Otto A Salomon

Salomon, Otto Aron, f 1 nov 1849 i Gbg, Mosaiska, d 3 nov 1907 i Skallsjö, Älvsb. Föräldrar: handlanden Alexander S o Henriette Abrahamson. Studentex vid Realgymn i Gbg 5 juni 68, elev vid Teknologiska inst 68–69, bokhållare vid egendomen Nääs i Skallsjö 69–70, hospitant vid Ultuna lantbruksinst 70–71, förvaltare vid Nääs 71–78, förest för Nääs slöjdskola (från 74 privat högre folkskola) 72–88, deläg i firman Salomon & Williamson, Gbg, från 72, förest för Nääs slöjdlär:sem från 74, styresman för Aug Abrahamsons stiftelse från 98.

G 24 sept 1878 i Norrköping, Mosaiska, m Ellen Jacobina Wahren, f 6 mars 1859 där, ibid, d 29 aug 1924 i Gbg, Vasa, dtr till klädesfabrikören Herman Leonard W o Emelie Selina Philip.

Otto S tillhörde en judisk släktkrets i Gbg. En yngre syster till honom var författarinnan Sophie Elkan (bd 13) och modern var syster till den framgångsrike grosshandlaren August Abrahamson (bd 1). Denne inköpte som bostad 1868 Nääs säteri mellan Gbg och Alingsås. S studerade då vid Teknologiska institutet i Sthlm men avbröt sin utbildning sedan morbrodern övertalat honom att som bokhållare hjälpa till med lantbruket på Nääs. Sedan Abrahamson 1872 på sin egendom grundat en slöjdskola för gossar, och 1874 även en arbetsskola för flickor, sattes S att leda också denna verksamhet. Någon praktisk erfarenhet av slöjdarbete hade han inte, en brist som han kompenserade med pedagogisk fallenhet och stor energi. S tycks ha haft en stark lust att undervisa, vilket visade sig i att han kort efter sin ankomst till Nääs deltog i skolundervisning för barn i trakten. Från 1878 upphörde han helt med lantbruksarbetet och koncentrerade sin verksamhet på slöjdundervisningen.

Nääs utvidgades snart till en privat högre folkskola med slöjdinriktning. Skolan fick rang av försöksskola för praktisk utbildning. Tanken bakom skolan var att i tidens anda utveckla elevernas praktiska handlag och därigenom fostra deras karaktär. I synnerhet lade man vikt vid att träna disciplin och ordningssinne. Undervisningen utbyggdes 1874 genom grundandet av ett slöjdlärarseminarium och det var denna del av verksamheten som mest kom att engagera S och också få störst betydelse. Slöjdskolan lades ned 1888 men slöjdlärarseminariet fortsatte sin verksamhet långt efter S:s död. Vid sin bortgång 1898 efterlämnade Abrahamson ett testamente genom vilket Nääs och dess läroanstalt i namn av Aug Abrahamsons stiftelse och ledd av S övertogs av staten.

S satte sig tidigt med stor energi in i både äldre och nyare pedagogiska idéer. I stora drag kom han inom slöjdens område att fullfölja program från Rousseau, Pestalozzi och Fröbel. De manuella och praktiska anlagen borde värderas högre inom skolan. Det utvecklande hantverksarbetet och den arbetsglädje det ger skulle utgöra en motvikt mot den moderna fabriksindustrins förslavande verkan. Det var därför viktigt att unga människor tidigt kom i kontakt med slöjdarbetet. S ställde det individualiserade hantverkskunnandet mot den under senare delen av 1800-talet alltmer tilltagande mekaniseringen inom industrin. För att sprida kunskap om utbildningsidéer tog S ofta i sina föreläsningar upp pedagogikens stora klassiker och från 1886 lät han i en serie Skrifter af uppfostringskonstens stormän utge översättningar av bl a Locke, Comenius, Pestalozzi och Rousseau. Utan särskilda teoretiska förutsättningar skaffade han sig en mycket grundlig pedagogisk beläsenhet.

Redan efter ett par års skolverksamhet på Nääs var S mogen att ge sin syn på slöjdundervisningens betydelse. Han utgav från 1876 Slöjdskolan och folkskolan, där verksamheten i olika slöjdskolor i Sverige presenterades. S å dokumenterade han också verksamheten på Nääs i en mindre skrift. 1884 formulerade han sina egna tankar om slöjdundervisningens betydelse i Om slöjden såsom uppfostringsmedel. 1885-1902 redigerade och utgav han månadstidningen Slöjdundervisningsblad från Nääs. S var också en flitig och engagerad föreläsare både inom och utanför Sverige. Han reste landet runt och propagerade för sina idéer, efter hand också på engelska, tyska och franska vid utrikes resor. S drev genomgående propaganda för det praktiska arbetets bildnings- och uppfostringsvärde. Hans verksamhet medförde också en ökad medvetenhet inom skolan för slöjdens betydelse som skolämne. I detta arbete blev slöjdseminariet ett viktigt redskap. S drevs av en stark tro och idealism. Inspirerad av Folkets Hus-rörelsen organiserade han på Nääs i början av 1900-talet musikaftnar och bildande föredrag för barn och ungdom. Vid hans föredragsturnéer förekom inga inträdesavgifter eller honorar. Det var för S nog att kunna påverka människor, en inställning som möjliggjordes genom att hela hans verksamhet stöddes av August Abrahamsons frikostighet.

