Johan Sandler

1 Sandler (tidigare Eriksson), Johan, f 21 sept 1858 i Sunne, Jämtl, d 29 maj 1929 i Sthlm, Kungsh. Föräldrar: torparen o skomakaren Erik Jonsson o Britta Larsdtr. Inskr vid folkskoleseminariet i Härnösand 29 aug 76, utex där 28 maj 79, organistex 80, folkskollär o organist i Ytterlännäs, Vnl, 80, i Torsåker där 82–13, förest för Hola folkhögskola där ht 96–22, ordf i kommunalstämman där 08–21, led av Västernorrlands läns landsting 10–18, av FK 13–18 (led av FK:s första tillf utsk 13–16), ledare för ambulerande folkhögskolekurser 22–25, tf studieledare i Arbetarnas bildn:förb (ABF) 1 okt 25, riksstudieledare där från 1 juni 26.

G 19 okt 1882 i Härnösand m Augusta Lovisa Sundvall, f 2 nov 1858 där, d 28 aug 1933 i Nyland, Torsåker (enl db för Sthlm, S:t Göran), dtr till lotsen Johan August S o Catharina Charlotta Backman.

S som fick namnet Eriksson efter faderns förnamn lärde till skomakare, men hans skollärare övertalade fadern att låta S studera. Detta ledde till privatlektioner och senare studier på folkskoleseminariet i Härnösand, där tre studenter hette Johan Eriksson, varför S bytte namn till Sandler från det grekiska ordet för sko – sandalon.

Som lärare och kantor arrenderade S tidvis ett jordbruk vid sidan om. Han gjorde betydande lokala samhällsinsatser, var kommunalstämmans ordförande, tog initiativ till sångförening, godtemplarloge och aftonskola, sjöng i manskör och var allsångsledare. Han var talare vid fredsmöten, nykterhetsmöten och andra sammankomster i folkrörelserna med ett personligt inträngande framställningssätt. En del av hans tal samlades i den postumt utgivna boken Hägringar och verklighet (1939). Som ung deltog S som sångare och söndagsskollärare i Lutherska bönhuset, där han träffade sin blivande hustru, och även senare var han aktiv i den lutherska missionsföreningen och anlitad som lekmannapredikant där och i Waldenströmska brödraförsamlingen.

S:s namn förknippas framför allt med Hola folkhögskola, som han tog initiativet till genom ett förslag i dec 1895 i aftonskoleföreningen i Torsåker, vars ordförande och sekreterare han var. En motivering var att de ekonomiska satsningarna på barnens undervisning är bortkastad om den inte följs upp av undervisning i ungdomsåren. Mot slutet av ett tal om nykterhet och folkupplysning vid en friluftsfest i juli 1896 meddelade S, att en folkhögskola skulle öppnas samtidigt som ett brännvinsmagasin stängdes. Han hade då umgåtts med planer på en sådan skola i 20 års tid.

Vid ett offentligt möte i Hola folkskola utsågs en interimstyrelse med uppgift att utarbeta stadgar, ordna lokal och ekonomi. Skolan skulle vara tvåårig och i likhet med etablerade folkhögskolor verka till att "fördjupa vetandet, liva till mandom, heder och godhet samt väcka kärlek till religion och fosterland". Intresserade inbjöds att teckna sig för ekonomiska årsbidrag. S vandrade omkring i bygden med en insamlingslista och fick från 70 personer löften om 2 000 kr för de första tre åren.

Med 30 manliga elever började skolan sin verksamhet hösten 1896 i övervåningen på en nybyggd mangårdsbyggnad i Hola by. Statsbidrag beviljades från och med andra läsåret, då skolan även fick en kvinnlig avdelning och undervisningen flyttades till folkskolans övervåning. De tidigare lokalerna blev skolkök och elevhem. S gav sig ut på en ny tiggarfärd för att samla in pengar till ombyggnad. Pingstaftonen 1898 lades emellertid skolan – som också var familjens hem – i aska. Inventarierna var inte försäkrade. S gjorde en personlig förlust på 3 000 kr men igångsatte ändå ett nybygge på egen risk. Av en lokal affärsman fick han lån och material för sammanlagt 17 000 kr. Skolbyggnaden blev således S:s personliga egendom; styrelsen svarade enbart för verksamheten.

S gav sin folkhögskola en profil som skiljde den från de flesta andra, som var utpräglade bondeskolor. Utvecklingen i Ådalen gjorde det naturligt att aktivt rekrytera industriarbetare. Hola blev först med en sådan inriktning, tio år före Brunnsviks folkhögskola. Intentionen var att förena teoretisk undervisning och praktisk yrkesutbildning. 1901 infördes en högre avdelning för elever som inte hade jordbruksyrken, 1903 tillkom lantmannaskola, sommarkurs för kvinnor och sommarferieskola för män och kvinnor, 1902 och 1904 hölls vetenskapliga föreläsningskurser, 1904 inrättades småskole- och skolkökslärarinneseminarium med examensrätt och 1905 tillkom en ladugårdsskötarkurs. S hade även tankar på att inrätta verkstäder och fabriker, en kooperativ affär och ett bankkontor i anslutning till skolan. Detta förblev dock utopier. - Samskoleformen var en för sin tid radikal idé. S:s hustru var skolans husmor, en ansvarsfull uppgift inte minst med tanke på tillsynen av internatet.

