Paul Sandelhielm

Sandelhielm (tidigare Öhrvall), Paul, f 10 mars 1776 i Varberg, Slottsförs, d 17 okt 1850 i Vänersborg. Föräldrar: ränte-o proviantmästaren Hugo Ohrvall o Susanna Pyhlson. Tjänstgjorde vid magasinstaten i Hallands län 91–93, tf proviantmästare o magasinsförvaltare i Varberg 6 maj 94, e o kammarskrivare vid Kommitterades över allm spannmålsmagasinsärenden kammarkontor 23 febr 97, e kammarskrivare vid Generalsjötullskontoret 15 juni 97, ex i kameralvetenskapen vid Kammarrevisionen 15 nov 97, e o kammarskrivare i Kammarrätten 24 jan 99, tillika kammarskrivare vid Sthlms sjötullskammare 14 juni 99–mars 02, revisor i Kammarrätten 27 sept 99, i Allm magasinsdir 30 jan 02, led av komm ang inrättande av en pensionskassa för civilstaten juni 03, tf kommissarie i Kammarrättens första revisionskontor 16 maj 04, ord 21 febr 05, adjung led av Kammarrätten 29 febr 08–12, led av komm ang hamnstängn o kustbevakn juni 10–febr 11, av 1811 års krigskomm jan 11–maj 13, assessors namn 27 febr 12 (ej expedierat), kammarrättsråds n h o v 22 maj 12, underhållsintendent vid generalkrigskommissariatet för södra armén 8 sept 12, kommissarie vid likvidationskommissionen i Frankfurt am Main ang bl a krigskontributionen 25 maj 14-jan 16, kommissarie till Holland med uppdrag att likvidera den sv statsskulden där 17 febr 16-mars 17, kammarråd i Kammarkoll 24 juli 18, tf landsh i Norrbottens län 2 maj 20, ord 22 maj 21, ordf i komm ang bergshanteringens upphjälpande i Norrbotten maj 24-27, landsh i Älvsborgs län från 15 nov 25, adl Ohrvall 11 maj 26, fick K M:ts tillstånd att överta namnet Sandelhielm 13 juli 26, deltog i riksdagarna 28/30–44/45 (led av bevilln:utsk 34/35), led av tullförfattn:komm jan–maj 34.

G 1) 4 nov 1806 i Sthlm, Nik, m Vivika Christina Charlotta v Fuhrman, f 25 nov 1788 i Överenhörna, Sth, d 10 apr 1810 i Sthlm, Nik, dtr till regementsadjutanten Adolf Fredrik v F o Lovisa Charlotta Stillman; 2) 14 juni 1823 i Sthlm, Nik, m Sophia Dorothea Zetherman, f 26 juli 1801 i Arboga, d 12 april 1876 i Sthlm, Jak o Joh, dtr till överfältläkaren MD Carl Niklas Z o Anna Sophia Berg.

Efter skolgång i hemstaden var S medhjälpare till fadern i ekonomiförvaltningen vid Varbergs fästning. 1799 tillträdde han en tjänst i Kammarrätten, där han gjorde sig känd som en nitisk revisor och gjorde snabb karriär. 1810 blev han ledamot av en kommitté, som skulle ansvara för försörjnings- och ekonomifrågor för de trupper som mobiliserats för kustförsvaret och upprätthållandet av kontinentalblockaden. Uppdraget fortsattes inom den krigskommission som tillsattes följande år då rustningarna fick allt större omfattning. 1812 fick S ansvaret som underhållsintendent för den södra armén och följde i denna roll armén under fälttåget i Tyskland 1813-14. Han deltog därefter med stor framgång i de förhandlingar om krigskontribudoner från de ockuperade länderna som fördes i Frankfurt – och under en period i Wien – i anslutning till Wienkongressen. 1816 sändes S i ett liknande uppdrag för regleringen av den sv statens skuld till Nederländerna.

Tjänstgöringen som landshövding i Norrbotten varade endast fyra år. I betydande utsträckning blev S upptagen med lösningen av de problem som uppkommit för befolkningen genom den nya gränsdragningen mot Ryssland 1810. Efter överflyttningen till Älvsborgs län ägnade sig S med stor energi och envetenhet åt vad han snart fann vara regionens stora fråga: den massfattigdom som allt mer bredde ut sig på grund av att befolkningen snabbt ökade medan produktionsresurserna inte tillväxte i samma takt. S ansåg att en huvudorsak till ökningen av de fattigaste samhällsgrupperna var möjligheten till hemmansklyvning i mycket små enheter. Många lockades därigenom att slå sig ned i backstugor med ett litet jordstycke, som inte alls räckte till att försörja en familj.

Bristen på en effektiv lokal förvaltningsorganisation sågs av S som ett stort hinder för möjligheterna att bekämpa fattigdomen och befordra näringarna, särskilt på landsbygden. Utvecklingen av den lokala självstyrelsen var under 1820- och 30-talen föremål för en livlig debatt. Främst drevs frågan av liberala kretsar utifrån allmän-demokratiska synpunkter. Då S 1833 gav sig in i diskussionen genom en landshövdingeskrivelse till K M:t var hans utgångspunkt de praktiska behoven. Målsättningen var att samordna de många skiftande regler som gällde och att få till stånd ett effektivt verkställighetsorgan, vilket saknades. I skrivelsen – som också spreds i tryck – presenterades ett systematiskt och detaljerat förslag om inrättande av menighetsstyrelser som verkställande organ för den lokala självstyrelsen och om bättre lösningar i fråga om rösträtt och representation i socknens beslutande församlingar.

Förslaget skickades på remiss till länsstyrelserna och överlämnades därefter till 1837 års fattigvårdskommitté. Med S:s förslag som grund lade denna kommitté fram det förslag i fråga om lokalstyrelsen som kom att utgöra kärnan i 1843 års sockenstämmoförordning. Förordningen blev ett viktigt led i utvecklingen av den lokala självstyrelsen genom att kyrkliga och borgerliga verksamhetsområden skildes åt och genom att sockenstämman fick uttrycklig rätt att ta upp avgifter. Reformarbetet drevs därefter vidare i samma riktning och resulterade i 1862 års kommunalförordningar, som kom att utgöra den konstitutionella grunden för kommunernas styrelse i mer än 100 år. S:s insats har därför fått betydande konsekvenser för utformningen av den lokala självstyrelsen i landet.

S:s erfarenhet av ekonomiska angelägenheter utnyttjades också genom att han utsågs till ledamot av 1834 års tullkommitté. Han företrädde där en protektionistisk ståndpunkt, av hänsyn till behovet att skydda den inhemska hemslöjden och småindustrin, som var av särskilt stor betydelse i hans eget län.

Under S:s tid som landshövding drabbades residensstaden Vänersborg av svåra olyckor. 1834 utbröt en eldsvåda, som hjälpt av en kraftig vind spred sig i trähusbebyggelsen och på några timmar ödelade praktiskt taget hela staden. S tog aktiv del i ledningen av brandbekämpningen, som dock hade begränsad framgång; endast länsresidenset och några få omkringliggande byggnader förblev oskadade. Efter branden lade han ned ett stort arbete på att skaffa fram tillfälliga bostäder och förnödenheter åt den nödställda befolkningen. S å hade staden lidit under den koleraepidemi som berörde stora delar av landet. Ett nytt utbrott av denna farsot inträffade 1850. Plikttrogen som alltid deltog S personligen i organiserandet av sjukvården. Det ledde till att han själv smittades och efter ett dygns sjukdom avled, 74 år gammal.