Soop, släkt

Soop, ursprungligen lågfrälse östgötsk släkt, härstammande från väpnaren Ulf Siggesson (d tidigast 1472). Det äldsta bevarade sigillavtrycket för en släktmedlem härrör från hans son Knut Ulfsson (d något av åren 1504–12 enl X 58) i Malmö i Kvillinge sn, som var häradshövding i Bobergs hd 1499. Hans sigill visar en kluven sköld med en bjälke i sinister fält. Riddarhusgenealogiernas ännu hos Elgenstierna förekommande uppgift, att Ulf Siggesson på fädernet skulle ha härstammat från den uppländska Lossaätten, beror (Gillingstam 1952 och 1993; Liedgren; Raneke) på förväxling av K:s vapen med Lossaättens, vars kluvna sköld hade sinister fält delat endast en gång, alltså utan bjälke.

K:s son Harald Knutsson (d trol 1530) skrevs 1529 (GIR) till Bjurum, Bjurums sn i Västergötland, av vilket han kommit i besittning genom sitt äktenskap med riksrådet och lagmannen Hans Åkessons (Tott) dotter Karin. Han torde också ha ägt Frötuna i Rasbo i Uppland, som hans mor ärvt, och som senare var sätesgård för en av hans söner (nedan). 1523 blev Rasbo hd och Häverö sn i Uppland H:s förläning, och 1524 var han häradshövding i Hagunda hd i samma landskap. Senare förlänades han med Värnhems klosters landbor. 1529 blev H emellertid inblandad i västgötaherrarnas uppror. 13 jan 1530 skrev kung Gustav till Birger Nilsson (Grip; bd 17), att denne skulle taga borgen av honom och sända honom till kungen, så att han inte skulle "undslippa", eftersom han låtit sig undfalla några ord, som röjt, att han ännu "haver en förrädare i hjärtat", så att kungen ej vågade lita på honom. Ingen uppgift finnes, att kungen låtit avrätta H, men belägg saknas för att han levat efter 1530. Oriktig är den från riddarhusgenealogierna härrörande uppgiften, att han skulle ha varit riksråd (så ännu hos Liedgren).

H:s son Knut Haraldsson (d 1566) hade Frötuna som sätesgård och blev häradshövding i Rasbo 1552, en av artilleribefälhavarna i Viborg 1555 och riddare vid Erik XIV:s kröning 1561. Vid krigsutbrottet 1563 sände kung Erik honom med krigsfolk och norrländska bönder över gränsen till Norge, där han besatte både Jämtland och Härjedalen utan att möta motstånd. Den danske befälhavaren i Trondheim lyckades emellertid inom kort fördriva svenskarna och förmå de båda landskapens allmoge att åter underkasta sig Danmark (jfr bd 8, s 696). Kungen nämnde K våren 1564 med ståthållartitel, men den för svenskarna ogynnsamma händelseutvecklingen föranledde Erik att inför sin nämnd anklaga honom för försumlighet, och han anklagades även för att med orätt ha tillägnat sig sakfallsgods i Uppland. Han stupade som skeppshövitsman i sjöslaget vid Ölands norra udde (jfr bd 19, s 357). Den i litteraturen (Bromé; Vaupell) förekommande benämningen Knut S, som tydligen misslett Liedgren, kan visserligen beläggas på enstaka ställen i RR, men detta beror sannolikt på att RR renskrivits långt senare (om släktnamnet S:s antagande några decennier senare se nedan).

Hans bror Åke Haraldsson (d trol 1563) hade sitt förutnämnda mödernearv Bjurum som sätesgård. Ättartavleuppgiften, att han blivit slagen till riddare 1558, det enda år han förekommer i GIR, måste vara oriktig, eftersom han namnes utan riddartitel i källor från åren 1560-62. Ej heller har kunnat verifieras, att A var gubernator över Ostergötiand (Klingspor) eller "ståthållare över hertig Magnus' av Östergötland furstendöme 1571" (Anrep; Elgenstierna).