I sin slöjdpedagogik tog S fasta på principen att stegvis gå från enkla till mer sammansatta och allt svårare övningar. Med utgångspunkt i en serie arbetsmodeller lät han övningarna avlösa varandra i stigande svårighetsgrad. På varje nivå fanns en särskild målsättning att tillverka konkreta föremål. Nääs-serien blev flitigt använd inom sv slöjdundervisning i början av 1900-talet och hans pedagogik kom att under namnet Nääsmetoden attrahera elever från flera europeiska länder och från USA. Metoden spreds utanför Sveriges gränser, dels genom att man på Nääs mottog kursdeltagare från skilda länder, dels genom att S och andra lärare propagerade för metoden i föredrag och på kongresser under utländska resor. Litteraturen om Nääs-slöjden översattes redan under S:s tid till ett flertal språk.

Under den tid skolans ordinarie elever hade ferier anordnades på Nääs särskilda slöjdkurser för folkskollärare. S:s undervisning, hans tal och skrifter kom redan under 1870-talet att spela en stor roll i den pågående debatten om slöjdens införande i folkskolan. Efter hand kom hans verksamhet också att väcka opposition, bl a från den danska slöjdpedagogiken utarbetad av Aksel Mikkelsen och från den lundensiske seminarieläraren Jöns Franzén. S och hans idéer fick emellertid ett allt tydligare gensvar från sv lärare. I dessa polemiker visade sig S som en hård och ibland hänsynslös kritiker, mån om sin prestige. Han livades av debatt och hävdade att det för honom bara var sakfrågan det gällde, men genom sin fräna ironi och sina stora kunskaper på området kunde han vara en svår motståndare.

För S var inte själva föremålen som framställdes i slöjden det viktiga. Han var av olika skäl kritiskt inställd till elevutställningar, där endast slutprodukten visades upp. I den kritik som under S:s tid, och även senare, riktades mot hans idéer kom man ofta att fastna i diskussion av modellserier och de olika inlärningsmomenten. Själv betonade S mer och mer ideologin på bekostnad av metoden. Syftet med undervisningen var inte heller i första hand att lära ut teknik vid framställning av slöjdföremål. Det var visserligen nödvändigt att eleven uppnådde en viss teknisk färdighet, men därefter var det viktiga att han utvecklade sin självständighet och kreativitet. Slöjden blev därför egentligen mer medel än mål inom S:s pedagogik.

S värderade högt det kulturella arvet från det gamla bondesamhället. Dit hörde sånglekar, folkdanser och gamla festtraditioner. Han avbröt ofta sina föredrag på Nääs med gymnastiska övningar eller sångstunder. Ofta var det traditionella sv visor med till Nääs anpassade nyskrivna texter. Den effekt Nääsmetoden utövade på elever och tillfälliga besökare berodde inte bara på värdet av de pedagogiska idéerna utan till stor del också på den otvungna samvaron och den särskilda atmosfär S skapat på skolan. Man talade om "Nääsandan".

På Nääs och i S:s villa Björkenääs levdes vanligen ett rikt umgängesliv med många gäster både från större gårdar i trakten och från den göteborgska judiska societeten och med utländska besökande.

S var utåtriktad och hade lätt att vinna människor, mer kanske genom den fascination som hans starka övertygelse och vilja utövade än genom äkta mänsklig värme. Han var ofta på resande fot, ständigt med tankar på att verka för sina slöjdidéer. Många uppfattade S som reserverad och skygg, en idémänniska besatt av sin livsuppgift. Han lärde ut slöjdens stora betydelse men var själv ingen skicklig slöjdare. Han uppmanade människor att sjunga men ansåg sig själv vara dålig som sångare. Som lärare och föreståndare för seminariet var S en medryckande talare som visste att göra intryck genom att utnyttja både humor och högstämd retorik. Tidvis tycks han överansträngt sig genom alltför stor arbetsbörda och ofta fick han rekreera sig på olika brunnsorter. Men även under sjuklighet det sista decenniet av sitt liv var S full av energi då det gällde att ta initiativ till kurser och föredrag.