen att uppfostra den i Adams ögon onde biskopen Osmund. Slutligen återkommer Adam till "den Sigfrid som predikade för både svear och norrmän. Denne levde ända in i vår tid ...".

Uppenbarligen utgår Adam från att det har rört sig om en och samme S. Uppfattningen var tidigare gängse bland sv forskare men är numera ifrågasatt. Adams uppgifter ter sig onekligen tämligen svävande, särskilt topografiskt, eftersom hans kännedom om länderna i norr var ytterligt diffus. Han frammanar alltså bilden av en S med engelsk bakgrund, som haft god kontakt med det nordtyska ärkestiftet Hamburg-Bremen och som varit verksam i de nordiska länderna från omkr 1020 och framemot Adams egen tid, eller uppskattningsvis till 1050-talet.

En S, munk från klostret Glastonbury och utsänd som biskop till Norge, nämns kortfattat av den engelske krönikören William av Malmesbury i dennes historia om klostret, tillkommen på 1130-talet. Tidsmässigt tycks uppgiften om dennes uppdrag hänföra sig redan till 900-talets senare del, varför en eventuell identitet med Adams biskop(ar) är högst osäker.

Vid sidan av de berättande källorna om S uppträder efter hand en växande flora av hagiografiska källor om en engelsk missionsbiskop med samma namn. Den äldsta Sigfridslegenden är en utförlig berättelse, som ställer den sv kungen Olof Eriksson (Olof "skötkonung", bd 28) och kyrkan i Växjö i centrum. Med stor sannolikhet har huvuddragen utformats i mitten av 1100-talet med det uppenbara syftet att argumentera för Växjökyrkans anspråk på ställningen som biskopssäte i den 1164 bildade sv kyrkoprovinsen. En visserligen sen men plausibel notis, möjligen hämtad från Vatikanarkivet, uppger att Växjökyrkans portalfigur S skall ha blivit helgonförklarad 1158, helt visst av den lundensiske ärkebiskopen Eskil, vilken en tid skall ha uppehållit sig i Värend som landsflyktig.

Legenden, som gjort klara nedslag i bevarade källor från och med tidigt 1200-tal, berättar hur den hedniske sv kungen Olof (Eriksson) sänt bud till sin engelske kollega med begäran att denne skulle sända en missionär till hans rike. S som påstås ha varit ärkebiskop i York åtog sig uppdraget och for med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman till det kristna Danmark. Därifrån anträddes den mödosamma färden mot det sv riket. De nådde först till landet Värend, beskrivet som ett nordiskt Kanaan, flytande av mjölk och honung. På en plats som visade sig vara Växjö fick S genom en ängel Guds befallning att bygga en kyrka. Han undervisade folket om kristendomen och fick landstingets tolv stammar att besluta om övergång till Kristi lära.

Medan systersönerna anförtroddes vården av kyrkan i Växjö, fortsatte S sin resa till kung Olof, vilken mottog dopet med hela sin familj. I Växjö inträffade snart en hednisk reaktion, systersönerna mördades, deras avhuggna huvuden lades i ett kar och sänktes med stora stenar i den invid kyrkan belägna sjön. När S fått kännedom om detta återvände han till Växjö och fann genom ett under systersönernas huvuden. Efter en tid infann sig kung Olof med en här för att straffa mördarna och donerade två närbelägna byar till Växjökyrkan. Sedan verkade S under lång tid på skilda håll i det sv riket, men återvände på sin ålderdom till den plats som Gud utvalt åt honom, där han även dog och blev begravd.

Legendens budskap är entydigt. Växjö kyrka är uppförd på Guds befallning som den allra första kyrkan i hednalandet Sverige av S, ärkebiskop i hemlandet England, vilken samtidigt frammanas som den förste biskopen i såväl Växjö som Sverige. Kyrkan har också fått en fast ekonomisk grund av den sv kungen. Växjö har därmed uppfyllt de centrala krav som den kanoniska rätten uppställde som villkor för ett biskopssäte - en rättmätig grund, en lämplig plats och en fast ekonomisk bas. Argumenteringen torde ha framförts till kurian 1169 av en nordisk delegation under ledning av ärkebiskop Stefan i Uppsala och blev framgångsrik. Redan följande år har en "ny" Växjöbiskop blivit utsedd.

Så småningom införlivades S i andra biskopsdömens historiska tradition. Även i Skara blir S den förste biskopen och kungadopet förläggs till Husaby, som doneras till kyrkan redan innan han kommer till Växjö. Men "i Växjö vilar hans ben", enligt Västgötalagens biskops- och kungalängder från omkr 1240.

I Uppsala blir S först under tidigt 1300-tal införlivad med stiftets historiska tradition. Dopet av kung Olof är även här centralt, men berättelsen skjuter såväl Växjö som Skara helt åt sidan. Redan av kronologiska skäl har modern forskning starkt ifrågasatt uppfattningen att kung Olof skulle ha blivit döpt av S.

När ärkestiftet annekterade S:t Sigfrid blev denne också på ett helt annat sätt än tidigare ett rikshelgon, en rikets och hela den sv kyrkoprovinsens patronus. Helgonets dödsdag 15 febr blev en festdag av högsta grad i ärkestiftets kalender och kulten nådde en ökad spridning över hela riket

Åtminstone i den senmedeltida helgonkulten är ett kar med tre huvuden S:s specifika attribut. Redan 1292 har Växjö domkapitels sigill systersönernas avhuggna huvuden som sköldemärke. Enligt en hypotes har det funnits en äldre och fristående legendbildning om de tre martyrerna, vilken först i ett senare stadium införlivats med Växjöversionen av Sigfridlegenden. Under alla omständigheter är deras namn identiska med de tämligen vanliga anglosaxiska personnamnen Hunman, Wineman och Soneman.