Hans äldste son, Hans Åkesson (1552–1619) till Bjurum var häradshövding i Lysings hd i Östergötiand 1589–94, i Vartofta hd i Västergötland 1591–94 samt i Trögds hd i Uppland 1595–97 och från 1609 till sin död. I samband med brytningen mellan Johan III och riksråden blev han 1590 en av den förres hovmarskalkar. H deltog i Uppsala möte 1593 och i riksdagen i Söderköping 1595. En inlaga från 1596 vittnar om att han till hertig Karl på adelns i Västergötland vägnar skrivit en påminnelse om ridderskapets äskande vid nyssnämnda riksdag (Ahnlund 1933, s 396). På utskottsmötet i Sthlm kom det i aug 1597 till ordväxling mellan hertigen och H. Den förre uttalade därvid de i litteraturen (Ahnlund 1933, s 58) citerade orden "Du vet aldrig vad Du bjäbbar". I litteraturen har emellertid inte observerats, att hertigen då också gav en upplysning om H:s utseende genom att kalla honom "en förfärlig stor och långer karl". Ett brev från försommaren 1598 nämner honom bland några av Karls motståndare, som närmat sig gränsen mot Danmark för ev flykt undan hertigen. Sedan kung Sigismund vid sin återkomst till Sverige lyckats komma i besittning av slotten Älvsborg och Gullberg, gjorde han H till hövitsman där. Efter Sigismunds nederlag och avsättning gav hertig Karl 1603 order om att H skulle föras till honom tillsammans med andra ståndsbröder, som Karl misstänkte för sympatier för Sigismund (Broomé). Sedan H:s kusinson Axel Oxenstierna (bd 28) gått i borgen för honom, blev han emellertid 1605 helt frikänd. 1606 (RR) nämns han som ståthållare på Skaraborg, och 1606-15 var han kammarråd. H var också en av de fyra sv kommissarierna vid de resultatlösa underhandlingarna med ryssarna vid Systerbäck 1606 (jfr bd 8, s 427, 16, s 385, o 25, s 491 f) och ett av de åtta sv ombuden till det planerade medlingsmötet med danskarna i Wismar 1608 (jfr bd 4, s 214 f, 8, s 427 o 433,14, s 323 o 325, samt 30, s 102). Från 1609 kan han säkert beläggas som riksråd, och 1611 var han en av de fyra ståthållarna i Sthlm (jfr bd 25, s 491 f).

Av flera belägg från 1590 (SRA) framgår, att H:s sigill innehöll initialerna "HS", och att hans bröder häradshövdingarna Axel Åkesson (1555–1607; drottning Gunillas hovmästare åtminstone 1588–94 enl Olsson), Lars Åkesson (1559–1607) och Erik Åkesson (d 1638) i sina sigill hade initialerna "AS", "LS" och "ES". Den sistnämnde kan redan då beläggas med namnet Erik S, och motsvarande namnbyten till Axel S resp Lars S ägde rum i det förra fallet något av åren 1595 (SRA)–1596 (Ericsbergsarkivet) och i det senare fallet något av åren 1590–95. H kan däremot ej utanför sigillmaterialet beläggas med släktnamnet S.

Namnet S upptogs från deras farfars mormors mödernesläkt, dvs deras farfars far Knut Ulfsson var gift med en systerdotterdotter till fogden i Gullbergs hd i Östergötland Björn S (d något av åren 1474–79). Denne bör ha varit befryndad med underhäradshövdingen i Tjust Björn S (d 1390), men dennes vapen var tre sjöblad i trepass, medan hans yngre namnes vapen var tre från sköldhörnen inskjutande sågtandade spetsar. Vid Riddarhusets tillkomst på 1620-talet blev S släktnamn för alla då levande medlemmar av släkten.

I sitt äktenskap med riksmarsken Lars Kaggs (bd 20) kusin Elin Kagg blev Hans Åkesson far till Erik S (1592–1632) till Bjurum. Denne deltog från 1621 i Gustav II Adolfs krig i Livland och Preussen, bl a i striden vid Wallhof (Valle) 1626. Hans avgörande insats i striden vid Dirschau (Tczew) 1627 belönades med att han s å blev den ene av de båda personer som kungen dubbade till riddare vid en högtidlig akt inför den i Sthlm församlade adeln. En 1600-talsuppgift, att S skulle ha räddat Gustav II Adolfs liv i striden vid Stuhm (Sztum) 1629, har visats vara oriktig, eftersom S då befann sig i Sverige (Underdånigt betänkande). En skulpterad tavla på hans praktfulla gravmonument i Skara domkyrka avbildar emellertid en ryttarstrid med ansiktsdrag av kungen och S, vilket tyder på att S i någon strid räddat Gustav II Adolfs liv. 1628 hade han blivit den förste översten för Västgöta regemente till häst, med vilket han deltog i Trettioåriga kriget.

Hans efterträdare som överste för detta regemente blev brodern Knut S (1597– något av åren 1645–48) till Bronäs i (Norra) Härene sn i Västergötland. Denne hade deltagit i fälttågen i Preussen 1627–28 samt slagen vid Breitenfeld, Lech, Alte Feste och Lützen. 1633 blev han svårt sårad i slaget vid Hessisch Oldendorf. Då Jönköpings län 1639 skildes ut ur Kronobergs län, blev S den förste landshövdingen där. 1645 fick han avsked på grund av sjuklighet.

