Oscar F Rydqvist

2 Rydqvist, Oscar Fredrik, syssling till R 1, f 13 juni 1893 i Sundsvall, d 12 mars 1965 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: handlanden Claes Oscar R o Hilda Charlotta Vilhelmina Larsson. Studentex vid H a l i Sundsvall 7 juni 11, inskr vid UU 15 sept 11, medarb i Sundsvalls Tidn 11-13, i Dagen 13-15, i Grönköpings Veckoblad 16-24, i DN periodvis 16–24, fast anställd där 1 febr 24–59, anställd i filmbranschen (bl a i ab Sv biografteatern o ab Sv filmindustri) 16–23, red o ansv utg av Fasetten maj–sept 18, förf.

G 16 febr 1918 i Sthlm (enl vb för Halmstad) m Oda Hansine Hansen, f 8 nov 1894 i Khvn, d 4 juli 1970 i Sthlm, Kungsh, dtr till belysningsmästaren Hans Peder H o Anna Knutson.

Oscar R tillhörde en östgötasläkt men växte upp i Sundsvall där fadern innehade en mindre framgångsrik handelsrörelse. Flera av släktens medlemmar verkade inom teatern. R bedrev oavslutade akademiska studier vid UU i bl a statistik och konsthistoria men medarbetade parallellt i Sundsvalls Tidning. Våren 1916 inträdde han i DN som föga sakkunnig sportreporter men visade sig snart vara en allround-journalist med rekordartad arbetsförmåga och ovanligt ledig och levande stil. Vid denna tid övergick en rad skickliga huvudstadsjournalister till den snabbt expanderande filmindustrin där löneläget var betydligt högre än inom pressen, bland dem R:s chef på DN Oscar Hemberg (bd 18). Av denne lockades även R redan hösten 1916 över till det nya mediet och under de följande åren bedrev han växelbruk mellan tidningen och arbetet som reklammakare och manusförfattare inom stumfilmen. Fast anknuten till DN blev R först 1924.

Under signaturen Åbergsson var R under mellankrigstiden den folkkäre reportern som DN skickade för att skildra stora inrikes evenemang, en viktig uppgift före etermediernas genombrott. Särskilt följde han Gustav V och Per Albin Hansson i spåren. Med sin demokratiska och lätt respektlösa ton bidrog R till att minska det tidigare stora avståndet mellan styrande och styrda, han "log ihjäl fördomarna" (Lagercrantz 1953). Framställningssättet, som snabbt blev ett ideal för yngre journalister, var i hög grad präglat av filmen med korta skarpt belysande repliker och snabba växlingar mellan svepande översikter och intima närbilder. När tillfälle gavs förde han också in en fläkt av sagans värld i sina skildringar. R hade i ungdomen varit vänsterradikal men utvecklades med tiden dll en varm anhängare av Per Albin Hansson och dennes folkhemspolitik. Att DN:s reportage kom att präglas av sådana stämningar var en stor tillgång för tidningen som på ledarplats drev en entydigt borgerligt-liberal linje men samtidigt hade många arbetare bland sina prenumeranter.

När Grönköpings Veckoblad 1916 trädde fram som självständigt pressorgan blev R denna tidnings främste medarbetare. Han hade meriterat sig genom kåserier i Söndags-Nisse, där Grönköping sedan länge figurerat, och ansågs av de bägge tidningarnas redaktör Hasse Z vara en av mycket få skribenter med sinne för den säregna form av parodi som redan utbildats i Veckobladet. Med inspiration från sin egen uppväxt i en provinsstad och från samtida litterära småstadsskildringar gav R Grönköping konturer som kom att beslå under lång tid; bl a utökade han persongalleriet med träffsäkert gjorda karikatyrer som polis Paulus Bergström, bodbiträdet och skalden Alfred Vestlund och förrädaren Peterzohn. Påverkad av de samtida politiska omvälvningarna förstärkte R också Veckobladets samhällskritiska funktion. Genom att parodiera chauvinism och överdriven svenskhet kom han att föra besinningens talan och den inriktning han gav Veckobladet innebar, givetvis under sken av motsatsen, ett mera öppet ställningstagande för den politiska vänstern än vad tidningen tidigare och senare stått för. När domarna föll i den s k förräderiprocessen mot bl a Zeth Höglund (bd 19) publicerade R en indignationsdikt, Ni krossar oss ej!, i den vänstersocialistiska tidningen Stormklockan (9 sept 1916) samtidigt som han parodierade processen i Grönköpings Veckoblad. Det låg således allvar bakom R:s samhällskritik, även när han formulerade den med ett leende.

R:s insatser för filmen var mestadels anonyma fram till introduktionen av talfilmen då hans förmåga att skriva en lättflytande och kvick dialog blev en väsentlig tillgång. Han kom att svara för minst 14 filmmanuskript, merparten tillkomna i samarbete med regissören Gustaf Edgren. Bland deras produktioner fanns krävande men mindre trovärdiga kostymfilmer men också en kassasuccé som Simon i Backabo (1934), med Fridolf Rhudin (bd 30) i huvudrollen, och den politiskt orienterade Karl Fredrik regerar (1934) efter riksdagsmannen John Sandens litterära förlaga. Den senare filmen, en melodram om stataren som blev jordbruksminister, anknöt till den då aktuella förbrödringen mellan arbetare och bönder, politiskt formaliserad i 1933 års krisuppgörelse. En komedi för scenen av R:s hand som filmades två gånger var Hans majestät får vänta (1931 och 1945). I filmer där R fanns bland upphovsmännen hände det mycket, bildväxlingarna var snabba men scenerna kunde ibland uppfattas som onödigt korta.

På bokmarknaden framträdde R i första hand med kåseri- och novellsamlingar men 1918 gav han också ut ett par faktaböcker där läsaren nästan dag för dag kunde följa den militära och diplomatiska utvecklingen under första världskrigets sista månader. Ett bidrag till barnlitteraturen var R:s mycket uppskattade katthistorier, samlade i Jeppe reser jorden runt (1928) med två fortsättningar. Dessa böcker, i viss mån föregångare till Gösta Knutssons (bd 21) berättelser om Pelle Svanslös, innehöll inte bara djuräventyr av konventionellt slag utan också många satiriska anspelningar på dagens händelser.