Ericus Jacobi Skinnerus

Skinnerus, Ericus Jacobi, f trol i Sthlm, d 12 juli 1597. Föräldrar: borgaren i Sthlm Jakob Skinnare o Margareta Larsdtr. Inskr vid univ i Greifswald 20 juli 70, vid univ i Rostock juni 72, skolmästare i Strängnäs 78 (skriftl kollationsed 15 nov 78) -81, prof i matematik vid Johan IILs högsk i Sthlm 84, prebendekh i Brännkyrka, Sth, prof (trol i matematik) o rektor vid UU från 1 aug 93. - Gift.

S, som på mödernet härstammade från lågfrälset, studerade i Greifswald och Rostock; möjligen har han också besökt Wit-tenberg. Efter några år som skolmästare i Strängnäs kallades han till professor i matematik (och retorik) men undervisade också i latin och grekiska vid den av Johan III upprättade högskolan, Collegium regi-um, i gråmunkeklostret på Riddarholmen i Sthlm. Tillsammans med sina kolleger där formulerade han en sv evangelisk teologi baserad på den ramistiska filosofin. Som rektor var han även prebendekyrko-herde i Brännkyrka. Då han vägrade att erkänna Johan III:s liturgi fängslades han 1589. Troligen frigavs han vid årsskiftet 1590/91 för att sedan fängslas på nytt mot slutet av 1591 och friges först under Johan III:s sista sjukdomstid 1592.

Den för sin vältalighet kände S var en övertygad antiliturgist och spelade en framträdande roll vid Uppsala möte 1593. En viktig grupp deltagare vid mötet utgjordes av "Stockholmsprofessorerna", dvs de tidigare lärarna vid Johan IILs högskola som sedan tagits i tjänst vid UU då det återupprättats. Dit hörde Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26) och några av hans kolleger, bland vilka den mest bemärkte var S. Med stöd av stockholmsprästen Ericus Olai Skepperus (ovan) motsatte sig S biskopen i Linköping Petrus Bene-dictis förslag att representanter för överheten skulle lägga fast mötets förhandlingsordning, med motiveringen att kyrkans frihet då skulle beskäras. S valdes tillsammans med rektorn Olaus Martini i Nyköping till sekreterare vid mötet och bidrogjämte Bothniensis, som var ordförande, till att utforma mötets beslut.

Före mötets officiella öppnande, 27 febr, höll S en föreläsning på latin för att undervisa mötets deltagare om nyttan av Guds ord och "bokliga konster". Han slutade med en tacksägelse till Gud som genom Luther låtit sin sanning, hittills undanhållen av påven, nu åter komma i ljuset. S:s starka påverkan på utformningen av den s k A-källans referat av händelserna vid Uppsala möte är i modern forskning allmänt erkänd. I källan understryks kampen mot liturgin. S stödde hertig Karls politik så långt han ansåg det förenligt med luthersk renlärighet och kyrkans självständighet. Han stödde också hertigen i dennes ovilja att fördöma kalvinisterna i Uppsala mötes beslut.

S blev den förste rektorn för UU efter att det återupprättats genom mötets beslut. Under sin tid i Uppsala var S en självklar medlem av domkapitlet och deltog därmed i arbetet att organisera kyrkolivet, en av domkapitlets viktigaste uppgifter. Här följde han ärkebiskop Angermannus' antikatolska kyrkopolitik, vilket kom klart till uttryck i bl a reformeringen av de liturgiska ceremonierna. S stödde också dennes kamp för kyrkans självständiga ställning liksom under en tid dennes försök att medla i de politiska striderna mellan hertigen och kung Sigismund.

I samband det kyrkomöte som Angermannus sammankallat till febr 1595 i Uppsala fick universitetet sina slutliga privilegier. Det kunde nu formellt återinvigas. Det skedde genom att S som rector collegii, efter att fundationsbreven överlämnats den 15 mars, förrättade den högtidliga invigningen och inskrev de första 64 studenterna.

Ett par år senare hade S ändrat ståndpunkt ifråga om kyrkopolitiken. Vid tiden för Uppsala distingsmarknad 1597 stödde han hertigen i dennes krav på att det skulle sammankallas en riksdag i Arboga. Det var troligen S som författade det öppna brev som utfärdades på denna marknad. På Arboga riksdag som hölls s å stod S på hertigens sida mot ärkebiskopen och prästerskapet, som valde att vara landets legitime kung trogna och därför ansåg hertigens politik lagstridig.

S var känd för sin bildning och litterära förmåga. Han var en framstående poet, en skicklig talare och en ivrig anhängare av den ramistiska filosofien. I Tyskland kalla- des han den sv Cicero (Cicero Suecicus). 1585 publicerade han den långa hexameterdikten Epithalamion. S anförtroddes ofta uppgiften att utforma viktiga handlingar. På Uppsala möte författade han de prästerliga postulaterna i 63 punkter och på kröningsriksdagen i Uppsala 1594 formulerade han prästerskapets skärpta formulär till kungaförsäkran. Samtidigt med utnämningen till rektor tillträdde S också en professur, en tjänst han upprätthöll under återstoden av sitt liv. Han "dog i Sthlm, där han begrovs i helgedomen" (Sthlms storskolas journal). - S:s son Erik Eriksson Tranewård (Tranevardus) adlades 1627 och blev stamfar för släkten Geete (bd 16, s771).