Knut S:s dotter Beata S (1645–72) blev i äktenskap med riksrådet friherre Clas Rålamb (bd 31) mor till landshövdingen Broor Rålamb (bd 31, s 161 f).

Hennes bror Erik S (1643–1700) blev student i Uppsala 1659 och enligt nu ej verifierbar uppgift (Wrangel) i Leiden 1667, var 1673 i kejserlig och holländsk krigstjänst, deltog 1677 i sv tjänst i slaget vid Landskrona samt var 1677–86 överste för Kalmar regemente. På riksdagen 1680 tillhörde han reduktionsanhängarna. 1686 blev S generalmajor och guvernör i Riga, och 1687 upphöjdes han i friherrligt stånd, men denna friherrliga släktgren dog ut med honom själv, då han inte hade några söner.

En äldre bror till Erik S (1592–1632) och Knut S (1597– något av åren 1645–48) var Matthias S (1585-1653). Han uppges (Marks v Würtenberg) ha blivit hovmarskalk 1615 hos änkedrottning Kristina och 1616 hos hennes son hertig Karl Filip, i vars kontinentala resa 1617–18 (jfr bd 20, s 711) han deltog. 1616–22 var han lagman i det i Karl Filips hertigdöme ingående Värmland, och 1623 (K 75) blev han ett av änkedrottningens råd. Senare utnämndes S 1626 till assessor i Svea hovrätt, och 1626–30 var han kammarråd. 1627 blev han hovrättsråd och riksråd. 1630–33 var S ståthållare i Kalmar, varifrån han förflyttades, då han inte ansågs ha tillräckliga militära kvalifikationer (Sveriges krig, 5). Från 1634 var han lagman i Ingermanland och häradshövding i Kexholms län. 1645 var S liksom Axel Oxenstierna en av de fyra underhandlarna inför freden i Brömsebro. 1651 upphöjdes han i friherrligt stånd med större delen av Limingo sn i Österbotten som friherrskap. Den från S härstammande släktgrenen kallas därför på Riddarhuset S af Limingo. I sitt första äktenskap – med drotsen Nils Gyllenstiernas (bd 17) dotter Anna – fick S två söner. Hans andra hustru Elisabet var dotter till Axel Oxenstiernas farbror Christiern Gabrielsson eller Ochsenstern (bd 28, s 470).

Den äldre av sönerna, Carl S (1621–55), blev student i Uppsala 1636 och reste 1641-45 genom de flesta av Europas länder. Han blev kammarherre hos drottning Kristina 1645 och deltog 1646 i Magnus Gabriel De la Gardies (bd 10) ambassad till Frankrike. 1647–49 var S sv sändebud i Paris för inköp till drottningens kröning. Han befordrades 1651 till överkammarherre och blev 1652 guvernör över änkedrottning Maria Eleonoras livgeding, 1654 riksråd och 1655 rikskammarråd. Efter drottning Kristinas abdikation 1654 var S en av dem som eskorterade henne, då hon lämnade Sverige (jfr bd 11, s 330, 15, s 657, o 23, s 88). Efter sin tronbestigning beordrade Karl X Gustav Herman Fleming (bd 16) och S att undersöka abalie-nationernas omfattning och lämna information därom.

Hans bror Gustaf S (1624–79, nedan) blev far till kammarherren hos änkedrottning Hedvig Eleonora Carl Gustav S (1659–1711), som 1707 blev landshövding i Skaraborgs län. Med en av dennes söner dog denna friherrliga släktgren ut på manssidan.

Släktens senare medlemmar härstammar från Carl Gustav S:s farfar Matthias S:s äldre bror Åke Hansson S (1584–omkr 1650) till Hålltorp i Lindärva sn och Kålltorp i (Västra) Gerums sn, båda i Västergötland. Han blev student i Uppsala 1601 och i Rostock 1602 samt studerade i Wittenberg 1609–10. Senare var S häradshövding i Ulleråkers hd i Uppland 1612-14, underlagman i Västergötland 1626–31, assessor i Svea hovrätt 1627–40 och häradshövding i Vedens hd i Västergötland 1642–omkr 1650.

Hans son kammarherre Erik Åkesson S (1613–74) till Hammar i Vase sn i Värmland var landshövding i Uleåborgs län 1644–48.

Dennes brorson Åke S (1682–1748) var häradshövding i Gotlands södra hd 1709-18, assessor i Göta hovrätt 1721–32 och lagman i Skåne och Blekinge 1732–47. Från hans yngste son härstammar släktens nu levande medlemmar.

Namnet S förekommer också i Norge, men något genealogiskt samband med den sv släkten har ej kunnat beläggas.