S var inspirerad av idégivaren till dansk folkhögskola, N F S Grundtvig, framför allt av dennes betoning av "det lille levende ord". Varje dag år efter år höll S ett morgonföredrag. Möjligen hade han under seminarietiden mött grundtvigianen Bjørnstjerne Bjørnson, som propagerade för folkhögskoletanken under en föredragsturné i Sverige. S gjorde senare en studieresa till Danmark och tog även intryck från norsk folkhögskola. S var också sånglärare. Lektioner och föreläsningar inleddes med sång, och vid varje måltid sjöngs det. Hola fick på detta sätt – och genom att skolan drevs på föreståndarens egen ekonomiska risk – vanligt starka drag av dansk folkhögskola.

Efter några år beskylldes S:s skola för brottslighet. Formellt hade det ett samband med att sonen Rickard (S 2), som då var lärare på skolan, under sin militärtjänstgöring 1906 spred antimilitaristisk propaganda och delade ut flygbladet Kamrat i vapenrock. Han anklagades för socialistagitation, och detta kopplades ihop med faderns folkhögskola. S borde ha uppsikt över sina lärare, hävdades det.

Ledande i anklagelserna för demoraliserande och samhällsskadlig verksamhet var komminister Axel Sandin, pastor vid Härnösandsfängelset. S jämförde Sandins beskrivning med "Andersens saga om huru en fjäder blev tio höns". Efter Sandins anmälan till domkapitlet och en intensiv tidningsdebatt, framför allt i Hernösands-Posten, förlorade skolan såväl landstings- och statsanslag som anslag från länets hushållningssällskap till lantmannaskolan. Även från kollegor kom kritik. Den konservative folkhögskolerektorn Teodor Holmberg (bd 19) hävdade, att "en gökunge blivit inpraktiserad även i den svenska folkhögskolans ärliga bo". S begärde i skrivelse till konungen offentlig undersökning av skolans verksamhet. En kommission som besökte Hola i aug 1908 fann att påståendena om den socialistiska agitationen inte kunde beläggas. I diskussionen hade kritiken inriktats mera på moraliska brister på Hola som samskola, men S och hans hustru bedömdes ha gjort allt för att upprätthålla tukt och sedlighet. Skolan fälldes i stället av ekonomiska skäl. S hade under vissa år tagit emot mera statsbidrag än bestämmelserna tillät, eftersom han inte uppfattat relationen mellan statsbidrag och övriga inkomster som väsentlig och därför underlåtit att redovisa sådana.

Sitt försvar framförde S i skriften Striden om Hola (1908) som såldes för 75 öre till förmån för folkhögskolan. Ekonomiskt betydde det mera att gamla elever och andra vänner till skolan samlade in nästan 5 000 kronor från bl a nykterhetsloger och fackföreningar. I folkhögskoleföreningen tecknades andelar för 6000 kronor. Landstinget uttalade 1910 sitt förtroende för skolan, och ekonomiskt stöd och statsbidrag utgick åter. 1913 blev landstinget huvudman. Holastriden har skildrats skönlitterärt av eleven och författaren Albert Viksten i romanen Vindkantring (1953).

I en artikelserie i den socialdemokratiska tidskriften Tiden (1912–14) förde S en grundläggande utbildningsdebatt där han betonade folkskolans kulturella och allmänbildande uppgift och hävdade att kulturarvet är orättvist fördelat mellan "bröstarvingarna". Målet var en gemensam barndomsskola för alla, en skolreform som förutsatte ekonomiska reformer. Staten borde överta en större del av ansvaret för folkskolan från kommunerna. S kritiserade också den kraftiga övervikten för kristendomsämnet och opponerade sig liksom Ellen Key mot splittringen i undervisningen. Vidare krävde han att examen och betyg skulle avskaffas till förmån för ett slutdiplom, lika för alla. Detta borde ge arbetsro. I bearbetad form utgavs artiklarna i skriften Den svenska folkskolan (1914).

Politiskt var S liberal men också nordist. Han kom från en bygd som bevarat starka band med Norge. S kandiderade 1905 i fyllnadsval till AK på programmet Fred med Norge men blev utslagen. Under 1913 års riksdag var både S och Rickard S ledamöter.

S avslutade sin gärning inom Arbetarnas bildningsförbund (ABF), vars grundare och förste ledare var Rickard S. Steget till studieförbundet var knappast långt. S hade medverkat i Tiden och i Striden om Hola hävdat att alla var välkomna till folkhögskolan. I ett radioföredrag med rubriken Varför är det fria och frivilliga bildningsarbetet nödvändigt? framhöll S att bildningen inte får begränsas av stadgar och reglementen: En bristfällig skolgång motiverar bildningsarbete i vuxen ålder. Bland vuxna måste detta bedrivas i friare former, och vissa ämnen kan inte studeras i barndomsskolan. Bildningsarbetet är nödvändigt för samhället självt, eftersom demokratin förutsätter kunskap.

I maj 1929 talade S i ABF:s radiohalvtimme om Det fria bildningsarbetet under sommaren. Omedelbart efter föredraget drabbades han av hjärtförlamning och avled.